Okej. Jag kan acceptera att jag tvingas avstå från att studera under två månader. Jag har ställt in mig på att leva på en summa under existensminimum medan jag praktiserar. Jag kan till och med tolerera att få vänta i två månader på pengarna.

Men att jag måste kämpa mig igenom en hel djungel av blanketter för att överhuvudtaget få den där tattiga ersättningen som jag offrat allt detta för - det har jag lite svårt att finna mig i. Jag fattar inte ett skit av alla dessa krångliga regler och undantag och bilagor och tidsgränser och kategorier och fan och hans moster och alla andra jävlar.



Tack och lov har min stödperson lovat att följa med mig till Försäkringskassan nästa vecka. Så får de förklara för mig vad som gäller. "Enklast" vore väl att ringa till dem, men det vill jag förstås inte. Och om jag visar för dem att jag har svårt för telefoner (eftersom jag inte ringer) och för sociala kontakter överhuvudtaget (eftersom jag har min stödperson med mig när jag går dit) så kanske de faktiskt fattar att jag har en funktionsnedsättning - trots att jag inte sitter i rullstol eller något annat påtagligt.

Min erfarenhet av myndigheter är att de är ganska dumma i huvudet, så man måste liksom vara övertydlig när man har med dem att göra. Och jag måste verkligen få dem att fatta att jag är ett psykfall, för annars kommer jag få ÄNNU mindre hjälp än vad som är fallet nu. Hoppas att ledsagande av stödperson + undvikande av telefon + kodning hos Arbetsförnedringen + intyg från psyk, är tillräckligt för att få dem att fatta. Det återstår att se.