Jag älskar gamla svenska filmer. Det har jag alltid gjort, ända sedan jag var liten. Allting verkar så enkelt där.

 

Ingen söndagsångest verkar de ha heller...

 

 

Jag har inte just den här filmen hemma. Men jag ska nog lägga mig och se på någon annan gammal film nu. Det brukar göra mig himla harmonisk. :thumbup:

 

En av alla otaliga kuratorer jag haft genom åren sa att jag använder dessa söta snälla oskyldiga filmer för att fly undan den skrämmande och mer komplicerade verkligheten. Jag erkänner villigt att det är så det förhåller sig. Men vad gör det? Jag menar - hellre filmer än knark, eller hur? ;)