Idag grät jag under i princip hela samtalet med psykologen. 😢 Jag låste mig totalt och kunde knappt få ur mig något vettigt alls. Jag bara satt och grät medan Ångestmonstret gick bärsärkagång och psykologen försökte lirka med mig.

Psykologen sa att det ligger en trygghet i ångesten och i att säga till mig själv att jag är värdelös och dylikt. För då "räddar" jag mig själv ur situationen på kort sikt och behöver inte ens försöka eftersom jag "vet" på förhand att jag inte kommer klara av det. Det låter rimligt, tycker jag, och det är väl därför Ångestmonstret säger åt mig att det inte är någon mening med att jag går i terapi för att det ändå inte kommer hjälpa...

Till nästa vecka har jag fått i läxa att bemöta mina negativa tankar. När jag märker att jag fastnar i ett negativt tankemönster ska jag ägna mig åt någonting jag tycker om att göra och lägga allt mitt fokus på det. Och jag ska öva på att se tankarna som just tankar och inte som absoluta sanningar som jag måste rätta mig efter. Det känns jättesvårt, men jag ska försöka.