♠️ Ace Week 2021, dag 6: Perfect Rhythm
Ace Week 2021 börjar lida mot sitt slut, vi har bara två dagar kvar. Och jag lämnar nu ungdomsböckerna bakom mig och övergår till vuxenböcker för mina två sista inlägg. Den bok jag kommer att skriva om idag är Perfect Rhythm av Jae. Till skillnad från de böcker jag skrivit om hittills har denna som sagt inte ungdomar som främsta målgrupp, utan snarare vuxna (lesbiska) kvinnor. Författaren har nischat in sig på att skriva lesbiska kärleksromaner, och detta är hennes första försök att inkludera en asexuell karaktär i en av sina romaner (ett mycket lyckat försök, om ni frågar mig).
Leontyne ”Leo” Blake är 32 år och bor i New York. Hon är en världsberömd popstjärna och öppet lesbisk. Hon har knappt satt sin fot i den lilla byhålan i Missouri hon vuxit upp i sedan hon lämnade den för fjorton år sedan, då hon var 18 år och blev outad som lesbisk vilket inte mottogs särskilt väl av hennes föräldrar. Hon flydde till New York för att där kunna leva det liv hon ville – både gällande sin sexualitet och sina musikaliska drömmar. Hon har under åren som gått haft minimal kontakt med sina föräldrar och målat upp en bild av den lilla hemstaden som en hemsk och inskränkt plats som hon är lycklig över att ha sluppit ifrån – senast hon var på besök var för fem år sedan, för sin mormors/farmors (svårt att avgöra med engelska texter) begravning. Men nu, när hon precis har avslutat sin senaste världsturné och är trött på allt vad kändisskap, konserter, groupies och paparazzis heter och vinglar på gränsen till utbrändhet i en tillvaro som börjar kännas alltmer meningslös, ringer hennes mamma plötsligt och ber henne komma hem då hennes pappa har fått en stroke. Och Leo tar genast chansen att fly undan sin managers och sitt skivbolags förväntningar en stund, och sätter sig på ett plan till Missouri. Hon planerar dock inte att stanna längre än nödvändigt – så fort hon sett till att hennes pappa får den vård och de eventuella anpassningar av huset som behövs tänker hon åka därifrån igen. Men vistelsen visar sig bli längre och helt annorlunda än hon ens kunnat föreställa sig…
Holly Drummond är 29 år och bor i den lilla stad hon vuxit upp i – samma stad som Leo. Hon är utbildad sjuksköterska och arbetar med att vårda Leos pappa i hemmet, och hjälper även sin mamma på dennas veterinärklinik ibland. Hon har efter mycket tvekan kommit ut som lesbisk – egentligen är hon homoromantisk och asexuell, men hon inser att det är ett alldeles för svårbegripligt koncept för hennes omgivning att ta till sig så hon har bara sagt att hon är intresserad av tjejer (vilket i sig är tillräckligt knepigt för folk i stan att ta till sig). Det är bara en av hennes bröder som har fått veta hela sanningen (plus hennes internetvän Meg, som är aromantisk och asexuell och lever i en queerplatonisk relation med en tjej som heter Jo i Chicago). Holly har flera dåliga erfarenheter av dejtande bakom sig och har bestämt sig för att inte försöka sig på något sådant igen eftersom det alltid leder till förväntningar om sex som hon inte kan leva upp till. Hon har egentligen inga problem med sex (hon är inte sexavvisande), men hennes tidigare partners har klagat över att hon inte är lika ”het” som de i sexuella situationer och upplevt det som ett så stort problem att de avslutat relationen. Nyheten om att Leo ska komma hem mottas inte särskilt väl av Holly, som ser Leo som en kändisdiva som är för upptagen av sin glamourösa tillvaro för att bry sig om sina åldrande föräldrar eller ens bemöda sig med att hälsa på dem oftare än vid absolut nödvändiga tillfällen som anhörigas begravningar och nu pappans stroke.
”Vem fan är du?” är de första ord Leo säger till Holly när denna öppnar dörren till föräldrarnas hus för henne. Och i början är deras relation väldigt avvaktande och stel. Det tar ett tag innan Holly börjar inse att de förutfattade meningar hon haft om Leo inte alls stämmer. Precis som det tar ett tag för Leo att inse att Holly faktiskt är en genuint god människa – Leo är van vid att vara omgiven av fjäskande människor med dunkla motiv och baktankar, så hon tror att även Holly vill få ut någonting (pengar? skvaller? karriär?) av att ”nästla sig in” i hennes familj. Sakta men säkert börjar dock Leo och Holly närma sig varandra och bli vänner. Väldigt nära vänner. Och sakta, sakta övergår vänskapen i någonting annat. Men det går väldigt knaggligt på den romantiska fronten, och det är Holly som håller tillbaka.
Leo har aldrig hört talas om asexualitet innan Holly kommer ut för henne. Men hon tar till sig Hollys ord, ställer en del frågor, läser på så mycket hon kan – och är beredd att inleda en relation med Holly (hon är alldeles för kär för att låta bli). Leo ser till och med Hollys asexualitet som en fördel – att Holly faktiskt är intresserad av HENNE och inte av hennes kropp (som så många andra). Men Holly är rädd för att bli sårad igen, att hon inte ska kunna uppfylla Leos förväntningar (Leos image som popstjärna kretsar väldigt mycket kring sex), att Leo inte ser deras relation som någonting seriöst eller långvarigt (eftersom hon ändå kommer åka tillbaka till New York förr eller senare och kasta sig i armarna på sina mer än villiga groupies) och bara därför är beredd att inleda någon slags tillfällig ”sommarflört” med en asexuell tjej… Så Holly dumpar Leo under deras allra första dejt, för att undvika att själv bli dumpad och sårad längre fram när hon hunnit utveckla ännu djupare känslor för Leo.
Men de hittar tillbaka till varandra, långsamt och försiktigt. Precis som Leo hittar tillbaka till sina rötter och vad som är viktigt för henne. Kvällen innan pappan dör har hon äntligen ett ordentligt samtal med honom (så gott det går, med tanke på att han knappt kan prata längre) och de börjar trevande närma sig varandra och sträcka ut händerna över det fjorton år långa tomrummet i deras relation. Pappan konstaterar att de har två saker gemensamt – musik och kvinnor. Och för att komma från en man som mer eller mindre kastade ut sin dotter ur huset när han fick veta att hon var lesbisk och som ser ner på allt vad popmusik heter och bara ser klassisk musik som RIKTIG musik – är det väldigt stora ord. Och några veckor senare, när Leo och Holly hjälper Leos mamma att gå igenom pappans saker, hittar de ett fotoalbum fullt med urklipp från hela Leos karriär – vilket visar att han trots allt var stolt över henne och allt hon åstadkommit, även om han aldrig visade det medan han levde. Leo försonas även med sin mamma och börjar utveckla en närmare relation med henne än vad hon någonsin haft tidigare i livet. Och stadsborna visar sig vara riktigt varma och genuina människor, de flesta av dem. De gör ingen större sak av Leos kändisskap utan ser henne som ”Gils och Sharons dotter” och hälsar på henne som på vem som helst (okej, hon får skriva en del autografer och får några förfrågningar om uppträdanden i stan och intervjuer för lokaltidningen – men på det stora hela är det lugnt). Och när ett gäng paparazzis dyker upp på pappans begravning sluter begravningsgästerna upp runt henne för att dölja henne för fotoblixtarna, och Hollys bröder tvingar till sig SD-korten från kamerorna och jagar iväg det hänsynslösa slöddret.
Leo sparkar sin påstridiga manager (som telefonterroriserat henne med tjat om att återvända till New York under hela hennes vistelse i hemstaden), säger upp kontraktet med sitt skivbolag – och bestämmer sig för att inte återvända till New York. Hon vill skapa musik på sina egna villkor, som kommer från hjärtat och påminner om hennes debutalbum (innan skivbolagets och managerns idéer om vad som ”säljer” tog över och förvandlade henne till någon slags konstlad persona som hon inte längre kan identifiera sig med). Och hon vill leva med Holly. I slutet av romanen bor hon ihop med Holly och en katt i en hyrd villa i hemstaden och hon har låtit bygga en studio i stan där hon producerat sitt nya album med låtar som handlar om hennes och Hollys relation. Det var många år sedan hon slutade skriva sina egna låtar, men sedan hon började få känslor för Holly har inspirationen och lusten att skriva kommit tillbaka. Hon har till slut hittat hem, på alla sätt.
Romanen innehåller bara en enda sexscen, och det kapitlet inleds med en liten varningstext om detta och uppmaningen att bläddra fram till nästa kapitel om en inte vill läsa sådant. (Ett väldigt hänsynsfullt inslag av författaren som, om jag förstått det rätt, inte själv är asexuell men som ändå lyckats skapa en väldigt välskriven skildring av Hollys tankar och känslor genom hela romanen.) Sexscenen är så vacker och finkänslig att jag blir alldeles till mig. Som jag skrev ovan är Holly inte sexavvisande utan är helt okej med att ha sex även om hon inte riktigt fattar ”grejen” med det. Leo är supernojig över att Holly ska känna sig tvingad att göra någonting som hon inte känner sig bekväm med, men Holly försäkrar henne om att det är helt okej. Det är lite av ett stående inslag i romanen, att Leo och Holly tassar på tå runt varandra och överanalyserar allting och är rädda för att såra varandra (och sig själva). Relationen utvecklar sig långsamt och finkänsligt och lågmält och vackert…och det går rakt in i hjärtat på mig. Romanen gav mig hopp om att det faktiskt är möjligt att ha en relation med en tjej som inte är asexuell, att det faktiskt kan fungera. Inte så att jag direkt längtar efter att ha en flickvän (okej, lite, just medan jag läste romanen och förlorade mig i den här vackra kärlekshistorien), men det framstår plötsligt ändå som en möjlighet.
Något som skaver lite är hur såväl Hollys mamma som Leo reagerar när de först får veta att Holly är asexuell. Hollys mamma tror att det är något fel med Hollys hormoner och frågar om hon uppsökt någon läkare för att komma tillrätta med det, sedan tar hon upp möjligheten att det kanske bara var Hollys exflickvän Dana som inte var ”rätt” för henne, sedan likställer hon asexuella relationer med vänskapsrelationer för att det inte är något sex inblandat, sedan uttrycker hon sorg över att Holly ”missar” en så ”underbar” aspekt av kärlekslivet…för att till slut landa i att hon inte förstår det här med asexualitet men att hon ändå accepterar det. Leo å sin sida frågar Holly om hon blivit utsatt för sexuella övergrepp tidigare i livet och att det är därför hon inte är intresserad av sex (Leo kan inte föreställa sig någon annan anledning till att inte vilja ha sex), sedan frågar hon varför Holly dejtat tidigare om hon nu inte är intresserad (Leo har svårt att förstå uppdelningen mellan romantisk och sexuell attraktion). Allt det här är sådant som gör ont att få kastat i ansiktet – att mötas av oförståelse och övertygelser om att det måste vara något ”fel” på en, att ens läggning är en sorglig börda och någonting konstigt och avvikande. Och att behöva förklara! Visst kan en mötas av negativa reaktioner om en kommer ut som exempelvis homosexuell – men aldrig av frågetecken kring vad det innebär, för det är ett koncept som folk fattar (vilket är anledningen till att jag, precis som Holly, oftare kallar mig lesbisk än homoromantisk och asexuell). Så ja, det är helt realistiskt att Holly möts av dessa dumma frågor och antaganden från Leo och sin mamma. Men det känns ändå trist. Hollys mamma konstaterar dock att hon bara vill att Holly ska vara lycklig, och Leo ägnar nätterna åt att googla om asexualitet för att bättre kunna förstå och bemöta Holly när de ses om dagarna. Så det finns både hjärta och god vilja här. Och Leo gottgör sin inledande klumpighet med hur hon agerar under romanens senare del, exempelvis hur hon skäller ut Hollys exflickvän Ashley (som även Leo har en romantisk historia med från tonåren – vad kan en säga, det är en liten stad…) när denna försöker varna Leo för att dejta Holly på grund av hennes ”problem” (det vill säga hennes asexualitet).
Det här är en MYCKET läsvärd bok, och jag hoppas att ni kommer läsa den – även om jag avslöjat typ hela handlingen nu… Om du redan läst boken – vad tyckte du om den? Tankar, känslor, reflektioner? Dela gärna med dig i en kommentar.
Kommentarer
Trackback
