Jag vet att det är bra att "omvärdera gamla sanningar"...men att börja betrakta Jossi som en god individ som vill Körsbärsdalens - och mitt - bästa är väl ändå att gå över gränsen. :O Jag blir nästan rädd för mig själv ju. Men han är plötsligt så snäll emot mig och säger så kloka och fina saker att det är svårt att känna misstänksamhet mot honom. Jag kommer på mig själv med att sitta och skratta och le och öppna mig för honom. Är det tecken på naivitet eller mognad? :question: Jag vet inte. Men jag hoppas på det senare.