Jag började gråta under terapin imorse. 😢 Jag vet inte riktigt varför, jag mådde inte dåligt över någonting och vi pratade inte om någonting triggande direkt. Men jag var så trött och hängig, kanske på väg att bli sjuk, och jag blev mer och mer låst och kunde inte få fram några svar på terapeutens frågor och plötsligt bara brast det.

Jag försökte hålla tårarna tillbaka under samtalet och vänta med sammanbrottet tills vi lagt på, men det gick inte. Och hon blev helt förtvivlad och trodde att hon behandlat mig illa på något sätt och började be om ursäkt och önskade att vi suttit i samma rum så att hon kunnat ta hand om mig bättre när jag blev ledsen.

Kanske var detta första gången jag grät inför just den här terapeuten, jag minns inte, men av hennes reaktion att döma kan det nog vara så. Jag försökte förklara för henne att det blir såhär för mig ibland. Och på hennes fråga om jag vill träffa henne igen trots vad som hänt idag svarade jag förvånat ja.

Jag tycker om henne. Och min skörhet har ju ingenting med henne att göra. Hon gör så gott hon kan för att hjälpa mig. Men ibland känns det som att jag inte kan bli hjälpt, att det inte är någon idé, att jag är ett hopplöst fall. 😔 Jag svamlade någonting om det mellan tårarna och hon försäkrade mig om att hon ser massor av framsteg hos mig och att jag inte alls är ett hopplöst fall.

Jag vet inte vad det var för anfall av melankoli som kom över mig imorse. Men det har hållit i sig hela dagen. Jag hade tänkt städa och göra matlådor och byta gardiner och allt möjligt nyttigt idag, men istället har jag mest legat nerbäddad i soffan och tittat på filmer och känt mig eländig.

På eftermiddagen vågade jag mig slutligen ut, under uppmuntran från syrran i telefon, för att gå och handla lite i mataffären. Jag har inte haft någon matlust sedan i förrgår kväll, men plötsligt i eftermiddags blev jag sugen på rostat bröd och det kändes som ett smärre mirakel efter all olust jag känt inför mat de senaste dagarna så då var det ju bara att pila iväg till affären.

Men så fort jag kommit ut i trapphuset och låst lägenhetsdörren ångrade jag mig. Jag hörde att en granne kom ut ur sin lägenhet tillsammans med sin hund, och byrackan fick vittring på mig och slet sig loss från sin matte. En känsla av overklighet kom över mig, jag hörde klorna mot golvet och mattens rop att han skulle komma tillbaka, men jag ville på något sätt inte fatta vad som höll på att hända. Men så kom odjuret runt hörnet, i full karriär mot mig. Och jag gick in i totalt freeze-läge. Tappade telefonen i golvet, vände ansiktet mot väggen, höll upp händerna och blundade och väntade på att det skulle vara över.

Matten var strax där och drog bort besten från mig, under många ursäkter. Jag stapplade skakad mot trappan, pep fram en förklaring om att jag är rädd för hundar vilket möttes av ännu fler ursäkter, och skyndade därifrån. Jag kunde fortfarande känna tassarna mot min rygg, höra det ivriga flåsandet från odjuret. (Jag bytte kläder så fort jag kom hem igen från affären.) Fan, vad jag avskyr hundar! 😖

"Inte alla hundar", nej jag vet. Och rent logiskt kan jag se att det här var en halvvuxen valp/unghund som inte blivit uppfostrad (än) och som bara var glad och ville hälsa på mig. Men det hjälper inte. Jag får PANIK när hundar kommer springande mot mig.

Borde jag jobba med min hundfobi? 🤔 Visst vore det skönt att kunna hantera sådana här situationer bättre, men på det stora hela lider jag inte speciellt mycket av min rädsla. Jag är ju allergisk mot hundar, och tycker heller inte alls om dem, så jag känner liksom inget behov av att våga närma mig en hund. Jag kan tycka att en del hundar är söta, så länge de är kopplade och på behörigt avstånd, men jag har aldrig känt någon längtan efter att gå fram och kela med dem.

Tidigare i veckan hade en kund med sig sin lilla valp till kontoret, eftersom den var för liten för att lämnas ensam. Jag hade sagt att det gick bra (jag är för snäll för mitt eget bästa ibland 🙄), men informerat om att jag är både rädd och allergisk och ville hålla mig på lite avstånd från djuret. Det här var en söt liten sak som snällt låg i sin mattes famn under hela besöket, och jag kände mig inte speciellt rädd, men efteråt hade jag allergisymptom en lång, lång stund. 🤧

Under större delen av promenaden till affären i eftermiddags gick jag och ondgjorde mig över ouppfostrade byrackor och jag hade svårt att skaka av mig obehaget från händelsen i trapphuset. Men när jag kom fram till affären ljusnade mitt sinne, för vad spelades i högtalarna om inte Taylors "The Man"?! 😍💖 Det är tämligen ofta de spelar Taylor i min närbutik...vet de om att det gör en av deras stammisar väldigt glad, eller finns det en Swiftie bland personalen? 😉

När jag började närma mig mitt hus igen, med famnen full av matvaror, såg jag mig oroligt om efter hunden. Men jag såg den ingenstans. När jag öppnade porten var jag rädd att möta den där. Men det var tomt. Jag skyndade mig uppför trapporna och in i min lägenhet. Jag har aldrig varit rädd för att vistas i trapphuset förut, men nu är jag det. Åh, jag hoppas innerligt att grannarna snart flyttar till ett hus långt ut på landet långt bort från mig...eller lämnar ifrån sig odjuret.