Show must go on
På bussen lyssnar jag alltid på musik som passar min sinnesstämning, så imorse gick Green Day – Boulevard Of Broken Dreams - Single Album Version om och om igen på min mp3. Dagens seminarium livade inte upp mig nämnvärt, så det skulle ha blivit samma låt på hemvägen också. Men så fick jag sällskap av en klasskompis, och trots att jag är ett Socialt Missfoster (ett deprimerat sådant, dessutom) så lyckades jag konversera någorlunda normalt med henne under hemvägen.
Och nu sitter jag här och vill bara gå och lägga mig. Men imorgon är det seminarium igen, och jag måste förbereda mig inför det. Min grupp jobbade stenhårt igår, medan jag bara grät, tröstshoppade och tyckte synd om mig själv. Så idag är det min tur att bidra lite, känner jag.
Kära du!
Vad jag bara vill säga till dig att du inte är ensam. Jag känner inte dig och jag hittade din blogg för 10 minuter sen och har bara läst de inlägg som får plats på en sida. Ändå känner jag att jag känner igen mig så mycket i det du skriver och de känslor du verkar ha.
Jag har i sedan jag var runt 14 år (är 23 idag) haft exakt de känslor som jag upplever att du beskriver. Jag har dem fortfarande idag i samband med olika sociala tillfällen, med varierande styrka och påverkan på mig. Lyckligtvis upplever jag dem dock mer sällan än förut. Men jag har dem. Jag har inte social fobi, men jag trodde länge att jag hade det. Jag hade kunnat utveckla social fobi, något jag fortfarande tror är möjligt. Dock har jag bestämt mig för att inte göra det. Dessa känslor bryter verkligen ner en inifrån, och jag vill ta mig upp ur det träsket. Det som är så svårt att ta sig upp ur. Jag står med en fot i, men jag är inte fast och fångad i det.
Jag vet inte vad jag vill säga med detta, annat än att jag känner igen mig! Det är en sak att känna att man inte kan prestera socialt, att man är konstig, annorlunda, att man aldrig får till det. Men det är en helt annan sak med den besvikelse man känner gentemot sig själv, på grund av det faktum att man inte får till det. Att man är sin egen värsta fiende. Hur hopplöst allt känns, och att det hela beror på en själv. Och det förakt man känner mot sig själv pga att man inte klarar att förändra det.
Jag tycker du skriver väldigt bra och jag kommer fortsätta följa din blogg! Och kom ihåg att du inte är ensam. Det finns ingen mirakelreplik som jag kan säga för att det ska kännas bättre, så jag försöker att undvika det. Risken är bara att problemet blir bagatelliserat. Och detta är ett problem som, oavsett hur det verkar för andra, absolut inte är bagatellartat för den det drabbar.
Håll ut! Och ge aldrig upp i dina försök att få en annan respons av omgivningen. Och var inte så hård mot dig själv. Kram Maria
Åh vilken fin respons du fick! Jag blir helt rörd :') Kramar till favvosyster <3
Tack. Tack för att du fick mig att känna mig lite mindre ensam med mina problem.Det känns som att jag lika gärna kunnat skrivit de här texterna själv...
Lycka till
