Märkligt. Idag, när jag faktiskt har anledning att gråta, grät jag inte en enda gång under hela filmen (ja, detta var tredje gången jag såg Breaking Dawn part 2 på bio). Visst blev ögonen blanka under slutstriden och under Bellas minnesbilder på ängen och när alla namn och bilder kom där i slutet...men tårarna nådde aldrig längre än till ögonfransarna.

 

Jag borde ha gått direkt hem och pluggat efter jobbet (jag ska lämna in ett PM inför kandidatuppsatsen om mindre än en vecka - och jag har inte ens kommit fram till vad jag ska skriva om än, ännu mindre vilken teori jag tänker utgå ifrån). Men jag behövde tröst. Så jag köpte en påse lussekatter och gick hem till syrran och hade picknick på hennes köksgolv. Och sedan gick jag och köpte en biljett till kvällens första visning av Breaking Dawn part 2.

 

Bla bla bla - tänker jag aldrig berätta vad som har hänt idag? :question:

 

Nä. Inte helt och hållet. För det är inte riktigt officiellt än. Men i förmiddags bad chefen mig att följa med in i hans rum och så stängde han dörren och sa att vi skulle sätta oss i sofforna. Och så berättade han den förfärliga nyheten. Och den kom verkligen som en blixt från en alldeles klar himmel. :bigeyes:

 

Jag blev helt förtvivlad. Chockad. Och chefen verkade inte heller särskilt munter. Men han försäkrade mig om att värre saker har hänt i Körsbärsdalens historia och att vi kommer att klara oss igenom det här också.

 

Chocken har ännu inte släppt sitt grepp om mig. Jag hade verkligen svårt för att koncentrera mig på mitt arbete sedan, det kändes som om någon ryckt undan mattan under fötterna på mig. Mina kollegor måste ha märkt det. Jossi också - tydligen. Han visade en ovanligt mjuk sida mot mig idag. Några timmar efter mitt samtal med chefen kom Jossi in till mig och stängde dörren och satte sig ner och började säga fina och peppande saker. Han ser med tillförsikt på framtiden, sa han. Jag hoppas att jag också kommer kunna göra det så småningom.