The Worrying Kind -

Amusing, confusing, refusing

Amusing

Idag ringde jag till en kund. Jag hade en mejladress, men valde ändå att ringa. :thumbup: Jag kunde knappt andas medan signalerna gick fram, men fan vad bra det kändes efteråt! :D

Confusing

Jossi och jag hade ett litet "talk" idag. Chefen har upplyst honom om att han är ett orosmoment i mitt yrkesliv och att han får mig att känna mig nertryckt. Så han ville snacka lite om det, be om ursäkt och försäkra mig om att det alls inte varit hans mening. Det kändes lite märkligt, men bra...tror jag. Menade han vad han sa? Och fanns det egentligen något att be om ursäkt för, eller är det bara jag som är störd och överkänslig? Har jag missuppfattat saker och ting? :question:

Refusing

Chefen ringde till försäkringsnissen imorse för att diskutera min avslagna ansökan om premiebefrielse- och sjukförsäkring. Båda var lika förvirrade, för eftersom det är sekretessbelagda uppgifter har ju ingen av dem fått veta VARFÖR beslutet blev som det blev. "Det kan ju inte bero på din operation", sa chefen till mig och väntade sig förmodligen att jag skulle förklara vad det istället beror på. Ett ypperligt tillfälle att säga att "det är såhär att jag har social fobi, det är en lätt psykisk störning som gör att jag är rädd för människor". Men det sa jag förstås inte. Jag teg som en mussla. För hur bra låter det på en skala?! :S "Hörru chefen, jag är störd...bara så du vet." Fucking försäkringsbolag! :mad: Jag lovade chefen att jag ska kontakta dem och ifrågasätta beslutet...men jag vet inte om det är någon idé egentligen. :question: De har ristat in sitt beslut i sten, och även om jag sköljer över dem med argumentationsvågor så kommer det ta århundraden innan vattnet slipat ner den hårda ytan. Och det orkar jag inte med. Jag är så trött. Så förbannat trött. :tired:

25 Januari 2013, kl 18:02

Permalink

Kommentarer

geishaq

Jag tror inte alls de skulle tycka att det var konstigt. jag är väldigt öppen med min panikångest på mitt jobb och alla är väldigt förstående.

Svar: Vad skönt för dig. :-) Det kanske de skulle vara på mitt jobb också...men det vet jag ju inte säkert. Med tanke på hur somliga där raljerar över en tidigare anställd som hade ocd, ätstörningar och bacillskräck så tar det emot rätt mycket att "komma ut" med mina problem. :-S

The Worrying Kind

2013-01-25 @ 19:02:24

Lillasyster

Kitchigt namn på inlägget ;)

Vad skönt, det var bra gjort av dig :)

Den där Jossi, alltså... Till Karmafallet kommer han och ingen annanstans... ;)

Jävla försäkringsmuppar, ingen moral! Det är sekretess, för i Sverige värnar vi om integritet! Det är ingen som har rätt att kräva eller förvänta sig att få veta någonting, det är ett förtroende som kommer från dig om du väljer att en person ska få veta det, så är det för alla angående allting. Att man avviker från fyrkantiga normer är inte ett skäl att man ska tvingas annonsera ut det man tycker är privat. Hehe går upp helt i det här och skriver värsta föreläsningen :P men jag blir så förbannad på de där inkompetenta jävlarna! Alla människor (okej, vissa kan man tvivla på) förändras, ens liv pågår ju hela tiden. De kan ju inte snacka med folk som har träffat dig för sju evigheter sen och förvänta sig att de kan svara på vem du är och hur du mår nu. De måste ju för bövelen snacka med DIG NU! I detta läge finns bara en sak att göra; bunta ihop dem... ;)

Svar: Du är söt du, favvosyster... <3 Har skrivit ett mejl till tanten på försäkringsbolaget nu...får se vad hon säger. Annars blir det hoppa in i ladugårdsväggen som gäller. ;-)

The Worrying Kind

2013-01-25 @ 19:26:08

Trackback