Idag försökte jag få Hubert att fatta att jag inte kan ha någon som sitter bredvid mig och glor medan jag arbetar. Jag kan liksom inte jobba då! Jag blir hyperstressad och ofokuserad och får världens prestationsångest. Jag kan inte prestera när någon sitter och iakttar allt jag gör. Det går bara inte.

 

Han hade mycket svårt att förstå detta. Eller så förstod han mycket väl men ansåg att jag borde utsätta mig för denna jobbiga situation för att lära mig att hantera den. Hur som helst satt han kvar bredvid mig vid mitt skrivbord trots att jag flera gånger (mer eller mindre hysteriskt) bad honom gå.

 

Först satt han mest och tittade på vad jag gjorde, vilket var fruktansvärt jobbigt. Sedan började han faktiskt hjälpa till med mitt arbete, han tog en lista och läste upp olika belopp från den som jag sedan prickade av på en annan lista. Och då kändes det inte alls lika jobbigt längre, för då var jag ju inte lika "övervakad" utan vi utförde ju faktiskt en aktivitet tillsammans.

 

Han meddelade nöjt att "där ser du, Malin, vad bra det går när man samarbetar" och efter det försäkrade han mig att han skulle lämna mig ifred så att jag kunde slutföra uppgiften på egen hand. Det var en lättnad att få arbeta ensam igen, även om det ju faktiskt gick riktigt bra att arbeta tillsammans - när fokuset inte längre låg på mig.