Det bara slank ur mig att jag har social fobi
Idag kom jag ut som psykfall i Körsbärsdalen. Bara för Hubert dock, inte för allihop. Det var inte riktigt meningen, det bara blev så. Vi satt och pratade lite om allt möjligt och kom in på det här med mina sociala begränsningar, och han frågade om det bara handlade om dåligt självförtroende eller om det fanns något mer...? Och då bara slank det ur mig att jag har social fobi.
Och eftersom Hubert är ett stort fan av Positivt Tänkande och Personlig Utveckling så började han genast försäkra mig om att han sett hur mycket jag utvecklats under de två och ett halvt år vi känt varandra och fråga huruvida det verkligen är så att jag inte klarar av saker eller om det snarare är en mental blockering som får mig att TRO att jag inte klarar av saker.
Klart att det är en mental blockering. Och den stavas Å-N-G-E-S-T-M-O-N-S-T-R-E-T. Men bara för att det är någonting som sitter inne i huvudet på mig betyder det ju inte att det "inte är på riktigt". Det är i allra högsta grad på riktigt, det är ju min verklighet!
(Bildkälla: Okane Ga Nai, kapitel 24, av Shinozaki Hitoyo.)
Men det tror jag faktiskt att han också förstår. Det han menar är väl mer att jag nog låter mig begränsas av vetskapen om att jag har social fobi, att tankar om att "sådana här saker klarar inte jag av eftersom jag har social fobi" poppar upp och bromsar mig när jag ska till att göra något obehagligt/utmanande.
Jag tror att han har en poäng där. Men jag tvivlar starkt på att tillvaron skulle vara enklare om jag inte visste om att det är social fobi jag har. Jag minns vilken lättnad och glädje det innebar för mig när jag genom googlande i skolbiblioteket på gymnasiet fann listor över symptom som alla stämde in på mig. Det fanns ett namn för vad jag led av, det fanns fler som upplevde samma sak och det fanns hjälp att få (även om jag fick kämpa jävligt mycket för att till slut få den efter flera år inom Cirkus Psyk, men det är en annan historia).
Om jag aldrig fått veta att jag har social fobi skulle jag fortsätta tro att jag är ett komplett freak, olik alla andra och inte lämpad för den här världen. Men nu vet jag hur det ligger till - och det är jag glad över.
Jag undrar hur det kommer att bli nu när Hubert vet. Om en generaliserar (rätt gravt) så finns det två sätt för folk att hantera att någon i deras omgivning har social fobi. Antingen ser de det som sin uppgift att "bota" en och börjar pusha på som fan för att utsätta en för den ena obehagliga situationen efter den andra för att en ska "vänja" sig. Eller så tar de på sig silkesvantarna och börjar behandla en som om en vore gjord av det sköraste porslin och gör sitt yttersta för att skydda en från allt som är otäckt.
Inget av tillvägagångssätten är ju riktigt optimalt, som ni kanske förstår. Men en kombination är jättebra. Och jag misstänker att Hubert kommer att köra på någon slags kombination (troligen med övervikt åt pusha-hållet). Syrran är den som är bäst på den här balansgången av alla jag känner. Hon uppmuntrar mig till att våga utmana mig själv, men är samtidigt väldigt hänsynsfull och förstående emot mig när jag inte vågar. Tack för det, sötesyster!
Kommentarer
Sara
Starkt av dig att dela med dig :)
Lillasyster
Naaw, tack finaste gullesyster! Du är bäst! <3 :)
Svar:
The Worrying Kind
Trackback
