Om jag är redo? Jag har peppat för Spotify Wrapped i flera dagar! 😍🎶💖

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag har jag gjort något riktigt, riktigt läskigt. Jag har hållit i ett webbinarium tillsammans med en kollega. Vi pratade i en hel timme och efter presentationen svarade vi på deltagarnas frågor. Vi skulle börja kl. 11, och jag kände mig onormalt lugn hela morgonen...men sisådär en och en halv timme innan start började jag må illa av nervositet. 🤢 Och under presentationen kände jag hur svetten rann innanför tröjan (trots att det var svalt i lokalen). 😰 

 

Jag hade skrivit ett manus för min del av presentationen, och större delen av min talartid läste jag innantill från det (men ibland freestylade jag faktiskt, och kände mig riktigt vågad som avvek från den väl inövade vägen 😅). I början märkte jag att jag pratade rätt snabbt, men sedan försökte jag tänka på att ta det lite lugnare. Jag hade tänkt överlåta alla frågor i slutet åt min kollega, men jag uppbådade faktiskt så pass mycket självförtroende att jag självmant svarade på flera av dem själv. ✌️ 

 

Jag hade laddat upp med ett glas vatten att ha tillhands när jag blev för torr i halsen, och i början skakade min hand så mycket att det skvimpade ut lite vatten på bordet. Jag hann tömma hela vattenglaset innan presentationen var över. Dels för att jag blev torr i halsen av nervositet och av att prata så mycket, och dels för att jag håller på att bli sjuk och har sämre röstkapacitet än vanligt. 

 

När allting var över och vår teknikansvariga från marknadsavdelningen stängde av kameran och mikrofonen sjönk jag tillbaka mot väggen och började andas igen. Så jävla lättad över att ha klarat av detta utan att flippa ur totalt. 🙏 Och så otroligt stolt! ✌️ Inte för att jag inbillar mig att detta var något mästerframträdande...men att jag överhuvudtaget genomförde det, det känns fantastiskt. Jag är så stolt över mig själv och så tacksam över allt stöd jag fått från människorna omkring mig. Ett av koncernens värdeord är mod, och jag känner verkligen att jag får chansen att testa mina vingar och vara modig på den här arbetsplatsen. 🙏 

 

Det här fina meddelandet fick jag från en kollega imorse, tillsammans med en bild av oss från julfesten i fredags. Så himla gulligt! 🥰 Oklart hur han lyckas uppfatta detta nervvrak som "calm", men "genuine" kan jag absolut hålla med om. 😊🙏 

 

I övrigt har det varit en mycket spännande dag idag. Eftermiddagen har ägnats åt teknikrep och genrep inför webbinariet som jag ska hålla tillsammans med en annan kollega imorgon. 🙏 Jag försöker att inte tänka på hur jäkla många människor som kommer att sitta och lyssna på mig...vilket är lite svårt när ledningen hela tiden kommer med entusiastiska uppdateringar om just det (det senaste beskedet är 174 anmälda deltagare 😱). Men repetitionerna idag gick som sagt bra...och min kollega berömde mig efter genrepet...och det känns väldigt tryggt att göra detta tillsammans med just henne. 🙏 Och om jag bara nu klarar av att genomföra detta utan att gå under av ångest eller bryta ihop...då tror jag faktiskt att jag har kommit över en väldigt stor tröskel gällande att prata inför folk. 

 

Idag har det varit en tokintensiv arbetsdag full av möten. Och det borde väl ha gjort mig helt slut, men det har varit så roligt så jag har tvärtom FÅTT energi av det. 🥰 Ett av mötena gällde webbinariet som jag ska hålla tillsammans med en kollega snart. Och jag fick veta att det i dagsläget är cirka 140(!) personer anmälda till det. 😱😱😱 Det ger mig såklart stora skälvan...men jag försöker på något sätt att intala mig själv att det bara är vår snälla marknadsansvarig (som kommer sköta tekniken) som jag ska prata inför. Samtidigt som gårdagens presentation har gett mig nytt självförtroende, så på något plan tycker jag faktiskt att det ska bli riktigt roligt (om än väldigt läskigt). På lunchen satt jag mittemot vår VD, som sa till mig att det kommer gå jättebra - men att om det inte gör det så gör det verkligen ingenting. Och både hon och min teamleader tycker att jag är modig som utmanar mig själv såhär mycket, men är samtidigt måna om att jag bara ska göra sådana här saker så länge jag faktiskt tycker att det är roligt också - om det bara känns jobbigt så är det viktigt att jag säger ifrån. Och det känns så himla skönt att ha det stödet, att veta att de står bakom mig och peppar mig - och att det inte behöver bli "perfekt" för att duga. 🙏 Jag ska bara försöka att inte ha så jäkla höga krav på MIG SJÄLV, men det är svårt. Men som sagt, väldigt skönt att ha detta yttre stöd, det gör verkligen jättemycket. 🙏 

 

Medarbetarsamtal har jag haft med min teamleader idag också. Ett väldigt trevligt samtal med en massa stöd och fina ord. 🥰🙏 Vi kom in på allt möjligt och pratade väl dubbelt så länge som vi hade tänkt. 😅 

 

Slutbetyg på höstterminens första kurs kom idag också (det blev VG ✌️). Så nu har jag 742,5 högskolepoäng. 😁 Och när jag var i mataffären på hemvägen var det en gullig tant som kommenterade min färgglada uppenbarelse med orden: "Man blir ju glad bara man ser dig!" vilket gjorde mig helt rörd. 🥰 Och när jag kom in på min gård upptäckte jag att byggställningen var borta - efter över två månader. Äntligen!! Vad himla stor gården känns helt plötsligt. 😅 

 

Efter kraschen i måndags måste jag verkligen säga att livet leker just nu. 🙏 Välkomna till den emotionella bergochdalbanan...och njut så länge den är uppe på toppen. 🙈

Igår skulle jag ju hålla i en presentation för mitt team på jobbet. Men det gick käpprätt åt helvete. 😔 Tekniken i rummet fungerade inte som den skulle, tiden gick utan att jag kunde komma igång med presentationen och jag blev mer och mer uppstressad...och till slut brast det totalt för mig. All ackumulerad ångest inför presentationen briserade i ett tårflöde och jag valde att ställa in hela skiten. 😢😢😢 

 

Mina kollegor lämnade rummet och återgick till sina ordinarie arbetsuppgifter och min teamleader satt kvar med mig och försökte få mig att förstå att teknikstrul kan hända alla människor och att det inte säger någonting om min förmåga att kunna genomföra en presentation. Och det låter väl logiskt, men jag har liksom ett helt liv av ångestladdade och misslyckade Prata Inför Folk-situationer med mig i bagaget så detta blev bara ännu ett bevis för att jag inte kan. 😔 

 

Jag var helt förstörd resten av dagen och kvällen och grät floder. 😢😢😢 Och jag kände mig så bitter på mig själv som envisats med att försöka göra någonting som jag ju egentligen vet att jag inte klarar av. Och jag kände mig bara så jävla misslyckad. 😔 

 

Välkomna till den emotionella bergochdalbanan. 🙈 Igår började jag må riktigt bra igen faktiskt. 🙏 Jag hade ett fullspäckat schema på jobbet - sju aktiviteter i kalendern, vilket nog måste vara någon form av rekord för mig. Det var möte efter möte efter möte. Två av mötena gällde presentationer som jag ska hålla framöver... 

 

I december ska jag genomföra ett webbinarium tillsammans med en kollega. Och jag är såklart fruktansvärt nervös inför detta och fattar inte hur eller varför jag överhuvudtaget gått med på detta. 😱😱😱 Men hur som helst gick vi igår tillsammans igenom den PowerPoint-presentation jag skapat och resonerade kring vem som skulle säga vad och sådär. Och jag vädrade även min ångest kring hela situationen. Och min kollega var väldigt gullig och stöttande. Hon sa att det är så himla synd att jag inte förstår hur bra och duktig jag är, för hon har hört mig när jag pratar med kunder och hon hävdar att jag låter så lugn och proffsig och pedagogisk...hon önskar att jag kunde se det själv, men det gör jag inte. Jag är verkligen inte lugn, och jag blir så nervös att jag glömmer bort helt uppenbara saker och tappar bort vad jag skulle få sagt...men jag antar att jag är bra på att fake it til you make it, om det nu inte märks. 🤷‍♀️ Men jag blev i alla fall väldigt rörd och glad över hennes fina ord. 🙏💖 Även om Ångestmonstret såklart viskade att hon bara säger så för att vara snäll och att hon inte tycker så egentligen...men jag försöker att inte lyssna på det. 

 

Ett annat möte gällde som sagt också en presentation som jag ska hålla, och denna kommer att ske redan på måndag. 😱😱😱 "Bara" inför mitt team dock, men jag är ett nervvrak ändå. Så jag körde ett "genrep" för min teamleader igår. Först låste jag mig totalt och trodde inte att jag skulle kunna säga någonting överhuvudtaget, sedan började jag prata men kände mig bara jättedum...men sedan lossnade det vartefter (även om jag fick lite smått panik lite då och då) och jag pratade och svarade på frågor i en hel timme. Och enligt min teamleder gick det jättebra. Hon sa att jag var väl förberedd, hade ett pedagogiskt upplägg, att det var bra att jag både ställde frågor till publiken och kunde svara på frågor som jag fick, att det kommer gå jättebra på måndag och att jag inte behöver vara orolig. 🙏 Det var skönt att höra, och det var också skönt att få öva inför denna lilla enpersonspublik innan jag ska göra det "på riktigt" på måndag. Ångestmonstret fortsätter dock att så tvivel i mig, men jag försöker att faktiskt tro på att mina kollegor är ärliga i sina positiva omdömen om min förmåga. 🙏 

 

Jag vet inte riktigt om jag ska tolka mina beslut att utsätta mig för att Prata Inför Folk som ett modigt framsteg eller som ren självdestruktivitet. Jag får världens ångest av det...men ändå envisas jag med att försöka. Varför, liksom. 😖 Förhoppningsvis kommer det gå bra och jag kommer växa av det. Eller så går det käpprätt åt helvete och jag får bekräftat att detta är farligt och ingenting jag ska ägna mig åt. Vi får se... 

 

Jag vaknade någon gång mellan tre och fyra inatt och kunde inte somna om. Så jag låg och läste, och försökte verkligen somna om. Men det gick inte alls. Och när jag vid femtiden kom på mig själv med att ligga och öva på vad jag ska säga i en av presentationerna så gick jag helt sonika upp och såg till att göra mig sysselsatt. Bakade lussebullar, tvättade, diskade, pluggade, spelade Sims, satte upp tavlor, dammsög...och nu ikväll har jag bölat till A Walk to Remember. 😭 

 

Den filmen kom väl när jag var typ 14 år och jag minns att jag tyckte att den var helt fantastisk. 😍🥰 Som vuxen delar jag väl inte riktigt den uppfattningen med mitt tonårsjag (kolla gärna in Cinema Therapys analys), men jag blir uppenbarligen fortfarande väldigt berörd - kanske ännu mer än när jag var yngre. Jag fokuserar på och lägger märke till andra saker nu liksom. 

 

För övrigt fick filmen mig att ikväll återupptäcka en låt som jag brukade peppa mig själv med gällande min ångest ganska ofta för typ ett decennium sedan. Så lämpligt att just denna låt dök upp som filmmusik just nu när jag står inför att göra så sjukt läskiga saker på jobbet och utmana mitt Ångestmonster till bristningsgränsen... 🙏

Gårdagens incident gjorde att jag kände mig orolig att samma sak skulle hända igen när jag gick till busshållplatsen imorse. Även om jag rent logiskt fattade att det inte skulle göra det. Men jag hade ändå ångest när jag närmade mig platsen där jag mötte psykkärringen. Imorse var gångvägen dock fri från psykkärringar, tack och lov. Och jag hade mamma i örat som support. Så jag tog mig tryggt och säkert fram till busshållplatsen och kunde åka till jobbet. 🙏❤️ 

 

Men jag har känt mig låg idag också. Inte som igår, utan en mer dämpad variant. Nedstämdheten som infaller efter att jag brutit ihop. En sorts skam, då jag klandrar mig själv för att jag tappat det så totalt. Och en jäkla massa tvivel på mig själv, min egen förmåga och min plats i tillvaron. En allmän skörhet. 

 

 

I övrigt har denna dag inneburit ovanligt mycket religiositet från ateisten Malin. 😅 På bussen imorse hade jag "God Help The Outcasts" från The Hunchback of Notre Dame på repeat på Spotify. Det har blivit lite av en tröstelåt för mig på sista tiden. 🙏 Och som om inte det vore nog - nu ikväll har jag suttit i en kyrka(!) och lyssnat på ett samtal med en nunna(!) från klostret här i Vadstena. 😅🙈 Och det var både intressant och riktigt roligt. 👍 Jag kände mig dock lite som en ulv i fårakläder där bland alla kristna människor. 🙈 Men det var en trevlig kväll, och jag är glad över att jag trotsade kylan och faktiskt gav mig iväg till kyrkan. 🙏

Jag är ju generellt en väldigt känslig person. Och just nu har jag mens och är EXTRA känslig. Vilket väl är en stor del av förklaringen till att hela den här dagen blev förstörd av en liten incident som hände imorse. 😢 På väg till busshållplatsen mötte jag en psykkärring med en byracka. Och eftersom jag var skör och inte kände för att interagera med omgivningen höll jag mig på sidan av gångvägen och låtsades vara upptagen av min telefon när vi möttes (telefonen är ett säkerhetsbeteende jag ofta tar till när jag känner att jag behöver skärma av mig). Och tydligen blev hon superprovocerad av att jag tittade ner i min telefon medan jag var ute och gick, för hon var bara tvungen att läxa upp mig för det. 🙄 Först blev jag helt chockad. Sedan började jag gråta, och lyckades inte få stopp på tårflödet förrän efter typ 40 minuter. Ett par timmar senare, under ett avstämningssamtal med min teamleader på jobbet, började jag gråta igen. Vi har sådana samtal regelbundet för att hon vill kolla hur vi mår och sådär, och när jag började förklara att jag inte var på topp idag och vad det berodde på så blev jag såklart ledsen igen. 😢 Och hon var jättegullig och förstående och föreslog att jag skulle ta en promenad och/eller åka hem. Jag tänkte först ta en promenad, men så bestämde jag mig för att åka hem istället. Så nu har jag ägnat dagen åt att baka lussebullar och spela Sims. Och känna mig miserabel. Och nu känner jag att tårarna är på väg igen. 😢 Det som gör så ont är att jag gör så gott jag kan för att kunna existera här i världen...så att bli attackerad för någonting jag gör på grund av min ångest, det är som att få höra att min existens inte är önskvärd. Och jag fattar att det låter jävligt dramatiskt och att inte alla kan förstå detta. Men det är så det känns.

Nu ska jag sova. Och hoppas att morgondagen blir en bättre dag, fri från psykkärringar.

Igår var jag i Stockholm hela dagen tillsammans med en kollega, för en kurs i hållbarhetsredovisning. 😄 Jag var både förväntansfull och nervös inför detta. Jag tycker att hållbarhetsredovisning är ett superspännande ämne, så jag var himla pepp på att få lära mig mer. 🥰 Men att tillbringa en hel dag i stora, hetsiga Stockholm...det kändes inte fullt så lockande. Plus att jag var nojig inför att åka tåg mellan Linköping och Stockholm tillsammans med en kollega som jag inte jobbar så nära, jag stressade upp mig själv inför att hitta saker att småprata om. 😖 Men det gick rätt bra. 🙏 

 

Idag slutade jag tidigare från jobbet och åkte till Norrköping för att träffa min älskade syster. 🥰❤️ Vi bestämde det helt spontant på förmiddagen. Och jag behövde verkligen detta, känner jag. Att få fylla på med positiv energi. 🙏❤️❤️❤️