Så kom jag äntligen fram till psyk. Jag fick prata med någon i receptionen, men när jag frågade efter min läkare var det stopp. "Nej nej nej, han är överläkare, honom får man bara prata med om man avtalat tid." Eh...okej? Men receptionisten lyssnade på mitt ärende i alla fall, klickade lite på datorn och sa att "nä, det står inget här om nån ökning av medicinen". Nähä?! Och att jag hade ringt till receptionen var tydligen också fel. "Vi har en rådgivningstelefon som är öppen en timme om dagen, du skulle ha vänt dig till den, det här är inga ärenden som vi sköter." Nähä? "Men jag ska göra ett undantag, jag lägger en lapp till läkaren så får vi hoppas att han ordnar det här." MEN DET MÅSTE HAN GÖRA FÖR ANNARS HAR JAG INGEN MEDICIN IMORGON!!! "Det är som sagt inget som vi i receptionen brukar sköta, du skulle ha vänt dig till rådgivningstelefonen."

Jag. Hatar. Psykvården.