Kissen och jag är nu inne på andra säsongen av True Blood. Jag har sett den förut, på den tiden när jag fortfarande tittade på teve. Jag kommer ihåg att den var skitkonstig, men inte att den var så äcklig...och så hemsk.



Efter två dvd-skivor (det vill säga fyra avsnitt) är det som berör mig mest faktiskt Taras mamma. Inte slaktandet, inte huggtänderna, inte politiken, inte sexet eller det ständigt rinnande blodet. Utan den alkoholiserade kristna ensamstående mamman. Jag känner så starkt för henne. Hon är på många sätt en förfärlig människa och har gjort sin dotter så fruktansvärt illa...och ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om henne.

Hon vill så mycket men klarar så lite. Hon försöker och försöker och försöker vara en bra förälder...men misslyckas. Jag borde bara tycka att det är rätt åt henne när hennes dotter vänder henne ryggen, jag borde förakta henne när hon kommer krypande och vill ställa allt tillrätta, jag borde inte bry mig om hennes ensamhet eller ledsna ögon. Men det gör ont inom mig att vara en åskådare till denna tragedi. Det gör ont.







(Jag är medveten om att jag förmodligen projicerar/applicerar/vad-det-nu-kallas en del, men jag har varken ork eller lust att vidareanalysera det just nu...ni får tolka hur ni vill.)