Efter en god natts pillersömn känner jag mig lite bättre till mods. Men så fort jag tänker på alla misstag jag gjorde igår kväll hoppar ångestmonstret fram ur de mörka vrårna (så jag försöker låta bli att tänka på det). Nu när jag är hemma i min trygga lägenhet och har lugnat ner mig kan jag dessutom tänka ut alla de där smarta idéerna som jag borde ha kommit på under mötet igår kväll.

Jag höll som bäst på att skriva ner idéerna i ett Word-dokument för att skicka till ordföranden senare, när jag upptäckte ett nytt mejl från min arbetsförmedlare...



Så jag FÅR alltså plugga samtidigt. Och det är inte helt kört om jag väljer att skriva magisteruppsatsen i vår. Och jag börjar nästan tro att Arbetsförnedringen inte är Satans Sändebud, trots allt.

I eftermiddag ska jag gå till soc och höra mig för om vilka möjligheter det finns till ekonomisk hjälp framöver. Jag är jättenervös! Borde ha bett min stödperson följa med, men det är ju lite sent att fråga henne om det NU och dessutom var hon ju så snäll och följde med mig till Förskingringskassan i måndags och hon har väl annat att göra än att agera ledsagare åt mig var och varannan dag...

By the way...jag har fått mens. Så det kan väl delvis förklara min märkliga sorgestämning igår kväll. (Jag skulle förmodligen ha blivit ledsen ändå, men inte SÅ ledsen.)