Såg precis en artikel om en unge här i stan vars skolgång utvecklats från omfattande skolkande 2009 till total frånvaro 2012. Efter att ha läst artikeln, och utan att vara mer insatt i fallet än så, kan jag ju säga såhär - ungen är antingen mobbad eller så har hen social fobi eller agorafobi. Och oavsett vad frånvaron i skolan beror på, så tycker jag att det är för jävligt att ingen tidigare på allvar tagit tag i det här och sett till att eleven fått den hjälp hen behöver.

 

I övrigt kretsar mina tankar denna lördagsmorgon främst kring jobbet. Jag vaknade tidigt och började tänka på olika kunder och uppdrag och vad jag borde ha gjort den här veckan och vad jag måste göra när jag kommer till kontoret på måndag morgon... Jag vet inte riktigt huruvida detta är sunt och visar att jag är ansvarstagande och engagerad i mitt arbete, eller om det är osunt och tyder på att jag går upp alldeles för mycket i jobbet och riskerar att förr eller senare gå in i väggen av all stress. :question:

 

Studierna är ett annat ok på mina axlar. På fredag förväntas jag lämna in en halvfärdig roman (som jag borde ha arbetat med kontinuerligt under hela hösten men som jag i realiteten inte har skrivit på sedan i september) samt en inledning med bakgrund, syfte och presentatation av tidigare forskning till kandidatuppsatsen (som jag heller inte ägnat särskilt mycket uppmärksamhet på sista tiden).

 

Dessutom fyller min älskade syster år om bara några dagar, och jag har fortfarande inte kommit på Den Perfekta Presenten att ge till henne. :S

 

Okej. Vi börjar väl med att ta ett djupt andetag. Och försöker sluta oroa och jaga upp oss så förbannat. (Och gärna även sluta prata om mig själv i plural.)