Jag behövde inte berätta om mina kurser på personalmötet. När de andra hade berättat om sina kurser gick chefen vidare till nästa punkt på dagordningen. Jag vet inte om han glömde bort mig, eller om han kände hur jävla nervös jag var och lät mig slippa. Han är väldigt bra på att läsa av och förstå mig, så det skulle inte förvåna mig om han "glömde" med flit. :)

 

Efter personalmötet gick jag in till chefen och berättade att jag ska besöka en annan revisionsbyrå i eftermiddag. Det kändes bra att bekänna det, för jag har känt mig jättehemsk, som om jag gått bakom ryggen på min Körsbärs-familj och svikit dem genom att planera in det här mötet utan deras vetskap. :S Är det månne såhär det känns att vara otrogen...? :question: Jävligt jobbigt i så fall.

 

Chefen kände till den där byrån, och kunde berätta lite för mig om den. Så nu känns det inte riktigt lika läskigt att gå dit, när jag vet lite mer om det hela. Men medan chefen berättade lade han in ett litet "men du stannar här" med jämna mellanrum. Och efter att jag återvänt till mitt rum, dröjde det inte länge innan han kom springande med ett avtal om tillsvidareanställning. Han sa att "det är bäst att du skriver på det här, så att du inte försvinner". ;)

 

Och jag skrev på och lovade att jag inte ska försvinna någonstans. Jag stannar här, i Körsbärsdalen, där jag hör hemma. Och det känns alldeles...alldeles underbart. :)