Har ni hört talas om ångestkurvan? Den ser ut ungefär såhär...

 

 

När ångesten kommer så tror man att den kommer att fortsätta stiga i all evinnerlighet, tills man typ dör. Och då är det förstås lätt hänt att man flyr undan det som är obehagligt - och då försvinner ju ångesten nästan omedelbart. Och det kan ju kännas skönt. Men vad lär man sig av det? Man bekräftar för sig själv att det faktiskt var något farligt man utsattes för och att det bästa (och enda) man kan göra i den situationen är att fly. Inte så himla konstruktivt. Men om man istället stannar kvar i situationen, så kommer man märka att ångesten efter ett tag planar ut och sedan minskar. Vilket förstås är skönt och bra för självkänslan - och ökar sannolikheten för att ångestkurvan inte kommer att stiga lika högt nästa gång man hamnar i en liknande situation.

 

Men shit, nu börjar jag ju låta som värsta hobbypsykologen/självhjälpsboken här. :P Det var inte riktigt meningen. Jag skulle ju egentligen berätta om min kväll med Pride-familjen. Men ångestkurvan kändes väldigt konkret för mig ikväll, jag kände verkligen hur mitt Ångestmonster "betedde sig" enligt denna teori under kvällen. Och det är rätt fascinerande faktiskt.

 

Så. Efter denna bakgrund, kommer här en genomgång av kvällens ångestutveckling.

 

16:00 - På väg hem från jobbet. Pratade i mobilen med syrran om hur mycket jag såg fram emot kvällens möte med Pride-familjen.

 

17:00 - Två timmar kvar till mötet. Ångestmonstret gjorde sin sedvanliga entré. Ska du inte stanna hemma istället, Malin? Det är ju så mörkt och kallt ute, och du har väl ändå inte så mycket att tillföra till den där gruppen, de klarar sig nog alldeles utmärkt utan dig, eller hur? Och du har ju aldrig varit på det där caféet förut, vågar du verkligen då dit? Nädu, Malin, det är mycket tryggare här hemma.

 

17:30 - Ringde till syrran och till mamma för att skingra tankarna och få lite mer positiva inputs.

 

18:00 - En timme kvar till mötet. Ångestmonstret övergav sina inledande övertalningsförsök, och började gå bärsärkagång och vråla och göra allt som stod i dess makt för att hindra mig från att gå ut. FÖR HELVETE, MALIN, NU STANNAR DU HEMMA!!! Jag spelade Facebook-spel för att lugna ner mig.

 

18:25 - Jag klädde på mig med darrande händer och gav mig ut i mörkret. Ringde till syrran igen, hon höll mig sällskap under hela promenaden till caféet där mötet skulle hållas.

 

18:40 - Framme. Kastade en skygg blick in genom fönstren, men såg ingen jag kände igen (vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom jag är så uppstressad när jag träffar nya människor och sällan tittar direkt på dem, varför jag i allmänhet inte lägger på minnet hur de ser ut och följaktligen har svårt för att känna igen dem nästa gång vi träffas).

 

18:55 - Hade fortfarande inte sett till någon jag kände igen. Jag stod med armarna i kors och tårarna var inte långt borta. Jag ville gå hem hem HEM!!!

 

19:00 - Det dök upp en tjej som jag kände igen! Och hon kände igen mig! Och vi hälsade på varandra och gick in på caféet tillsammans. :thumbup:

 

19:01 - Det visade sig vara ett väldigt litet café. Jag blev stående mitt på golvet och såg förmodligen fullkomligt livrädd ut. :bigeyes: Det kom fler mötesdeltagare och alla verkade känna igen varandra och det skulle kramas och hejas till höger och vänster. Jag ville genast springa ut därifrån.

 

19:05 - Jag fann någonstans att sitta. Jag var den enda som inte beställde något (jag hade ätit innan jag gick hemifrån, det kändes tryggare) och jag oroade mig för att cafévärden skulle bli sur och säga någonting om det.

 

19:07 - Jag sneglade på dörren och övervägde att smita min väg.

 

19:10 - Mötet öppnades och det blev dags för "rundan". :S Jag började samla ihop mina saker för att fly fältet. Men Duktig Flicka-syndromet vann visst över Ångestmonstret - för man reser sig inte och går medan någon håller på och pratar, det gör man faktiskt inte.

 

19:13 - Ordföranden dök upp! Vilken lättnad! Henne känner jag mig verkligen trygg med. :)

 

19:15 - Snart min tur. Panik panik PANIIIIIK!!! :bigeyes:

 

19:16 - "Jag heter Malin och detta är mitt andra år i Pride..." Och just då kom cafévärden med en bricka för att leverera en beställning, så det blev ett litet avbrott. :S Och sedan fortsatte jag att prata. Lågt, svamlande, med blicken i golvet.

 

19:18 - Och så var det obehagligaste momentet avklarat. Och jag överlevde visst.

 

19:20 - Insåg att jag förmodligen inte skulle behöva säga något mer under kvällen.

 

20:00 - Märkte att jag faktiskt kände mig relativt lugn, och kunde äntligen börja njuta av att vara omgiven av alla dessa fina människor.

 

21:05 - Mötet avslutades och man började bryta upp. Jag passade på att smita iväg samtidigt med några andra. För aldrig i livet att jag ställer till med någon alldeles egen hej-då-hörni-nu-går-jag-ha-det-så-bra-allihop-scen.

 

21:07 - Gick hemåt, rätt nöjd med mig själv.

 

Ja. Det var kvällen det. Och nu är det verkligen läggdags för lilla Malin! :tired: