Det har varit en lång dag idag. Verkligen lång.
Jag vaknade upp med världens ånget. Ja, egentligen somnade jag med världens ångest också. Som höll i sig hela natten. Och sedan hela dagen.
"Tag det lugnt gumman, du klarar av mycket här i världen!" messade mamma imorse. Det hjälpte lite. En stund.
Under förmiddagen följde jag med en kollega till ett företag i utkanten av stan. Mitt allra första ute-hos-kund-besök. Tack och lov lät jag tanken på en proper och seriös stil stanna vid en tanke när jag klädde mig imorse. För kunden vi skulle träffa visade sig vara en jordnära och genomtrevlig kvinna i Iron Maiden-tröja. :thumbup: Hennes två sommarlovslediga ungar hade bosatt sig på en filt på lagergolvet med varsin laptop. Och så fanns det en hund också - jag måste erkänna att jag blev lite ofokuserad på pratet om inventarier och kundfakturor när besten kom för nära, den kände nog av min rädsla för den blängde en hel del på mig men tack och lov var den inte hoppig av sig.
Personalmöte på eftermiddagen. Chefen offentliggjorde det faktum att jag blir heltidsanställd från och med 1 augusti. Han offentliggjorde också att jag numera är ansvarig för tre kunduppdrag, utöver de revisioner jag hjälper honom med. Det känns väldigt lite, med tanke på hur mycket alla andra har ansvar för, samtidigt som det känns överväldigande mycket. :S
Senare på eftermiddagen blev det alldeles för mycket. Satans momsavstämning! :( Jag försökte och försökte...jag bad om hjälp ungefär tusen gånger...och sedan slutade jag be om hjälp, inte för att jag plötsligt fattade utan för att jag kände mig så dum i huvudet som inte fattade efter att ha fått det förklarat för mig så många gånger.
Jag kände mig precis som på mellanstadiet. Precis som när jag gick i fyran och ville klara av allt allt ALLT och kände mig fullkomligt värdelös när jag inte gjorde det. :bigeyes:
Och så började jag gråta. ;( Herregud, jag började gråta på jobbet! Egentligen är det konstigt att det inte hänt tidigare - jag har ju varit där ända sedan mitten av januari, och tårar är min naturliga reaktion för allehanda starka känslor...men det dröjde alltså ända till den 26 juni innan det hände.
Jag gick in i badrummet. Grät sådär tyst som jag är så duktig på. Förbrukade väldigt många pappershanddukar och hoppades att mina röda ögonvitor inte skulle vara alltför uppenbara för kollegorna när jag kom ut igen.
"Vad är det som är jobbigt?" frågade första kollegan som fick syn på mig där jag satt framför min datorskärm. Och då började tårarna forsa igen. Samtidigt log jag och försökte skratta medan jag förklarade (det måste vara någon slags försvarsmekanism - att inte visa sig svag, bla bla bla). Och hon tog det hur bra som helst. Blev varken besvärad eller började oja sig. Sa att det ibland blir för mycket, att jag är trött och borde gå hem och vila, att vi får titta på det där imorgon istället... Det var en sådan otrolig lättnad! Även om jag skäms nu, så var det skönt då.
Jag gick hem och tröstade mig med några vaniljhjärtan samt fyra avsnitt av den nya serien jag beställt hem. Queer as Folk (den amerikanska versionen). Herrejävlar, varför har ingen visat mig den förut?! :love: Absolut en välfungerande metod om man behöver bli distraherad.
Nu ska jag sova. Med andra ord, ta en sömntablett. Och hoppas att det blir bättre imorgon. Imorgon ääär en annan daaag...
