Okej...detta blir första inlägget med "nya blogg.se". Det känns väldigt weird, men man lär väl vänja sig.

Vi är fyra personer på kontoret just nu. Samtliga befann sig i köket för att fixa till lite eftermiddagsfika, när telefonerna började ringa i alla arbetsrum. Och rent spontant trippade jag iväg för att svara. :O Halvvägs till mitt rum stannade jag till och tänkte att "vad fan håller jag på med?!" men så fortsatte jag min lilla promenad, lyfte luren, svarade, lyssnade och kopplade samtalet till chefen. Hur enkelt som helst. :thumbup:

Tack så jättemycket för kommentarerna till förra inlägget. :) Ni är så snälla!

Efter arbetsdagens slut firade jag med lite shopping tillsammans med syrran. En prickig kjol och ännu en tröja som det står San Francisco på. ;) Jag fick betala 20 kronor för mycket för kjolen, men jag protesterade inte. Dels blev jag hindrad av Ångestmonstret, och dels känns inte 20 kronor som hela världen nu när jag kommer bli så snuskigt rik.

Ångestmonstret stack förresten upp sitt fula tryne en stund efter att jag skrivit det förra inlägget. Det upplyste mig om vad tillsvidareanställningen och de nya uppdragen kommer att innebära. Telefonsamtal och kundbesök och andra obehagligheter. :bigeyes: Men...det får jag helt enkelt klara av. Jag vill verkligen det här, och jag är så himla glad! Ångestmonstret kan ju bara ta och dra åt helvete. Jag lyssnar hellre på mamma...


SMS från mamma tidigare idag. :)

Jag kan inte jobba just nu, jag är helt jävla ofokuserad. Herregud, om jag inte lugnar ner mig snart kommer jag börja gråta.

Jag är så himla LYCKLIG!!!

För vet ni vad? Jag ska få stanna i Körsbärsdalen! På heltid. Med höjd lön och fler egna uppdrag. Det känns för bra för att vara sant...men det ÄR sant! Chefen talade om det för mig för bara en liten stund sedan. Jag har varit inne i badrummet och skuttat, men det hjälpte inte. Jag skulle nog behöva springa ett varv runt kvarteret och skrika hysteriskt. Men det kan jag ju inte göra. Så jag bara sitter här och är lycklig...



Internt-PS-som-ingen-mer-än-syrran-och-möjligen-Livrädd-fattar: På något sätt kanske jag borde ha anat att det skulle bli såhär. Jag menar, något som tar sin början den 16 januari kan ju inte gärna bli mer än perfekt. ;)

Efter en viss tvekan upplyste jag Lyckopillret om gårdagens uppenbarelse...



Han gör mig alltid så glad. Han har gjort mig glad i över tio år nu. :)

Nähäpp, nu är det bäst att jag slutar sväva omkring och sätter igång med kassaflödesanalysen...

(Ursäkta den tattiga bildcensureringen, men har liksom bara Paint att tillgå här på jobbet.)

Idag var det dags för bussresan till Kolmårdens Djurpark. Syrran och jag har haft en jättemysig dag, och jag är verkligen nöjd. :thumbup:

Att det var en fruktansvärt tragisk dag för djurparken, märkte vi aldrig av. Inte förrän klockan blev halv fem och vi satt på bussen och hörde nyheterna på radion. Tänk att en människa har dött idag, på en plats där vi befann oss. Det är förbannat olustigt. :bigeyes: Hela historien är så himla tragisk. För den dödade kvinnan, för hennes stackars anhöriga, för hennes kollegor, för djurparken, för den av många redan föraktade svenska vargstammen... Det är bara så hemskt. ;(

Men jag tänker inte deppa ihop nu. För mig har det ju varit en bra dag. Kan inte minnas att jag fått fobirelaterad ångest en enda gång faktiskt, trots att jag varit omgiven av folk typ hela dagen. Och vi har haft så mysigt, syrran och jag. :)

Det var en del andra besökare som inte hade det fullt lika mysigt. Vi stötte på ett antal familjer där föräldrarna härjade och bråkade med sina barn. :S Och det gjorde mig så ledsen. Allra värst var nog pappan och dottern som efter ett utdraget släpa-runt-på-dottern-och-fräsa-åt-henne-bråk satte sig ner flera meter ifrån varandra utan att vare sig prata med eller titta på den andra. De bara satt där, utan att kunna nå varandra. Jag hade verkligen velat ta den där lilla flickan i handen och ta med henne bort från den där hemska mannen och göra hennes besök i djurparken till en trevlig upplevelse. Men det gjorde jag förstås inte. Jag vågade inte. Och jag hade väl heller ingen rätt till det - det skulle förmodligen ha klassats som kidnappning.

Ett annat hemskt exempel, som också är en kandidat till förstaplatsen på värsta-listan, var mamman som fräste åt sin dotter när de var på väg ut ur parken, att hon minsann var den som förstört hela dagen. :bigeyes: Hur kan man säga så till sitt barn?! Jag fattar verkligen inte det.

Vissa människor borde inte få bli föräldrar. :(

Men tack och lov såg vi också många underbara exempel på BRA föräldrar och lyckliga ungar. Där var pappan som körde rally med skrindan så att ungarna skrek av förtjusning. Och föräldrarna som verkade ha allt tålamod i världen inför döttrarnas utdragna glassvalsprocess. Föräldrar som lyfte sina barn när de inte såg, som pekade och förklarade och lyssnade. Och det var så härligt att se! :)

Ja, det var många som hade det bra idag. Inklusive jag själv. Och mitt harmoniska hjärta började dunka som satan när vi klev in i en butik och jag fick syn på Lyckopillret bakom disken. :blush: Fast det var förstås inte Lyckopillret, utan hans dubbelgångare. Om jag inte insett det tidigare, så gjorde jag det i alla fall när han började prata (med helt fel dialekt) och när jag slängde ett öga på hans namnbricka (där det stod helt fel namn) - och definitivt när han inte uppvisade minsta tecken på igenkännande vid åsynen av mig. Men jag fortsatte stirra på honom, och tog även tre mycket indiskreta smygbilder på honom. ;) Syrran verkade inte tycka att jag var riktigt klok, men mamma förstod mig fullkomligt när jag ringde och berättade det för henne.

Jag tänker inte lägga upp just de bilderna här, men ni kan få se en hel del andra bilder från dagen...


Vädret såg väl inte sådär överdrivet lovande ut imorse...men det blev faktiskt bättre efter några timmar.


Jag hade inte varit i djurparken på nästan fem år...och de har ju en tendens att ständigt göra om allting där, så det krävdes en del kartläsning för att vi inte skulle virra bort oss alldeles.


En av de nya grejerna som jag absolut inte tänker klaga på är de sjukt snygga papperskorgarna! Om de inte hade varit så förbannat stora så hade jag kanske försökt smuggla med mig en hem. ;)


Lycklig zebraflicka har hittat en zebrapojke. :thumbup:


Zebror är så himla vackra!


En zebrabild till...men det är den sista, jag lovar. Har fler i datorn, men ni kanske inte är lika fascinerade av dessa djur som jag är. :P


Syrran var mer intresserad av kamelerna. Och de är ju också himla söta. De ser så snälla ut på ögonen. :)


Suck. Varför ska pojkar alltid bråka?! :S


Gräset är grönare på andra sidan...


Skåda den supersöta skuttande "gnubbisen" (som en av besökarna kallade gnubebisen).


True Blood-skadad som jag ju blivit, fick åsynen av noshörningen mig att tänka på när Sam skiftar till en tjur och spetsar den onda menaden Maryann på ett av sina horn. (Apropå min True Blood-skada, så tyckte jag att en av de övriga passagerarna på bussen såg ut precis som Alexander Skarsgård.)


Gapa stort! :P


Sälshowen har verkligen utvecklats sedan jag såg den sist. Den var jätterolig. :) Som synes hade den pirattema, och som ett extra plus i kanten var det en tjej som var kapten. :thumbup:


Bilderna från delfinshowen blev som vanligt skitkassa (eftersom det var så mörkt och eftersom min kamera är så seg att delfinerna hinner försvinna ner i vattnet igen innan bilden tas), så ni får nöja er med en exteriörbild på delfinariet.


Katter är väl för underbara...även om jag aldrig i livet skulle vilja kela med just de här kissarna.


Fruktansvärt dyr kattleksak. Men vad gör man inte för sin lilla älskling, hon måste ju få en souvernir! Och den uppskattades tydligen, för hon har slickat på den och nu ligger hon och sover med den bredvid sig. :)


Som sagt...katter är väl för underbara!


Schimpanser är också himla fascinerande. Jag tror att jag skulle kunna sitta och titta på dem en hel dag (om det inte stank så förbannat inne i aphuset).


Jag börjar förstå varför de där tuffa gangsterlakejerna kallas för "gorillor"... :bigeyes:


Detta måste vara en mycket exotisk syn för stadsbarnen. ;)


Åh, en liten nallebjörn! (Eller, den var ganska stor faktiskt...)


Från en björn till en annan. :P Jag är uppvuxen med Bamse, men numera är jag rätt sur på honom eftersom han sålt sin själ till Migrationsverket. Men men...när jag var liten var han bra i alla fall.


Precis innanför entrén fanns det små band som föräldrar kunde skriva sina namn och telefonnummer på och fästa runt sina barns handleder, om ungarna skulle råka komma bort. Syrran och jag gick självklart omkring med varandras namn och telefonnummer runt handleden hela dagen. "Det är bra att ni är lekfulla", var mammas kommentar när hon fick höra det. Och jag håller med. När man slutar leka är man inte vuxen - då är man död.

Det har nog blivit lite för mycket True Blood på sista tiden. Jag menar, bara igår kväll såg jag sex avsnitt! Inatt hade jag hemska, bloddrypande mardrömmar...och idag ser jag monster och lik i vartenda hörn när jag går ner till tvättstugan i källaren. :O Kära nån, hur ska detta gå...jag har två avsnitt kvar på andra säsongen - och sedan står hela tredje säsongen och väntar på mig i filmskåpet.

Och ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är rätt avkopplande att titta på den här serien. Speciellt nu, när kommer-jag-att-få-stanna-kvar-på-kontoret-efter-juli-månads-slut?-ångesten börjar smyga sig på allt mer. Jag tyckte att tre månaders anställning verkade som en underbar evighet - men nu har redan halva den tiden gått, och det har gått alldeles för fort.

Surrealistiskt och hämningslöst är perfekta ingredienser för en välbehövlig verklighetsflykt. Så...mera True Blood!

Idag skulle två 19-åriga pojkar här i stan ha sprungit ut från sin gymnasieskola med studentmössor på huvudet. Det gör de inte. Istället ligger de på intensivvårdsavdelning med svåra brännskador. Natten till i onsdags fick de nämligen för sig att de skulle klättra upp på taket till ett stillastående tåg. Och fick 16 000 volt genom kroppen. Så jävla onödigt! Och tragiskt. :(

Jag vet inte exakt vilka de här pojkarna är, men jag är ganska säker på att de medverkade i musikalen som syrran och jag var och såg förra helgen. :bigeyes: Så glada och duktiga och begåvade... Tänk om man hade vetat då att det skulle gå så illa för dem bara några dagar senare.

Jag har en så himla fin syster! :) Nu har hon planerat in en liten minisemester för oss i augusti. Jag fick ett kuvert med en kryptisk text (se nedan) samt fyra olika boendealternativ att välja mellan.



Det känns lite som På spåret. :P Fattar ni vilken stad det är? Jag gissade rätt på första försöket. Göteborg! :D Jag har bara varit där en gång tidigare, och det var en rätt sorglig tillställning...så det vill jag helst glömma. Både syrran och jag skulle behöva reclaim the city när det gäller den här staden, och detta blir ett utmärkt tillfälle att göra det. En mysig systerweekend med lugn och ro och aktiviteter som passar oss. :thumbup:


Som den lilla groupie jag är har jag önskat att vi ska gå en promenad förbi där Håkan bor. ;)

Det känns som om vi har öppet hus på kontoret idag. Det har ränt kunder här hela förmiddagen, porttelefonen ringer konstant och jag blir alldeles stirrig. :bigeyes: Imorgon vid midnatt är det deadline för deklarationerna, det är därför det blir sådan hysteri nu när alla ska komma och skriva på papper.

Just nu är jag helt ensam på kontoret. Och jag hoppas verkligen att det inte kommer någon nu medan alla andra är ute. För jag vet inte alls vad jag ska göra då. "Säg att vi inte har tid med dem eller att de har gått fel", sa chefen innan han gick. :P Det var förstås ett skämt och jag skulle förresten aldrig våga säga så.

Det är bara att hoppas att det inte kommer någon, så jag slipper säga någonting överhuvudtaget.

Jag har ramlat över ett privat mejl som absolut inte var avsett för mina ögon. Jag känner bara den ena personen (mottagaren) och jag har ingen aning om vilken relation hen har till avsändaren. Rör det sig om ett internt skämt? En hemlig affär dem emellan? Eller rentav sexuella trakasserier?! Jag vet inte. Och det jobbiga är att jag inte kan ta reda på det. För det är ju inget som jag har med att göra. Men obehagligt är det, och jag känner mig rätt illa till mods. Fan också.

Kissen och jag är nu inne på andra säsongen av True Blood. Jag har sett den förut, på den tiden när jag fortfarande tittade på teve. Jag kommer ihåg att den var skitkonstig, men inte att den var så äcklig...och så hemsk.



Efter två dvd-skivor (det vill säga fyra avsnitt) är det som berör mig mest faktiskt Taras mamma. Inte slaktandet, inte huggtänderna, inte politiken, inte sexet eller det ständigt rinnande blodet. Utan den alkoholiserade kristna ensamstående mamman. Jag känner så starkt för henne. Hon är på många sätt en förfärlig människa och har gjort sin dotter så fruktansvärt illa...och ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om henne.

Hon vill så mycket men klarar så lite. Hon försöker och försöker och försöker vara en bra förälder...men misslyckas. Jag borde bara tycka att det är rätt åt henne när hennes dotter vänder henne ryggen, jag borde förakta henne när hon kommer krypande och vill ställa allt tillrätta, jag borde inte bry mig om hennes ensamhet eller ledsna ögon. Men det gör ont inom mig att vara en åskådare till denna tragedi. Det gör ont.







(Jag är medveten om att jag förmodligen projicerar/applicerar/vad-det-nu-kallas en del, men jag har varken ork eller lust att vidareanalysera det just nu...ni får tolka hur ni vill.)

Jag är ju numera tvungen att skriva månadsrapporter till min handläggare på Arbetsförnedringen. :S Det är inget jag vill göra, men jag måste ju. Och jag skickade faktiskt iväg ett mejl till henne, mycket motvilligt och i sista minuten.

Jag berättade om hur bra jag har det på kontoret, hur mycket jag har fått jobba, hur mycket jag har lärt mig och hur gärna jag vill stanna där. Inte ett ord skrev jag om mina "jobbsökaraktiviteter", och jag har gått och varit nervös över det i flera dagar nu medan jag väntat på ett svar i stil med "Redogör för vilka jobb du har sökt annars jävlar!"...fast med lite mer civiliserade formuleringar.

Och så idag fick jag detta meddelande...



Vilken lättnad! Hon fattar verkligen att det är i Körsbärsdalen jag vill vara, och hon hetsar mig inte att ge mig ut i den stora otäcka jobbsökardjungeln. :) Jag väntar ju fortfarande på besked (det kommer någon gång i juli) om huruvida jag får stanna kvar i Körsbärsdalen forever and ever, och innan dess har jag verkligen ingen lust att utsätta mig för rekryterarrovdjuren...

Det är så himla bra att det finns ett rum alldeles intill mitt som går att låsa. :thumbup: Jag talar förstås om badrummet, dit jag ränner mest hela dagarna. Och det beror inte bara på min överaktiva blåsa (även om den ger upphov till majoriteten av besöken). Det är också himla bra för starka känsloyttringar.

När jag känner mig ängslig går jag in där och slår armarna om mig själv. Så står jag där och kramar mig själv en stund för att lugna ner mig innan jag går ut igen. Och om jag blir sådär hysteriskt femåringslycklig som jag kan bli ibland, går jag in i badrummet och ställer mig och skuttar och fånflinar framför spegeln och sträcker armarna högt upp i luften. Sedan går jag ut och fortsätter mitt mogna, behärskade vuxenuppförande.

Senast jag stod och skuttade framför spegeln var för bara en liten stund sedan. Telefonen ringde (externsamtal!) och jag svarade. Och det var en jättegullig tant och jag lyckades koncentrera mig så mycket att jag uppfattade - och efteråt även kunde komma ihåg - hennes ärende. Vi tog ett mycket hövligt avsked och jag skrev en lapp till chefen om vad samtalet hade gällt. Och sedan låste jag in mig i badrummet. ;)

Holy shit! :O Jag har avregistrerat mig från sommarkurserna. Jag har faktiskt avregistrerat mig.

Det är en sak att bara strunta i att logga in på forumet, låta bli att skaffa kurslitteraturen och inte lämna in en enda uppgift...bara låta allt rinna ut i sanden. Det var vad jag hade tänkt göra. För då hade det ju liksom fortfarande funnits en liten chans för mig att ändra mig. Men nu finns inte den chansen längre, för nu har jag officiellt talat om för universitetet att jag inte tänker plugga där i sommar.

Och det känns...läskigt. Men skönt. Wohoo, nu är det sommarlov på riktigt! :D Mitt första sedan 2007. De flesta kanske inte skulle kalla ett heltidsjobb för "sommarlov", men för mig känns det jävligt skönt att bara ha en sysselsättningsgrad på 100 % just nu...och det är helt otroligt att kunna göra vad jag vill när jag kommer hem från jobbet.

Men helgerna...helgerna är jobbiga. :S Rastlösheten förtär mig. Fast nu i helgen ska jag förmodligen spela minigolf med min stödperson och lite annat folk, och så ska ju syrran och jag åka på bussresa. Så det blir nog relativt lugnt. Ångestfyllt, ja, men på ett annat sätt. Och jag föredrar att få ångest av att jag utmanar Ångestmonstret, framför att gå i Ångestmonstrets ledband av rastlöshet. :thumbup:


Det är inte lätt, det här med att fatta beslut...

Chefen har två kunder på besök i konferensrummet i andra änden av korridoren. Och jag ränner fram och tillbaka mellan mitt rum och kopieringsrummet och konferensrummet som den värsta Bullerby-unge för att chefen upptäcker fler och fler saker som blivit fel i deklarationen. "Skriv ut den blanketten igen", "Den här också förresten", "Nämen nu blev ju den här fel igen", "Vart har den tagit vägen, skriv ut en ny" och så vidare.

I början kände jag mig lite stolt över uppdraget. Sedan blev det jobbigt, jag tänkte att "säger han till mig en gång till så börjar jag tjuta". Det var så pinsamt att ideligen komma och störa mötet och att allting bara blev fel. :(

Men han sa till mig fler gånger utan att jag började tjuta. Och kunderna hade humor, de skrattade och sa till chefen att "det är inte lätt att jobba för dig". Och chefen kom in till mig och log och sa att det inte var någon fara. Så nu känner jag att jag håller på att "landa" och om det skulle visa sig vara några mer fel tror jag inte att det kommer kännas så farligt. :)

Åååh, lycka!! :D Idag har jag fått läsa Livrädds fina respons på senaste versionen av min roman - OCH fått veta att jag får VG på uppsatsen i litteraturvetenskap. Stjärntanken inom mig fullkomligt svämmar över och jag känner mig duktig duktig DUKTIG. :thumbup:

Just nu befinner jag mig uppe i det blå (nej, jag är inte hög längre, jag lovar). Jag hade precis ett kundbesök! Och det gick jättebra! :D Att jag blev tvungen att springa och hämta chefen efter en stund, när det dök upp frågor jag inte kunde svara på, kan vi ju tala tyst om... I stort sett klarade jag mig själv och jag fick inte ens panik. :thumbup:

Självklart kom Ångestmonstret på besök även igår. Hur kunde jag vänta mig något annat?! :S Och det fick bli sömntablett igen. Jag har märkt att jag inte tar sömntablett lika ofta längre, men nu har det som sagt blivit två kvällar i rad.

Först tyckte jag inte att tabletten tog något alls. Sedan förvandlades kissen till en liten ponny och jag fick ett stort svart hål strax ovanför nyckelbenen. Och då insåg jag att det var dags att sluta ögonen och domna bort.

Nu tänker jag bara vara jävligt glad och tacksam över att det är måndag och över att jag har en mysig arbetsplats att gå till.

Ångestmonstret kom på visit igår kväll, och ville dra ner mig i mörkret. Men jag hade ingen lust med det, så jag satte igång Fearless-skivan och började en grundlig rengöring av badrummet.



Det hjälpte en stund. Men sedan kände jag hur rastlösheten började krypa i skinnet igen. Så då bytte jag metod - varm dusch, spetsnattlinne, hudkrämer, nybäddad säng och en fängslande bok. Det hjälpte också en stund. Men till slut fick det i alla fall bli sömntablett.

Idag har jag mått ganska bra. Det verkar som om söndagsångesten blivit lite veckovill, eftersom den kom igår kväll och inte idag. (Fast dagen är i och för sig inte slut än, så den hinner ju komma idag med.) Jag har diskat och tvättat och skurat golven. Och rensat ut en del gammal skit (typ saker som tillhör L) och plockat i ordning och dammat. Så nu är det fiiint här hemma.

Väntar med skräckblandad förtjusning på att Livrädd ska ge mig respons på romanen. Hon lovade mig det senast den 10 juni - och det är idag. Ja shit, det är faktiskt den 10 juni idag - vilket innebär att det är exakt sex år sedan jag tog studenten. Fatta! SEX ÅR!!! :O Hur kan tiden gå så himla fort?!

Syrran och jag hade tänkt ha picknick i parken idag. Men så började det ösregna...det verkligen vräkte ner, och bildade en SJÖ på gården. :O

Så fort den värsta skuren var över skyndade jag ut med kameran för att dokumentera min nya hemort - Venedig! ;)



Och då fick jag ju anledning att premiäranvända mina nya gummistövlar... :thumbup:



Picknicken blev inte inställd - tro inte det, för all del! - utan vi bredde ut en filt på mitt golv och hade picknicken inomhus istället. :) Himla mysigt, det med.

Jag känner mig lite som en krabba idag. Jag går som en i alla fall. För igår skavde bindan så hemskt att jag fick sår på insidan av låren. :S

Det har hänt en gång förut, ett av de första åren jag hade mens. Hela skolan var i skogen för att springa ett lopp och jag hade mens och bindan skavde upp hemska sår som jag fortfarande har ärr efter. (Detta var alltså på den tiden när jag fortfarande deltog i skolidrotten, medan jag ännu klarade av att byta om och duscha tillsammans med andra, delta i lagsporter, prestera inför publik och så vidare.)

Det är vid sådana tillfällen man seriöst börjar överväga tampong...

Tänk att det är ett helt år sedan jag rände till teatern fem kvällar av sex för att få se min absoluta favoritmusikal Atlantis. Det känns inte alls så länge sedan. Men vad mycket som har hänt sedan dess!

Igår kväll var syrran och jag och såg en föreställning av Dröm! som är årets musikal. Så himla fin och berörande! Jag fick faktiskt gåshud, trots den tryckande värmen i lokalen. Vet inte riktigt vad jag ska skriva för att förklara den här upplevelsen...ni måste nog gå och se musikalen själva för att förstå. Den spelas för sista gången ikväll, så skynda er att boka biljetter innan de tar slut!


Utanför teatern strax innan föreställningen skulle börja. (Det kom en hel hjord människor bakom syrran när hon skulle fota mig, det är därför jag ser så sammanbiten ut.)



Jag vill tro på en värld där drömmarna finns
Vi kan drömma ihop, du och jag
Om det som vi saknar men som kanske vinns
När vi går mot en ny morgondag
För hjärtat blir drömmen ett stort äventyr
Som lyfter mot målet där framtiden gryr

Låt vindarna viska med drömmarnas röst
En dröm är en fågel som stiger mot skyn
Och en dröm är ett hopp och en tröst
Och drömmar kan ändra din syn
Jag har styrka och mod att möta min värld
Och jag längtar att möta allt på min färd

Drömmarnas vingar ska bära min tro
Drömmarnas vingar ska bygga en bro
Vill inte ha makt eller rikedomsglans
Min dröm är att kärleken finns någonstans

"Malin! Kom in hit ett tag!" :mad:

Att säga att jag blev nervös när chefen ropade är en grav underdrift. :bigeyes: Men han var inte arg på mig, den barska rösten kom sig av att datorn krånglade för honom och han behövde min hjälp med att fixa till det. (Teknik har aldrig varit min starka sida, men här på kontoret går jag för något slags datageni - och visst kunde jag reda ut chefens dilemma, inga problem.)

När ska jag lära mig att slappna av och lita på att människor faktiskt vill mig väl?!

Jag skulle egentligen ha träffat min stödperson efter jobbet idag, men hon ska på anställningsintervju imorgon och är helt stirrig inför det (vilket jag verkligen har full förståelse för!) så vi ställde in. Istället har jag tillbringat kvällen tillsammans med mamma och syrran. :)

Shopping + Fika = Kvalitetstid. :thumbup:

Vi började shoppingsrundan i en gigantisk blomaffär, eftersom jag behöver nya kedjor till mina amplar. Det var mitt förslag att vi skulle åka dit, och det kändes som en bra idé - tills jag insåg att jag förmodligen skulle behöva be personalen om hjälp för att kunna hitta de där kedjorna... :bigeyes:



Jag trippade efter mamma och hoppades att jag antingen skulle få syn på kedjorna själv eller att mamma skulle haffa någon ur personalen och fråga åt mig. Men nähädå. Vi letade och letade, men hittade ingenting. Och mamma började så smått lägga fram att "du borde nog be om hjälp" och jag instämde mumlande att "jo, det borde jag nog". Och sedan fortsatte vi leta.

Till slut pekade mamma ut en i personalen och tyckte att vi skulle fråga henne och undrade om jag tänkte göra det själv...? Och jag sa att "ja, det är bra träning för mig" och mamma sa att "ja, precis vad jag tänkte". Och så svävade jag runt den där tjejen som en osalig ande och väntade på att hon för det första skulle bli ledig och för det andra lägga märke till att jag behövde hjälp.

Jag kan inte fatta att det gick så lekande lätt sedan. Att jag lyckades fånga hennes uppmärksamhet, att jag kom ihåg vad jag skulle säga, att jag inte svamlade, att hon förstod vad jag menade... När jag skyndade efter henne bort till den rätta avdelningen kände jag nästan för att ta några små danssteg av pur lättnad. :P Att det sedan knappt fanns några kedjor när vi väl kom fram, för att typ alla tydligen blivit stulna (vem fan länsar en affär på ampelkedjor?!) gjorde inte så himla mycket, åtminstone inte för min del. För jag hade ju ännu en gång fått visa Ångestmonstret vem det är som bestämmer. Och nu kommer jag ju få möjligheten att göra det igen, i nästa blomaffär. :)

Har haft en jättemysig dag med syrran idag. :) Helt spontant, inget inplanerat. Och så himla avslappnat! Vi tog bussen ut till Ingelsta och shoppade loss. Tittade på dansuppvisningar, åt på ett matställe "mitt i smeten" och besökte massor av olika affärer. Och det märkliga var att jag kände mig så himla LUGN.

Lugn för att vara jag alltså. Jag fick ingen panik i folkmassorna eller på bussen eller i kassaköerna. Lite jag-måste-ut-härifrån-känslor i en del butiker...men det var inte sådär outhärdligt som det kan vara, mer som ett lätt obehag.

När vi stod och tittade på dansuppvisningarna kände jag inte ens något obehag. Jag tittade mig omkring på människomassan som omgav mig, men den kändes inte hotfull som den brukar göra. Jag tänkte att jag borde bli rädd som jag brukar bli, men det blev jag inte. Jag stod där som vem som helst och hade trevligt, helt enkelt. :thumbup:

När jag kom hem och loggade in på Internetbanken, insåg jag att jag gjort av med typ ett och ett halvt tusen. Holy shit! :O Och ändå har jag massor av pengar kvar. Undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid detta nya rika liv... :cool:


Några av dagens inköp. Ett av mina intressen är att inreda dockskåp...och nu har jag ju äntligen råd med de dyra Lundby-möblerna. :)

Jahapp. Då var vi framme vid den där dagen när man förväntas springa runt och vifta med flaggor...


...och sjunga nationalsången. ;)

Det kom ett brev idag till kontoret - till MIG! :D Det är första gången jag får post på jobbet. Det kändes stort när jag började få mejl i vintras...men det här, att någon skrivit mitt namn på ett kuvert med företagets adress - det är tusen gånger större!

Jag blev så lycklig att jag tog med mig kuvertet hem. :P Innehållet lämnade jag dock kvar på kontoret. Det var en kunds deklarationsblankett som jag ska fylla i senare i veckan. ;)

Innan jag gick iväg till affären och hade mitt traumatiska möte med den blodtörstiga besten, plöjde jag igenom några avsnitt av True Blood. Jag tror att det blev sex avsnitt sammanlagt...och under de avsnitten hann det dyka upp inte mindre än TVÅ revisorer. Båda småfeta, tafatta, medelålders män i kostym.

Suck. :thumbdown:

Men jag börjar bli van. Hittills har jag inte stött på en enda revisor inom populärkulturen som inte gestaltats på ett klyschigt sätt.

Fast när JAG ska gå till jobbet tar jag på mig leggings och korta kjolar och tröjor med tryck och klänningar med volanger och svarta arméjackor och annat jag trivs i. :cool: Och det tänker jag fortsätta med. I början försökte jag använda mycket blusar och sådant där...men jag har lagt det mer och mer åt sidan under våren. Och jag har inte blivit en sämre revisorsassistent för det. ;)

Jag gick till affären för att köpa mjölk för en stund sedan. När jag var nästan framme fick jag syn på typ världens största hund på andra sidan gatan. Jag trodde att jag hallucinerade eller något, jag blev tvungen att titta en stund innan jag riktigt kunde fatta att den var på riktigt. Den var så himla stor! Tänk size Twilight-varg...



Okej, lite överdrivet kanske - but you get the picture. Och när jag insåg att jag skulle möta denna best och dess husse (som såg nästan lika farlig ut som hunden) mitt på övergångsstället, övervägde jag att rusa över vägen några meter innan övergångsstället.

Men det gjorde jag inte. Face your fears! tänkte jag och sedan hann jag tänka ungefär en miljon hunden-känner-att-jag-är-rädd-och-den-kommer-hoppa-upp-och-hugga-mig-i-strupen-när-vi-möts-tankar (vilket inte gjorde mig nämnvärt lugnare) innan mötet faktiskt ägde rum. Och sedan fick jag nog någon slags blackout, för jag minns inte direkt att hunden passerade mig. Men plötsligt var jag på andra sidan gatan, och hunden var flera meter bakom mig.

Sedan gick jag in i affären och köpte mjölk och en påse vaniljhjärtan. Slutet gott, allting gott (vaniljhjärtan är JÄVLIGT gott).

Jag fryser. Jag har frusit i flera dagar. Även inomhus, fast det är över 20 grader i lägenheten. Nu sitter jag på jobbet och fryser. Och önskar att jag tagit med mig en extra tröja.

Jahapp, så var helgen slut. Den har varit kort, men ändå lång. Behaglig, men samtidigt fylld av ångest. Jag fattar inte varför jag går och längtar efter helgen hela veckan. När den väl kommer får jag ju bara ångest. Och jag trivs ju jättebra på jobbet, det är absolut ingenting att längta bort från.

Den här helgen var nog lite värre än vanligt, eftersom det är sista studieveckan för en lång tid framöver. Jag skickade in sista uppgiften igår förmiddag. Och sedan har jag varit helt stirrig. Vad i hela världen ska jag göra av all min tid nu?! Inga deadlines, ingen kurslitteratur...jag kan göra precis VAD JAG VILL utanför kontorstid. Och det känns jävligt skrämmande.

Jag gick till exempel till centrum för att shoppa idag. Och det gick inte så himla bra. Irrade runt mellan olika affärer utan att köpa något. I slutänden handlade jag bara på ICA och på biblioteket. Sedan gick jag hem igen.

I övrigt har jag bakat scones, pysslat med dockskåpen, avverkat några avsnitt av True Blood och tagit hand om syrran. Och lyssnat på Taylor förstås. Och känt vemodet komma och gå.

Och nu är det läggdags. Avslutar dagen (och inlägget) med några visdomsord jag såg någon lägga upp på Facebook i fredags...

Jag har som vanligt blivit "slumpvis utvald" att svara på en enkät. Har dragit ut på det ett tag, för det känns så himla meningslöst. Enkäter ÄR jävligt meningslösa. De säger ju egentligen ingenting.

Hur ska man till exempel besvara den här frågan...



Det är som när läkarna frågar om jag är "fullt frisk". Menar de fysiskt eller psykiskt? Menar de med eller utan medicinering? Menar de enligt min egen bedömning eller enligt de journaler som finns om mig? Menar de över en tidsperiod eller hur jag känner mig just idag?

Dumma frågor får dumma svar. Idiotiska frågor får inga svar alls. Så jag tror att jag hoppar över att svara på just den här frågan.

Jag gjorde som jag skrev inatt. Bakade en paj och lyssnade på Taylor. :P Och medan jag väntade på att pajen skulle grädda färdigt, passade jag på att diska. Klockan hann bli två innan jag gick och lade mig igen och lyckades somna om. :tired:

Men vilken ångest jag hade inatt! Både när jag vaknade vid tolv, och när jag gick och lade mig igen vid två. Jag låg och tänkte på i princip allt jobbigt man kan tänka på. :bigeyes: Jag är som bekant en mästare på skräckfantasier, och inatt härjade de vilt i min stackars hjärna...

Det är fullmåne på måndag. Kan bero på det. Eller så var det bara mina på livstidskontrakt inhysta hyresgäster Oron, Vemodet och Otryggheten som hade fest. Önskar att jag kunde vräka dem, och låta Lugnet, Sinnesfriden och Tilliten flytta in istället. Jag har hört att de ska vara mycket trevliga och skötsamma att ha som hyresgäster.

Shit, vad trött jag var när jag kom hem! :tired: Gick och lade mig redan vid halv sju-tiden. Dumt, för nu har jag vaknat och är för pigg för att somna om. :S Vad ska jag göra uppe nu?! Herregud, det är ju mitt i natten och jag ska upp tidigt imorgon (idag?) och tvätta. Suck.

Kissen är i alla fall glad över att jag är vaken. :P Hon har ju inte för vana att sova lika många timmar i sträck som jag.

Tror att jag ska gå och baka en paj eller något. Och lyssna på Taylor. Och hoppas på att tröttheten ska komma smygande så att jag får sova åtminstone ett par timmar till.