Jag vaknade kvart i tre inatt (kissens fel - den lilla terroristen!) och somnade inte om förrän efter halv sex någon gång (mitt fel - jag satte mig och läste Junjou Romantica ett par timmar).

 

När jag väl somnade började det hända jävligt sjuka saker... Jag kommer inte ihåg allting, vilket kanske är bra, men tillräckligt mycket för att bli alldeles förskräckt.

 

Jag var tydligen Misaki (eller befann mig i alla fall i hans ställe) och bodde ihop med Usagi...vilket var både spännande och läskigt (NOSEBLEED!!!). Hm...let's skip all the dirty details...hm...vi var bland annat ute och åt på en restaurang, där personalen dansade balett(!) och hoppade simhopp(!) från borden. Restaurangen låg tydligen i skärgården (vi var där för att leta efter badankor till Usagi), och plötsligt dök Farbror Melker upp och visade sig vara värsta gangstern. Melker låg bakom Titanics undergång - han fick det att se ut som en tragisk olycka, men i själva verket var det ytterst välplanerat av honom att isberget skulle dyka upp just där Titanic kom farande. Det var förresten Melker som ägde restaurangen vi åt på, och jag tror att Stina jobbade som kallskänka där. Det begicks ett par mord (utöver Titanic-katastrofen) och alla blev helt förfärade. Utom Melker (som låg bakom morden och inte oroade sig för något annat än att någon skulle få reda på det) och Pelle (som mest satt och drömde om Jonas Gardell, som han hade en crush på). Tjorven kom Melker på spåren (hon fick reda på att han sålt en massa hus till folk som han även sålt Titanic-biljetter till) och blev därför tvungen att fly för att inte Melker skulle mörda henne också. Mitt i alltihop dök Lyckopillret upp och Usagi blev svartsjuk för att jag verkade komma så bra överens med honom. Plötsligt var morden glömda och elever från gymnasiets estetiska program skulle sätta upp en föreställning i skärgården. Usagi ville att vi skulle sitta på första parkett, och jag tyckte att det var jättejobbigt eftersom jag kände mig så exponerad men gick ändå med på det för att göra honom glad (han var fortfarande lite sur över det där med Lyckopillret). Min gamla lärare från musikskolan dök upp på scenen och kände igen mig och började prata med mig, och jag blev jätteglad - tills det visade sig att hon inte kom ihåg mitt namn utan var fullkomligt övertygad om att jag hette Annelie, då blev jag sårad men låtsades inte om någonting utan log bara.

 

Och där någonstans vaknade jag nog. Och kände en oerhörd tacksamhet över att de sjukaste sakerna i mitt liv inträffar när jag SOVER och inte när jag är vaken.