Jag var väldigt nervös och rastlös timmarna innan. Övervägde att inte gå dit överhuvudtaget. Och när jag kom dit övervägde jag att inte gå in. Och när jag gick in övervägde jag att gå ut igen. Och när teaterpedagogen dök upp och bad oss följa med in i ett rum övervägde jag att gå hem istället.

Väl på plats inne i rummet skulle vi ta av oss skorna och sätta oss i en ring på golvet. Och då fanns det verkligen ingen återvändo, ingen möjlighet att smita min väg lite diskret. 😱

Först gick han igenom lite praktisk information. Sedan drog han igång en sådan där vidrig presentationsrunda. 😖 Säg vad du heter och berätta något kort om dig själv... "Jag heter Malin, jag tycker om att läsa och skriva och yoga." Vad de andra hade att säga om sig själva har jag ingen aning om, jag hade alldeles för mycket självfokus. 😵

Sedan skulle vi ställa oss upp och köra en namnrunda till och även göra någon liten signaturrörelse när vi sa våra namn. Flera gånger skulle vi göra detta, snabbare och snabbare för varje gång. Ett eller ett par namn lyckades jag väl uppfatta, men var inte helt säker på vem som hette vad.

Nästa steg var att börja gå runt i rummet och hälsa på varandra och säga våra namn, lyssna på den andra personens namn och sedan byta namn med varandra och gå vidare och hälsa på nästa person med vårt nya namn och sedan fortsätta så tills vi fått tillbaka våra riktiga namn. Och där nådde Ångestmonstret bristningsgränsen, jag flydde fältet så fort teaterpedagogen gav klartecken åt oss att börja med den övningen. Skyndade fram till mina saker, satte på mig mina skor och slet åt mig jacka och väska och stormade ut i korridoren. Skrev ett litet förklaringsmejl till teaterpedagogen, lämnade byggnaden och brast i gråt. 😢

Det känns tungt. Tråkigt. Dystert. Som ett misslyckande. 😔 Jag VILL ju börja spela teater. Men jag kan inte. 😔😢