Vårrus
När den första flocken kom fick jag panik. En hel hjord som bara vällde fram längs gatan och dundrade förbi mig. Så himla mycket folk, och de passerade liksom bara någon meter från mig. :S Jag fattar inte hur jag har kunnat gå i Prideparaden genom Stockholm både 2007 och 2008 - när jag tycker det är obehagligt bara att stå vid sidan av och titta på VårRuset i lilla Norrköping.
Det var med en stor lättnad jag såg mamma bana sig fram genom folkmassan. Hon log med hela ansiktet och gav mig en kram och jag kände mig både glad och lugn.
Men när jag önskat henne lycka till och sagt hejdå och skulle retirera till tryggheten i lägenheten, dök nästa svårighet upp. Min jättesöta granne, som jag lagt märke till någon gång tidigare, stod mellan mig och porten och rökte. Och jag blev livrädd och sänkte blicken och började fumla i handväskan medan jag skyndade förbi.
Men då hände det otroliga. Hon ställde en fråga till mig! Med världens sötaste röst. Och jag lyfte blicken och möttes av hennes änglaleende. Och jag log tillbaka och svarade på frågan. Och sen dansade jag lyckligt in i lägenheten (och stod och spanade på henne genom tittögat när hon kom in i trapphuset en stund senare). Jag verkar ha drabbats av ett litet "vårrus", jag också... :P
Naaaaw, vad sweet, det visste inte jag! :) <3
Lillasyster: Jag visste det väl inte själv förrän igår. Men idag känns det mest patetiskt. Och förvirrande. Jag vill inte bli kär igen, det är bara skit med kärlek.
Vilket härligt inlägg, blev varm inombords! Det är inte patetiskt att känna på ett visst sätt. Kärlek är svårt och tufft. Finns ingenting som kan vara så nedbrytande, men heller ingenting som kan få en att må så bra.
Då kommer frågan; är det värt att våga satsa, att våga tillåta sig känna starka känslor till en annan människa när det finns en risk att de inte är besvarade och man därmed kan bli mer nedbruten än man redan är? Det där är inte helt enkelt. =/
Fobisk: Jag kan tillåta mig själv att bli glad när jag ser henne, att titta på henne i smyg och känna fjärilar i magen. That's it. Jag vet hur ont kärlek kan göra, jag tänker inte utsätta mig för det en gång till. Förresten är den här ängeln alldeles för vacker för mig. Och förmodligen är hon hetero (som de flesta jag blir kär i). Så vi låter det stanna vid "kärlek på avstånd", tycker jag.
