Jag möttes i entrén av en kille i personalen som sken upp och sa att han tyckte att det var roligt att se mig igen. 😊 Jag svarade detsamma och försökte sätta ord på min lycka över att äntligen få besöka teatern igen. ☺

Coronarestriktionerna är ju dock inte riktigt över än och antalet platser till dagens evenemang var begränsat - men självklart var jag en av de 50 lyckligt lottade teaterfantasterna som knipit en biljett. 😁 Det vi fick uppleva idag var först ett samtal om och sedan repetition av några scener ur musikalen Amélie som har skandinavisk premiär om en vecka. Spännande! 🤩

När jag först fick veta att årets musikal på min älskade teater var baserad på filmen Amelie från Montmartre blev jag dock sjukt besviken. Jag har bara sett den filmen en enda gång, och jag minns inte alls vad den handlade om, jag minns bara att jag inte tyckte om den. 😒 Men jag var bara typ 13 år när jag såg den, så kanske förstod jag den inte riktigt? Och kanske beror min starka aversion mot filmen inte främst på filmen i sig utan på den nedlåtande kommentar som mobbarkillen i min franskaklass fällde när jag uttryckte min oförståelse för den (detta mindes jag inte själv, det var Livrädd som påminde mig om det när jag pratade med henne i våras om mina känslor kring berättelsen ifråga - och det fascinerar mig hur min känsla kan vara så himla stark trots att minnet bleknat bort 😲).

Jag får nog ge Amélie en ny chans. När jag läste om handlingen i utskicket från teatern verkade det ju som en riktigt trevlig historia. Och dagens samtal och repetition gav också mersmak. Jag får väl ta och se om filmen, såhär 20 år efteråt, och se om jag kan uppskatta den nu. Och musikalen har jag redan två inbokade biljetter till (en publikrepetition och en föreställning), så jag hoppas innerligt att den är bra. 😉