Under förmiddagsfikat idag började en kollega berätta om en tidigare praktikant. Den här tjejen lider av extrem bacillskräck, anorexia och möjligen OCD (enligt min bedömning utifrån det jag fick berättat för mig). Hon fick lämna Körsbärsdalen efter bara två månader förra året. Det hela är en mycket tragisk historia, och även om jag aldrig har träffat henne så känner jag stark empati för henne. Hon kan verkligen inte ha det lätt.

 

Men min kollega skrattade när hon berättade om alla märkliga tvångsbeteenden som den här tjejen hade för sig. Själv blev jag bara beklämd. Och jag tänkte att jag aldrig kommer kunna berätta om mina egna problem för kollegorna, om jag riskerar att raljeras över och nedvärderas på det här sättet. :S

 

Kanske att jag så småningom öppnar mig för någon av de andra kollegorna. Men inte för henne som berättade detta idag. Aldrig.