Vaccination och opponering
Imorse besökte jag vårdcentralen och fick min första dos av coronavaccinet. 💉💪 Det gick väldigt snabbt och smidigt. Självklart var jag på plats i extremt god tid, och fick faktiskt komma in tidigare. Sjuksköterskan var ruggigt effektiv, hon kollade min legitimation och min kallelse och konstaterade att jag tillhör en riskgrupp, hon ställde några frågor och sedan var det bara fram med sprutan. 💉 Hon var så ivrig att hon missade att ge mig informationsbladet (det fick jag först efteråt). 😂 Jag hann knappt fatta vad som hände innan det var över, det gick så fort och nålen kändes knappt. Tio minuter innan min egentliga besökstid fick jag slå mig ner på en stol för efterbevakning. Jag blev tillsagd att sitta där i en halvtimme, icke-allergiker behövde bara sitta i en kvart men mig behövde de ju ha lite extra koll på. Jag satt faktiskt kvar i mer än en halvtimme, det kändes tryggast så. Men utöver ont i armen (vilket jag fortfarande har) så upplevde jag inga biverkningar. Skönt! 😊👍
Som synes sjukt obekväm med att ta selfies när det är andra människor i närheten. 🙈 Men jag tyckte ändå detta var ett ögonblick som borde dokumenteras. 👍
Medan jag satt och väntade på att få gå hem kom det in en tjej som var fullkomligt livrädd för att ta vaccinet. Hon hade sannolikt någon form av psykiatrisk diagnos, hon hade en stödperson med sig och hon var så rädd att hon började gråta. Jag ville bara gå fram och krama henne. 😥 Men det gjorde jag förstås inte. Vårdpersonalen var dock hur gullig som helst emot henne, pratade lugnande med henne och tog god tid på sig med hennes vaccination. Det var så fint att höra och se. ❤ Efteråt fick hon beröm för att hon varit så modig. Hon hann inte komma till efterbevakningsområdet av lokalen innan jag gick hem, annars hade jag också haft lust att säga någonting om hur modig hon var som mötte sin rädsla (om jag hade vågat).
Väl hemma blev det dags för mig att möta MINA rädslor. Idag hölls ju uppsatsseminariet för kandidatuppsatsen i genusvetenskap. Och att prata inför folk är ju som bekant helvetet på jorden för mig. 😱😱😱 Jag förberedde mig så gott jag kunde innan genom att hoppa runt i rummet (för att fylla kroppen med positiv energi), dricka litervis med vatten och även ha en vattenflaska inom räckhåll på skrivbordet (för att inte bli så torr i munnen, som jag alltid blir av att prata inför folk - och flaskan hade pip och slang och var lätt att dricka ur, för att förhindra mina skakande händer från att spilla ut vatten), vira in mig i min tyngdfilt (för att känna mig lugnare och tryggare), säga högt till mig själv flera gånger att jag kommer att klara det (tack för tipset, syrran ❤)...och skumma igenom opponeringstexten en gång till.
Sjukt nervös innan! Jag hade laddat upp med en vattenflaska inom räckhåll för att inte bli så torr i munnen och tyngdfilten i knäet för att känna mig lugnare och tryggare.
Det var som väntat fruktansvärt obehagligt att leda opponeringen. 😱 En bra grej med att det var på distans var ju dock att jag kunde sitta och läsa innantill från mitt "manus" i Word på skärmen och det såg ändå ut som att jag tittade på åhörarna. 😁 Sedan fattade väl alla att jag läste innantill ändå, för jag tvivlar på att det lät särskilt spontant och fritt när jag pratade. 🙈 Det kändes såklart inte alls som att det gick något vidare för mig, men efteråt hävdade både examinatorn och respondenten att jag gjort ett bra jobb. 😊👍
Lättnaden efteråt går inte att beskriva i ord. ❤✌
Efter en smärtsamt lång lunchpaus blev det dags för min egen uppsats att läggas fram. Jag hade varit så fokuserad på att opponera, att det här med att vara respondent liksom kommit lite i skymundan. Men när väl det första momentet var avklarat kom nervositeten inför det andra momentet med full kraft. 😱 Det kändes lite smått surrealistiskt att höra någon annan prata om det som jag skrivit. Och jag hade lite svårt att svara på hennes frågor sådär rakt upp och ner, men jag försökte i alla fall. Både opponenten, handledaren och examinatorn framhöll hur himla bra min uppsats är, vilket kändes både fint och lite genant att höra. Handledaren sa till och med att hon hoppas att jag fortsätter forska om representation av asexualitet i populärkulturen, då det är ett väldigt outforskat område - och att hon bedömer mig som rätt person att göra detta. 😊😳 Jag visste inte vad jag skulle säga, jag satt mest där och tackade och log.
Något som sticker i mig är att jag trots allt beröm inte blev omedelbart godkänd utan måste göra ett par kompletteringar först. Det var inga stora saker, jag kommer kunna fixa dem lätt, och resten fick ju massor av lovord...men där ger sig Duktig Flicka-syndromet till känna och gör mig nedstämd över att inte ha lyckats prestera perfekt från början. 😔 Jag försöker att glädjas åt allt det andra (att jag fick så mycket beröm, att jag klarade av att genomföra hela seminariet, att jag ÖVERLEVDE), men det är himla svårt att ignorera nederlaget helt och hållet (och ja, jag är fullt medveten om att jag behöver jobba på min förmåga att hantera besvikelser). Jag har dock belönat (och distraherat) mig själv rikligt under eftermiddagen och kvällen genom att spela Sims - det kom ju ett nytt game pack igår, som jag nu ivrigt har börjat utforska. 😍😍😍
Nu ska jag sova. Imorgon väntar jobbet på mig igen. 😊 Idag hade jag ju semester. Jag vet inte vad ni brukar göra under era semesterdagar, men jag misstänker att det inte inkluderar corronavaccination och framläggande av kandidatuppsats. 😉 Hur som helst, natti natti!
Kommentarer
Livrädd
Vilken semesterdag! Bra jobbat! Och smart med tyngdfilten.
Svar:
The Worrying Kind
Trackback
