Det tär något fruktansvärt på mig det här. Att gå här dag efter dag och inte veta ifall de tänker komma idag. Skyndar mig upp tidigt på morgonen så att jag hinner göra mig iordning och smita iväg till jobbet innan de kan tänkas dyka upp. Vågar inte gå hem på lunchen, ifall de skulle vara där då. Och så kommer jag hem efter jobbet, hyperspänd inför deras eventuella närvaro och vad de kan tänkas ha hunnit göra med badrummet under dagen. Och när jag kan konstatera att "nej, de har inte varit här", då omvandlas all den där spänningen till vilt ursinne. 

 

Jag fick vänta någon timme innan jag samlat mig såpass mycket att jag kunde skicka iväg ett någotsånär korrekt mejl till hyresvärden och be om besked om vilken dag byggfirman kommer och börja utföra sitt arbete. 

 

Det tär verkligen på mig. Jag tycker inte om att ha folk här hemma i min absoluta trygghetszon, det är jobbigt. Med somliga personer går det bra, och om jag vet när de tänker komma och när de tänker gå igen. Men denna drös av främmande karlar som kan väntas hit vilken dag som helst...det ställer till kalabalik inom mig! Jag vill bara att renoveringseländet ska vara över någon gång! Fast det förutsätter ju förstås att det överhuvudtaget BÖRJAR...!