♠️ Ace Week 2020, dag 1: Min resa till en asexuell identitet
Idag inleds Ace Week 2020, en vecka som jag kommer att uppmärksamma genom att posta ett inlägg om asexualitet varje dag. Och jag tänkte börja med att idag skriva ett inlägg om min egen resa till en asexuell identitet.
När jag var 9 år gammal blev jag kär i Emma i Spice Girls. Jag fattade inte det då, för det var ingen som hade talat om för mig att en tjej kunde bli kär i en annan tjej - så det fanns helt enkelt inte i min föreställningsvärld. Det var först i 13-årsåldern, när jag gick på högstadiet och blev störtkär i skolans snyggaste tjej, som jag började fatta vad det var frågan om. Men då försökte jag förtränga det och gjorde allt för att passera som heterosexuell och ”normal”. Det gick sådär.
Det var väldigt mycket prat om relationer och sex på högstadiet. Det lät som att i princip alla antingen hade haft sex (vilket jag nu i vuxen ålder inser knappast var troligt - det var nog mest prat) eller åtminstone strävade efter att börja ha det så snart som möjligt. Jag upplevde det som väldigt stressande - och främmande. Jag trodde länge att mitt ointresse berodde på att jag var yngre än de andra (jag fick ju hoppa över en klass på mellanstadiet), att det var därför jag var så ”efter” när det kom till sex. Den allmänna hetsen Att Ha Sex gjorde att jag nästan följde med en kille hem efter skolan en gång när han frågade, för att jag skulle ”få det överstökat”. Men det gjorde jag tack och lov inte (jag får väl tacka min sociala fobi för det).
På vårterminen i nian, när jag var 14 år, kom jag ut som bisexuell. Jag hade då slutligen accepterat att jag blev kär i tjejer. Men jag hade fortfarande inte haft någon kärleksrelation, och jag hade definitivt inte haft sex än. Det var först när jag var 17 år och hade min första och (hittills?) enda flickvän som jag släppte hela fasaden av killintresse och började identifiera mig som homosexuell.
Jag fick min första kyss av min flickvän den hösten, när jag var 17 år och gick tredje året på gymnasiet. Det var mitt i natten, jag sov över hos henne, vi låg i hennes säng och hon lutade sig över mig och jag förstod vad som skulle hända. Och jag hade totalt ångestpåslag och var stel och panikslagen, vilket hon såklart märkte, så det gick väldigt långsamt och hon tvekade väldigt länge och var osäker på om jag ville eller inte (och eftersom vi var två oerfarna tonåringar så hade vi ju såklart noll verbal kommunikation i den situationen). Men jag ville - jag hade bara väldigt stark och obehandlad social fobi samt noll erfarenhet av kärleksrelationer. Min Första Kyss. Jag minns det som en väldigt stark upplevelse och en stor händelse i mitt liv.
Sedan gick det ungefär ett halvår innan vi började ha sex. Att förlora oskulden upplevde jag däremot inte som en alls lika stor grej som att kyssas för första gången. Och under de cirka tre och ett halvt åren som vi hade ett (mer eller mindre) regelbundet sexliv kan jag liksom räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag faktiskt tyckte om det. Det var någonting jag ställde upp på och ibland till och med tog initiativ till för att jag hade förläst mig på destruktiva tjejtidningar (fuck you FRIDA och Vecko-Revyn och allt vad ni heter!) om hur ofta ett par borde ha sex för att relationen skulle vara ”bra” och för att jag trodde att sex var en obligatorisk del av ett förhållande, någonting som en förväntades ha - och VILJA ha. Åter igen - det var ingen som hade talat om för mig att det fanns andra sätt att leva på än det normativa (precis som 9-åriga Malin inte visste att flickor kunde bli kära i andra flickor, utan trodde att det bara gick att bli kär i pojkar). Och det här tror jag var destruktivt både för mig själv och för min dåvarande flickvän - och för vår relation.
Nu är det över tio år sedan det tog slut och jag har inte haft någon annan flickvän efter henne. Och jag längtar heller inte efter att ha det. Jag har på senare år börjat identifiera mig som asexuell, i början med viss tveksamhet men numera med sådan övertygelse att jag har flera ace-flaggor hemma. I början tänkte jag att det kanske var min sociala fobi som spökade och gjorde att jag inte ville vara så nära en annan människa. Men jag tror faktiskt inte det. Jag är medlem i ett antal social fobi-forum i sociala medier, och där är det ett jävla gnäll från folk över att de inte har någon partner och att de längtar efter kärlek. Och det är något som jag känner mig helt främmande inför. Visst, jag blir lite kär i olika tjejer ibland (nu är det dock ganska länge sedan sist), jag kollar in söta tjejer på stan och det händer att jag tänker att det skulle vara mysigt med en flickvän…men vid närmare eftertanke kommer jag alltid fram till att jag hellre vill förbli själv.
Så…jag har sedan flera år tillbaka landat i att jag är asexuell och homoromantisk. Men jag kallar mig ofta fortfarande lesbisk, dels för att jag anser att jag faktiskt är det då jag ju blir kär i tjejer, och dels för att det är ett lättare koncept för folk att greppa än ”asexuell och homoromantisk”.
Under den kommande veckan kommer jag att dyka ner lite djupare i olika teman som jag snuddat vid nu, såsom olika identiteter på det asexuella spektrumet, ace-flaggor, uppdelningen mellan romantisk och sexuell läggning, relationsnormer, eventuella kopplingar mellan psykisk ohälsa och asexualitet…och mycket annat.
Jag hoppas att detta ska bli en intressant och givande vecka. Ace Week, som från början hette Asexual Awareness Week, startade ju för tio år sedan som ett initiativ för att öka medvetenheten och kunskapen kring asexualitet. Och det hoppas jag kunna bidra med under den kommande veckan.
Kommande inlägg:
Dag 2: Aegosexualitet
Dag 3: Det asexuella spektrumet
Dag 4: Asexualitet och HBTQ
Dag 5: Relationsnormer och asexualitet
Dag 6: Asexualitet och psykiatrin
