Idag var det dags för bussresan till Kolmårdens Djurpark. Syrran och jag har haft en jättemysig dag, och jag är verkligen nöjd. :thumbup:

Att det var en fruktansvärt tragisk dag för djurparken, märkte vi aldrig av. Inte förrän klockan blev halv fem och vi satt på bussen och hörde nyheterna på radion. Tänk att en människa har dött idag, på en plats där vi befann oss. Det är förbannat olustigt. :bigeyes: Hela historien är så himla tragisk. För den dödade kvinnan, för hennes stackars anhöriga, för hennes kollegor, för djurparken, för den av många redan föraktade svenska vargstammen... Det är bara så hemskt. ;(

Men jag tänker inte deppa ihop nu. För mig har det ju varit en bra dag. Kan inte minnas att jag fått fobirelaterad ångest en enda gång faktiskt, trots att jag varit omgiven av folk typ hela dagen. Och vi har haft så mysigt, syrran och jag. :)

Det var en del andra besökare som inte hade det fullt lika mysigt. Vi stötte på ett antal familjer där föräldrarna härjade och bråkade med sina barn. :S Och det gjorde mig så ledsen. Allra värst var nog pappan och dottern som efter ett utdraget släpa-runt-på-dottern-och-fräsa-åt-henne-bråk satte sig ner flera meter ifrån varandra utan att vare sig prata med eller titta på den andra. De bara satt där, utan att kunna nå varandra. Jag hade verkligen velat ta den där lilla flickan i handen och ta med henne bort från den där hemska mannen och göra hennes besök i djurparken till en trevlig upplevelse. Men det gjorde jag förstås inte. Jag vågade inte. Och jag hade väl heller ingen rätt till det - det skulle förmodligen ha klassats som kidnappning.

Ett annat hemskt exempel, som också är en kandidat till förstaplatsen på värsta-listan, var mamman som fräste åt sin dotter när de var på väg ut ur parken, att hon minsann var den som förstört hela dagen. :bigeyes: Hur kan man säga så till sitt barn?! Jag fattar verkligen inte det.

Vissa människor borde inte få bli föräldrar. :(

Men tack och lov såg vi också många underbara exempel på BRA föräldrar och lyckliga ungar. Där var pappan som körde rally med skrindan så att ungarna skrek av förtjusning. Och föräldrarna som verkade ha allt tålamod i världen inför döttrarnas utdragna glassvalsprocess. Föräldrar som lyfte sina barn när de inte såg, som pekade och förklarade och lyssnade. Och det var så härligt att se! :)

Ja, det var många som hade det bra idag. Inklusive jag själv. Och mitt harmoniska hjärta började dunka som satan när vi klev in i en butik och jag fick syn på Lyckopillret bakom disken. :blush: Fast det var förstås inte Lyckopillret, utan hans dubbelgångare. Om jag inte insett det tidigare, så gjorde jag det i alla fall när han började prata (med helt fel dialekt) och när jag slängde ett öga på hans namnbricka (där det stod helt fel namn) - och definitivt när han inte uppvisade minsta tecken på igenkännande vid åsynen av mig. Men jag fortsatte stirra på honom, och tog även tre mycket indiskreta smygbilder på honom. ;) Syrran verkade inte tycka att jag var riktigt klok, men mamma förstod mig fullkomligt när jag ringde och berättade det för henne.

Jag tänker inte lägga upp just de bilderna här, men ni kan få se en hel del andra bilder från dagen...


Vädret såg väl inte sådär överdrivet lovande ut imorse...men det blev faktiskt bättre efter några timmar.


Jag hade inte varit i djurparken på nästan fem år...och de har ju en tendens att ständigt göra om allting där, så det krävdes en del kartläsning för att vi inte skulle virra bort oss alldeles.


En av de nya grejerna som jag absolut inte tänker klaga på är de sjukt snygga papperskorgarna! Om de inte hade varit så förbannat stora så hade jag kanske försökt smuggla med mig en hem. ;)


Lycklig zebraflicka har hittat en zebrapojke. :thumbup:


Zebror är så himla vackra!


En zebrabild till...men det är den sista, jag lovar. Har fler i datorn, men ni kanske inte är lika fascinerade av dessa djur som jag är. :P


Syrran var mer intresserad av kamelerna. Och de är ju också himla söta. De ser så snälla ut på ögonen. :)


Suck. Varför ska pojkar alltid bråka?! :S


Gräset är grönare på andra sidan...


Skåda den supersöta skuttande "gnubbisen" (som en av besökarna kallade gnubebisen).


True Blood-skadad som jag ju blivit, fick åsynen av noshörningen mig att tänka på när Sam skiftar till en tjur och spetsar den onda menaden Maryann på ett av sina horn. (Apropå min True Blood-skada, så tyckte jag att en av de övriga passagerarna på bussen såg ut precis som Alexander Skarsgård.)


Gapa stort! :P


Sälshowen har verkligen utvecklats sedan jag såg den sist. Den var jätterolig. :) Som synes hade den pirattema, och som ett extra plus i kanten var det en tjej som var kapten. :thumbup:


Bilderna från delfinshowen blev som vanligt skitkassa (eftersom det var så mörkt och eftersom min kamera är så seg att delfinerna hinner försvinna ner i vattnet igen innan bilden tas), så ni får nöja er med en exteriörbild på delfinariet.


Katter är väl för underbara...även om jag aldrig i livet skulle vilja kela med just de här kissarna.


Fruktansvärt dyr kattleksak. Men vad gör man inte för sin lilla älskling, hon måste ju få en souvernir! Och den uppskattades tydligen, för hon har slickat på den och nu ligger hon och sover med den bredvid sig. :)


Som sagt...katter är väl för underbara!


Schimpanser är också himla fascinerande. Jag tror att jag skulle kunna sitta och titta på dem en hel dag (om det inte stank så förbannat inne i aphuset).


Jag börjar förstå varför de där tuffa gangsterlakejerna kallas för "gorillor"... :bigeyes:


Detta måste vara en mycket exotisk syn för stadsbarnen. ;)


Åh, en liten nallebjörn! (Eller, den var ganska stor faktiskt...)


Från en björn till en annan. :P Jag är uppvuxen med Bamse, men numera är jag rätt sur på honom eftersom han sålt sin själ till Migrationsverket. Men men...när jag var liten var han bra i alla fall.


Precis innanför entrén fanns det små band som föräldrar kunde skriva sina namn och telefonnummer på och fästa runt sina barns handleder, om ungarna skulle råka komma bort. Syrran och jag gick självklart omkring med varandras namn och telefonnummer runt handleden hela dagen. "Det är bra att ni är lekfulla", var mammas kommentar när hon fick höra det. Och jag håller med. När man slutar leka är man inte vuxen - då är man död.