När jag skulle ge mig ut på min långpromenad igår kväll hann jag knappt mer än komma ut på gatan innan jag blev attackerad - av två måsar. De cirklade runt över mig som två gamar och skrek i högan sky. Och med jämna mellanrum gjorde de störtdykningar mot mitt huvud. Det spelade ingen roll att jag duckade, höll händerna för ansiktet och sprang därifrån. De följde efter och fortsatte dyka mot mitt huvud.


(Foto: Vlado / FreeDigitalPhotos.net)

Jag blev både chockad och rädd förstås. Men också ledsen. Liksom, jag var ju redan uppfylld av känslan av att vara ensam och övergiven, ovälkommen och utanför - vilket bara förstärktes av måsarnas beteende. Jag var färdig att vända och gå tillbaka in i lägenheten, eftersom jag uppenbarligen inte var välkommen ute på gatan.

Mycket ologiskt resonemang, det var jag innerst inne medveten om - måsarna hade ju egentligen ingenting med mina bekymmer att göra. Så jag fortsatte gå, hela den långa sträckan jag planerat att gå. Jag stelnade till varje gång jag såg en fågel (och det var många gånger, eftersom jag gick utmed vattnet), men det var ingen som gjorde mig något.

Denna nya fågelskräck påminner om min vanliga människoskräck. Jag utgår ifrån att alla jag möter har ont i sinnet och vill göra mig illa på något sätt - trots att de allra flesta i själva verket är fullkomligt harmlösa.