Utanför vår närbutik är det nästan alltid samma person som sitter med sin pappmugg. En kvinna som syrran och jag brukar le åt och hälsa på, och som numera skiner upp varje gång hon ser oss. Har aldrig gett henne några pengar, bara leenden och hälsningar. 

 

Fram tills idag alltså. När vi hälsade på henne idag på väg in i affären tänkte jag att jag skulle ge henne en tjuga som jag råkade ha i plånboken. Funderade över det under hela tiden som vi var inne i affären, och när vi packat ihop varorna i kassan letade jag slutligen fram den där tjugan. Kramade den i handen, började gå emot utgången, fixerade kvinnan med blicken, slutade andas, sökte ögonkontakt, log trevande och räckte fram tjugan, lade den i hennes pappmugg och skyndade därifrån. 

 

Hon blev jätteglad. Och jag kände mig superstolt. 

 

Inte för att jag inbillar mig att tjugo kronor kommer att förändra hennes liv på något sätt. Hon kommer sitta där imorgon också, och i övermorgon, och nästa vecka och nästa månad. Men ändå...det kändes bra. Jag har många gånger tänkt att jag borde ge någonting, men låtit bli dels på grund av att det finns en så stor tröskel mellan mig och interaktion med andra människor och dels på grund av att det känns som en himla nedlåtande handling att slänga några småslantar i en utsträckt pappmugg så att man kan gå hem och känna sig nöjd med sig själv med mottagarens översvallande tackord ringande i öronen. 

 

Oftast blir jag bara irriterad när jag ser folk som sitter med pappmuggar utanför affärer och dylikt. Självklart inser jag att det är synd om dem, att de lever i misär och inte finner någon annan utväg. Jag avskyr rasistpropagandan om att dessa människor skulle tillhöra kriminella ligor eller vara för lata för att jobba eller bara låtsas vara fattiga. Det är synd om dem, jättesynd. Hur kan någon INTE fatta det?! 

 

Vad är det som gör mig irriterad då? Dels är det väl att jag får dåligt samvete av att se människor som lider när jag själv har det så bra...det skaver liksom inombords, vilket tar sig uttryck i irritation. Så länge problem inte syns så kan en låtsas att de inte finns, och då känns tillvaron mycket lättare (vilket jag skulle tro ligger bakom mångas iver om att införa tiggeriförbud). 

 

Den andra källan till irritation, för mig personligen, är kontaktsökandet. Sociala interaktioner är ju inte riktigt my cup of tea, om en säger så. Det tar mycket energi för mig att ha med andra människor att göra (såvida de inte kvalificerat sig till den lilla skara som jag känner mig relativt trygg med). Jag har länge avskytt påstridiga säljare från telekombolag, "pärmfolk" från diverse organisationer, religiösa fanatiker, otrevliga lodisar och andra som tar sig rätten att hoppa på intet ont anande människor på stan. 

 

Så när det utanför var och varannan affär sitter en person och tittar på mig och sträcker fram sin pappmugg - då känner jag mig trängd. Jag vill vara ifred, jag vill inte påtvingas kontakt med främmande människor. För det är himla jobbigt för mig. Och därför blir jag irriterad. 

 

Kvinnan som fick min tjuga idag då? Tja...henne har jag ju sett så många gånger nu och hon ser så snäll ut och vi hälsar ju på varandra sedan en tid tillbaka, så på något sätt känns det som att vi "känner" varandra lite, om än på ett väldigt ytligt plan. Så hon får mig inte att känna mig lika besvärad som de andra gör. Och därför kunde jag gå fram till henne och ge henne pengar idag.