Ibland på kvällarna, efter att jag tagit Imovane, vill jag prata om jobbiga saker som jag aldrig vill prata om annars. Det är väl för att de mentala spärrarna släpper lite då, antar jag. Så då har syrran och jag lite light-terapi (tills jag slocknar). 

Funderar faktiskt på att börja gå till någon psykolog eller dylikt igen, det är ju mer än två och ett halvt år sedan sist. Har klarat mig rätt bra ändå, men mina ständigt återkommande mardrömmar tyder på att det finns saker som behöver komma upp till ytan och det känns som om det börjar bli dags snart. Men jag vet inte...ska nog fundera ett tag till.