En viss skillnad märker jag dock mellan ace-identiteter och andra HBTQ-identiteter i romanen, vilket jag tänker ändå avspeglar den verklighet vi alltjämt lever i. Under sina år i high school är Emma väldigt mån om att passa in och vara som ”alla andra”, så hon anstränger sig hårt för att bli intresserad av andra elever eftersom det verkar vara det ”normala”. Hon vandrar ständigt in i och ut ur kärleksrelationer och har alltid en ”crush” på någon. Såhär i efterhand tänker hon dock att hon antagligen överdrev det hela och börjar ifrågasätta om hon överhuvudtaget var intresserad av någon av alla de där människorna. Dylika ansträngningar att försöka passa in och tränga undan sina sanna känslor återfinns inte hos någon av de andra queera karaktärerna, där exempelvis Emmas bästis Jess deklarerar mitt i klassrummet helt utan vidare att hon är bisexuell och Emmas ena mamma lyckats klättra högt upp i sin politiska karriär utan att hennes lesbiskhet utgjort något hinder på vägen. 

 

Romanen som helhet upplever jag som ganska spretig i sin handling, men den röda tråd som ändå finns där är Emmas utveckling kring hur hon identifierar sig själv och hur hon navigerar sin relation med Bells. Hon har känt Bells sedan hon var liten, de står väldigt nära varandra och hon ser honom som sin själsfrände. Men hela grejen med att plötsligt vara pojkvän och flickvän gör henne väldigt osäker. Hennes tidigare relationer har liksom mest varit ett spel för gallerierna och inte betytt någonting ”på riktigt”, men med Bells är det annorlunda – och hon vet inte alls hur hon ska hantera det. Hon är rädd för att han ska göra slut med henne och skräckfantiserar ofta om det. Vid ett tillfälle tar hon initiativ till sex med honom trots att hon egentligen inte vill, för att hon tänker att det är någonting de ”borde” göra nu när de är i ett förhållande. Han avvärjer dock det hela med orden att han inte är redo, vilket gör henne väldigt lättad för stunden men sedan leder in i en konversation om hur det kommer bli senare ifall han kommer börja vilja ha sex men hon aldrig kommer känna på det sättet. Och allt han svarar henne då är så fint och respektfullt och gör mig alldeles varm i hjärtat. Och i slutet av romanen har Emma kommit till klarhet med att det hon känner för Bells inte är romantiska känslor men att han är väldigt viktig för henne och att hon definitivt vill ha en relation med honom, bara inte ett pojkvän/flickvän-förhållande utan snarare ett queerplatoniskt förhållande. Och han accepterar med glädje och fortsätter säga fina och validerande saker som hämtade ur en handbok i att dejta asexuella personer (om en sådan nu hade funnits).