Jag har bara ett och ett halvt kapitel kvar i psykboken nu, och för varje sida blir jag bara mer och mer övertygad om att jag borde sluta med mina antidepp. :bigeyes: För tänk om "kemisk obalans i hjärnan" faktiskt bara är en myt, tänk om det inte har ett skit med social fobi att göra, tänk om det faktiskt kan vara farligt att år efter år knapra i sig piller som mixtrar med hjärnan på det här viset, tänk om de biverkningar jag upplever nu (som exempelvis känslomässig avtrubbning och obefintlig sexuell lust) kommer bli bestående...tänk om jag faktiskt redan har förstört min hjärna. :O

 

 

Hm. Men sedan får man förstås även komma ihåg att han som skrivit den där boken tillhör den psykoanalytiska disciplinen, och följatkligen gör allt han kan för att svartmåla den neuropsykiatriska disciplinen (där ju föreställningen om att social fobi bör medicineras har sitt ursprung)...så man får väl ta det han skriver med några teskedar salt.

 

Men ändå!!! Jag blir rädd. :S Och jag överväger på fullaste allvar att trappa ner på sertralinet. Inte nu under våren - för i mars ska chefen och jag hålla i en utbildning för en grupp revisorer från Linköping och i juni ska jag åka upp till Luleå och presentera och försvara min kandidatuppsats. Och då vill jag inte vara fullkomligt labil och lida av fruktansvärda utsättningssymptom. Men till sommaren, då kan jag börja trappa ner på mina lyckopiller. Om jag fortfarande vill det då. :question:

 

Det finns dock ett Lyckopiller jag aldrig någonsin kommer vilja sluta med...