Ja, ni ser rätt. Det är jag som står där till vänster, nervöst pillande med håret och ska precis till att börja dansa(!) inför över 200(!) människor. De som står bredvid mig firade allihop olika bemärkelsedagar och blev framkallade av den anledningen. Men så ropades mitt namn upp också! Både för- och efternamn (de andra kallades bara vid förnamn, de var ju beredda på att bli uppmärksammade). Och jag frös till is där jag satt, och strax därpå dök mitt Lyckopiller (som inte alls kändes som ett lyckopiller just då) skrattande upp och släpade fram mig i rampljuset. Jag gick mekaniskt fram mellan alla applåderande människor och sällade mig till de övriga offren. Och så fick vi veta att vi skulle dansa! Samir & Viktors "Shuffla" sattes igång och så skulle vi härma de rörelser som showartisten framför oss utförde. Jag gjorde en snabb analys av läget - helst ville jag förstås bara springa tillbaka till min familj och gömma mig, men det skulle nog se konstigt ut, men till slut kom jag fram till att jag nog kunde genomföra dansen ändå, jag kände ju bara tre personer ombord på den där båten (och jag känner mig trygg med samtliga tre) och resten av publiken bestod ju av över 200 fullkomliga främlingar som jag aldrig skulle träffa igen efter den där kvällen och som dessutom var mer eller mindre aspackade och förmodligen inte skulle komma ihåg mig eller hur jag skämt ut mig inför dem. Så...jag dansade. Eller ja, FÖRSÖKTE dansa är väl en mer korrekt beskrivning. Det var fullkomligt vidrigt och jag gjorde mitt bästa för att stänga ute publiken och koncentrera mig på att härma showartisten så gott jag kunde...