Nu ligger jag hemma i sängen. Det känns skönt att vara hemma igen, jag är helt slut. 😴 Men jag vill ändå skriva några rader om tågresan hem innan jag somnar. Den slet upp mig ur min Atlantis-extas, tillbaka till den hårda verkligheten. 😔

Först var det gränskontrollen på tåget mellan Köpenhamn och Malmö. Jag var för all del medveten om att den skulle ske, det hade jag läst om. Men det var ändå en smärre chock att anlända till den första tågstationen på den svenska sidan om Öresund och se avspärrningarna och alla poliser. 😰 Det kändes lite smått surrealistiskt. Och jag blev inte riktigt klar över syftet med det hela, inte ens efter att ha googlat - det jag fann var lite luddiga formuleringar dels om flyktingar och dels om coronasmitta. När poliserna kom ombord satt vi alla hur som helst där med våra pass lydigt framsträckta. Poliserna gick genom mittgången och kastade lite hastiga blickar på våra ID-handlingar. Det kändes faktiskt mer som en maktdemonstration än som en seriös kontroll. Om det nu handlade om coronasmitta så borde de väl ha kollat vaccinationsstatus eller dylikt och inte legitimationer? 🤨 Och om det handlade om flyktingar så är det bara fullkomligt vidrigt - det är en mänsklig rättighet att söka asyl, varför ska polisen lägga resurser på att hindra människor från att komma in i landet?! 😠 Vad som än låg bakom fyllde hela förfarandet mig med obehag. ☹

Trevligare blev det på nästa tåg som jag bytte till i Malmö (åtminstone inledningsvis). När tågvärden skulle kontrollera min biljett frågade han om inte jag hade åkt med honom i förrgår också. Jag bekräftade detta, och han sa att han kände igen mig. Det gjorde mig glad. 😊 Jag förundrades dock över hur han kunde minnas mig. Nog för att jag mindes honom, men jag hade ju inte kontakt med ens i närheten så många människor som han ombord på tåget. Sedan slog det mig att jag ju sticker ut ganska mycket från mängden utseendemässigt (jag glömmer det ibland 🙈) och att det kanske inte varit jättemånga passagerare med rosa hår under de sista dagarna. 😉

Det artade sig till att bli en riktigt trevlig resa med det andra tåget. Men så plötsligt stannade tåget häftigt mitt ute i ingenstans. Det luktade bränt efter den kraftiga inbromsningen. Och efter en stund hördes lokförarens röst i högtalarna, han bad om ursäkt för att han bromsat så tvärt och förklarade att han fått order från polisen om att stanna tåget omedelbart. 😯 Och mina tankar började snurra - vad hade hänt, fanns det någon farlig person ombord på tåget, var det något allvarligt problem längre fram på rälsen? Efter en stunds ovisshet meddelade SJ-appen att tåget blivit försenat på grund av "obehöriga i spårområdet"...

...och min första tanke var att det måste handla om ett självmordsförsök. 😰😔😢 Något som bekräftades av lokföraren när vi efter ungefär en halvtimme började rulla igen. Polisen hade då omhändertagit mannen som tänkt hoppa framför vårt tåg. Och jag fällde några tårar för den arma stackaren. 😢 Jag hoppas innerligt att han får den hjälp han behöver. 🙏

Tjejen på platsen bredvid min beklagade sig i telefon över att vi hade stannat, vi kunde väl ha fortsatt åka men i lite långsammare tempo bara, skulle hon behöva komma hem senare än planerat nu bara för ingenting... Jag ville typ slå henne. Det är klart att jag också tyckte att det var jobbigt att komma hem senare (för även om tåget kommit fram i tid skulle det ju ha varit efter läggdags för mig 😴), men en får väl ha lite jävla PERSPEKTIV. Framför oss på spårområdet befann sig en människa som var så desperat att han bestämt sig för att hoppa framför tåget. Att hjälpa honom fick faktiskt ta den tid det tog. Vi hade tillgång till både mat och toalett ombord på tåget, det gick verkligen ingen nöd på oss. Men fy, vad jobbigt att vi kom fram lite senare... 🙄