KBT-behandlingen är jävligt frustrerande. Den handlar inte om att jag ska kunna göra saker UTAN att ha ångest, utan om att jag ska kunna göra saker OCH ha ångest. Målet är liksom inte att Ångestmonstret ska försvinna, utan att jag ska ta fanskapet i handen och genomföra sådant jag vill göra tillsammans med hen. Inte bara som ett första delmål, utan även på sikt. Att jag ska FORTSÄTTA ha ångest - men inte låta den hindra mig från att göra det jag verkligen vill göra. Jävligt frustrerande. 

 

Så...jag antar att jag måste sträcka ut handen mot fanskapet och försöka börja samarbeta istället för att motarbeta. Och vi börjar väl med en liten sång, tillägnad Ångestmonstret...