Vinterns första snö ❄
Det har varit en synnerligen effektiv dag idag. 😊👍 Jag inledde ju dagen med att julpynta trapphuset imorse. 🎄❤ Sedan gick jag iväg till bågskytteklubbens lokal, och på vägen dit beundrade jag några av ljusinstallationerna i Norrköping Light Festival...
...och upplevde vinterns första snö. 😍❄❄❄
Först fattade jag inte varför jag blev så blöt i ansiktet, för det verkade inte regna...men det var ju små, små vita flingor som virvlade i luften. Och jag blev verkligen barnsligt lycklig när jag insåg det. 😍❄❄❄ (Jag hörde från andra personer att det snöade redan igår, men det var ingenting jag själv märkte av.)
I bågskytteklubbens lokal var det pyntat och julfint, vilket också gjorde mig himla glad. 🎄😊
Jag hade inte skjutit på tre veckor, eftersom min bågskyttekompis varit sjuk och jag tycker att det är ganska trist att skjuta själv, så jag var lite nervös för hur det skulle gå idag. 🏹 Därför tappade jag nästan hakan lite när de första fyra pilarna träffade SÅHÄR...
Wow! 😃👍 Och till och med barskaftet lyckades träffa tavlan. 😉 Sedan gick det utför ett tag, men framåt slutet av träningen (jag sköt totalt 92 pilar idag) började det gå bättre igen. 😊 Himla jobbigt var det dock, det kändes verkligen att det var ett tag sedan sist. Men jag kämpade ändå med att försöka hålla i fullt uppdrag och sikta i flera sekunder innan jag släppte. 🏹
När jag kom hem ställde jag mig och bakade saffransscones...
Sedan satte jag mig och pluggade lite. 👍 Och sedan kände jag för att kolla på film, och jag upptäckte en hajfilm i filmhyllan som jag faktiskt inte sett än...
Jurassic Shark. 🦈 Alltså, ska ni se en hajfilm - se någon annan. Vilken som helst! Det här var fan den sämsta hajfilm jag sett i hela mitt liv! 😱 Och då har jag ändå sett väääldigt många... 🦈 Men herregud - så taffligt producerad, så usla skådespelare, så lökiga specialeffekter, så dåligt manus...jag vred mig i estetiska plågor där i soffan och var nära att stänga av filmen innan hajen ens hunnit dyka upp. Filmen var bara en timme lång - men det var en väääldigt lång timme...! 😖
Efteråt kände jag mig trött och tänkte nästan lägga mig och sova en stund. 😴 Men jag vet ju hur svårt jag får att somna på kvällen om jag sover på dagen, så istället för en tupplur blev det ett yogapass. 🧘♀️ Det var himla länge sedan jag yogade sist, så det kändes skönt att komma igång med det igen. Och det fick mig faktiskt att vakna till lite. 👍
Spelat lite Sims har jag också hunnit med. Och kört en tvättmaskin och bäddat sängen. Och nu börjar det bli dags för mig att gå och lägga mig. Så nu säger jag natti natti! 😴
Julfint i trapphuset 🎄
Jag hade egentligen velat julpynta i trapphuset för typ två månader sedan, men jag har faktiskt lagt band på mig och låtit det vara höst fram till nu på morgonen. 🍁 Men nu är det äntligen jul igen! 🎄❤
Tankar om Black Friday
Black Friday, Black Week, Black Weekend, Cyber Monday... Det har väl knappast undgått någon att denna hysteri pågår just nu. Och jag blir bara så trött, jag fullkomligt drunknar i mejl med diverse erbjudanden varje gång jag öppnar inkorgen - några företag jag brukar handla ifrån har jag till och med blockerat nu för att jag är så trött på att få typ ett Black Week-mejl i timmen från dem. Bara lämna mig ifred! Nog för att jag gillar både shopping och sänkta priser, men det blir bara för mycket under denna hysteri - jag orkar inte ta till mig alla erbjudanden jag bombarderas med just nu.
Jag har (hittills) inte köpt en enda pryl till nedsatt pris under den här reahysterin. Och jag inser att det är jävligt priviligierat att kunna ha den inställningen, att mest bara bli irriterad och strunta i alltihop. För det finns ju faktiskt de som är mer eller mindre tvungna att passa på att shoppa nu för att överhuvudtaget ha råd med julklappar och andra saker de inte skulle ha möjlighet att köpa annars. Och det är verkligen ingenting att skämmas över. Därför blir jag lite provocerad när jag ser hur folk stoltserar i sociala medier med att de minsann bojkottar Black Friday/Week.
Och visst, jag håller med i kritiken mot konsumtionshetsen. För den är helt sjuk (och blir bara sjukare och sjukare för varje år, känns det som). Men det är lätt att kritiken missar sin måltavla (det kapitalistiska systemet) och snarare riktas mot konsumenterna. Och då tippar det (oavsiktligt?) över i klassförakt istället, där duktiga medelklasspretton kan sitta på sina höga hästar och se ner på de människor som desperat kastar sig över reavarorna. Och det tycker jag känns ganska ofräscht.
Det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt här. Det går liksom alldeles utmärkt att kritisera konsumtionshetsen utan att skambelägga konsumenterna. Det är okej att handla under Black Friday - och det är okej att INTE handla under Black Friday. Men det är inte okej av företagen att hetsa människor till att köpa saker de varken behöver eller har råd med - och det är inte okej att se ner på de människor som handlar.
Shoppa lugnt hörni. Och var snälla mot varandra.
Nu vilar mormor i jorden hos morfar ❤
Det har varit en lång och påfrestande dag med tårar och ångest, men nu är begravningen över och mormor har förts till den sista vilan. ❤
Älskade mormor. ❤ Jag hoppas att du funnit frid nu. ❤
Rosa hår och ny psykofarmaka
Jag inledde dagen hos frisören med att bli rosa och fin i håret. Klippte mig gjorde hon ju för några veckor sedan, så det var bara färgning idag (vilket gjorde att dagens frisörbesök var ovanligt kort - bara typ två timmar). Vi tog det idag för att jag ska känna mig så mycket på topp som det nu är möjligt under kommande prövningar, i synnerhet morgondagens begravning. Och som ni ser lindade hon ju bokstavligen in mig i bomull inför detta. 💖
En annan prövning väntade precis efter frisörbesöket. Jag gick bara hem och kissade emellan, sedan skyndade jag iväg till psyk (min tid där är anledningen till att jag är ledig från jobbet idag). Jag var väldigt nervös inför det besöket - dels hade mottagningen flyttat till helt nya lokaler i ett för mig ganska främmande område i stan och dels har ju min vanliga läkare inom psykiatrin slutat så jag skulle träffa min nya läkare för första gången idag. Men min vanliga sjuksköterska skulle vara med under besöket, så det kändes ju tryggt i alla fall. 👩⚕️
Min nya läkare verkade inte ha läst min journal innan besöket. Hon frågade mig vilka psykiska problem jag har, och när jag svarade att jag lider av social fobi och ångest samt i perioder även av nedstämdhet så började hon prata om att SSRI-preparat kan hjälpa mot det...så då fick jag ju upplysa henne om att jag redan går på både det och stämningsstabiliserande tabletter (som ju psykiatrin, det vill säga numera hon, skriver ut åt mig). 💊 Jag upplyste även om att jag fram till relativt nyligen även tagit Theralen-tabletter, men att dessa inte säljs i Sverige längre. Läkaren förnyade mina befintliga recept på Sertralin och Quetiapin och skrev även ut två nya recept åt mig på Lergigan och Theralen-droppar som ersättning för Theralen-tabletterna. Jag är lite nojig när det gäller att börja med ny psykofarmaka, men efter att ha läst lite om Lergigan känns åtminstone den rätt okej. Theralen-droppar är jag dock mer skeptisk till, då de är på högre dos än tabletterna och riskerar att förvandla mig till en zombie - vilket verkligen inte fungerar i mitt liv. Så dem kanske jag struntar i.
Läkaren hade bråttom iväg efter att ha konstaterat vilka mediciner jag skulle ha, så sedan blev jag ensam med sjuksköterskan en stund. Vi pratade bland annat om den helt absurda situationen med min psykolog som jag har/haft genom psyk och som ju håller på att överge mig nu under hösten utan att psyk lyckats erbjuda mig någon annan samtalskontakt - vilket är anledningen till att jag själv ordnat den saken genom att kontakta Mindler. Sjuksköterskan ska ta upp frågan med ledningen igen hur det kunnat bli såhär, vilket jag tycker är bra att hon gör, men jag hyser inga större förhoppningar om att psyk kommer vaska fram någon ny psykolog åt mig - åtminstone inte utan att jag kommer behöva stå i orimligt lång kö igen (sist tog det ju 15 månader)... Så jag fortsätter hos Mindler tillsvidare. Sjuksköterskan frågade hur jag tycker att det fungerar. Tja, så länge tekniken fungerar och psykologen dyker upp till våra samtal så fungerar det bra, även om jag förstås tycker att 25 minuter är alldeles för kort tid för ett psykologsamtal. 🤷♀️
Sjuksköterskan frågade även hur jag upplever hela coronasituationen, då det är vanligt att personer med psykisk ohälsa mår ännu sämre under rådande omständigheter. Jag konstaterade att det som känns jobbigast för mig är hur begränsad tillvaron blir, med alla evenemang och aktiviteter som ställs in. Att så mycket som känns viktigt bara försvinner. Och att jag ibland fylls av dystopiska tankar om att det ALLTID kommer vara såhär, att coronaviruset är här för att stanna och att tillvaron aldrig kommer bli sig lik igen. 😔
När jag var klar på psyk drog jag mig inåt centrum för att fortsätta med julklappsinköpen till mina kollegor. Jag är nästan klar med inköpen nu, och jag är glad över att jag började så himla tidigt med det i år. Så att jag inte behöver springa så mycket på stan framöver i dessa coronatider. 👍
Nästa vecka ska jag delta i en webbaserad workshop inför kandidatuppsatsen i genusvetenskap, så när jag kom hem från stan satte jag mig vid datorn och bjöd in en av mina chefer till ett videosamtal för att testa tekniken...
...och ja, som ni ser har mitt underbara rosa headset med kattöron äntligen kommit (jag fick avbeställa från den första leverantören som plötsligt inte kunde garantera leverans och beställa från en annan leverantör istället) - och det är om möjligt ännu vackrare i verkligheten än på de bilder jag sett! 😍😍😍
Galleriabetraktelser i coronatider
Jag har känt mig fortsatt låg idag. 😔 Lite bättre har det dock blivit, men det har pendlat himla mycket upp och ner. Det är så sjukt jobbigt när det blir såhär. Jag vill ju må bra och vara glad. Jag kan bara hoppas att det vänder ordentligt snart - men det lär väl inte bli förrän efter begravningen förstås...
Eftermiddagen har jag ägnat åt att blåsa upp 40 ballonger till en kollega som fyller 40 år idag. 🎈 Det var roligt, men lite ångestladdat också eftersom jag aldrig använt en heliumbehållare förut och var rädd för att göra fel. Men det gick bra. Och hon blev glad. 😊
Efter jobbet gick jag en runda på stan. Mitt främsta ärende var att gå till en butik och byta en produkt som en av mina chefer råkat köpa fel tidigare idag. Att lämna tillbaka varor i butiker är något jag tycker är ganska jobbigt, så jag såg det här som ett ypperligt tillfälle för ångestträning. Killen i kassan verkade också lite nervös över situationen, för han hittade inte den aktuella produkten på kvittot jag visade men gick ändå och hämtade den produkt jag ville byta mot. Och han bara räckte över den nya produkten och det gamla kvittot utan att ta betalt för mellanskillnaden (den felaktiga produkten vi betalat för var billigare än den vi egentligen skulle ha). Så då påtalade jag faktiskt att jag skulle betala mer, och han tittade på kvittot igen lite mer noggrant och konstaterade att det var så - men sa att det var okej och att jag inte behövde betala mellanskillnaden. Det var ju himla snällt, tycker jag. Och jag får väl betrakta det som någon slags bonus för att jag var så duktig. ✌️
Det var förresten förvånansvärt mycket folk på stan. Lönedag i all ära, men jag trodde att folk i allmänhet skulle hålla sig borta från galleriorna såhär dagen efter att de nya hårdare coronarestriktionerna infördes - jag var faktiskt orolig att jag skulle vara typ själv där vilket skulle ha varit oerhört ångestladdat. Men det var som sagt en hel del folk där. Jag kunde dock konstatera att användandet av munskydd blivit betydligt mer utbrett sedan jag gick på stan sist (när kan det ha varit, typ en eller en och en halv vecka sedan?). Så det verkar ske en förskjutning i den allmänna inställningen till munskydd nu (även om majoriteten fortfarande inte använder det). Vi får väl se hur lång tid det tar innan jag själv börjar använda det... 😷
Jag ansträngde mig dock för att inte gå alltför nära andra människor. Och jag stannade inte längre än nödvändigt i galleriorna efter att jag uträttat mina ärenden. Eller, det var min ambition i alla fall - men just som jag var på väg ut hörde jag de första tonerna av Taylors låt "cardigan" börja spelas i högtalarna...och då var jag ju bara TVUNGEN att stanna kvar och lyssna på hela den underbara låten. 😍 Sjöng med gjorde jag också (när det inte var någon annan i närheten). Men sedan gick jag hem.
Idag släpptes förresten konsertfilmen om folklore-albumet. 😍 På Disney Plus. Som jag inte har. 😒 Ska jag skaffa det tillfälligt "bara" för att kunna se Taylors nya film? Ja, högst sannolikt kommer jag göra det. 😉
Låsning
Jag började gråta under samtalet med psykologen idag. 😢 Hon ställde några frågor. Och jag låste mig totalt och kunde inte svara, av rädsla för att svara "fel". Och så började jag gråta. Och sedan kunde jag liksom inte sluta.
Det är flera timmar sedan, men jag känner mig fortfarande låg. 😔 Jag hatar att det blir sådär. Hatar min rädsla för att göra och säga fel saker, min perfektionistiska strävan att alltid göra allting rätt. Psykologen säger att det inte finns något rätt eller fel under terapin, att allting handlar om mig och att jag är den enda som sitter inne med svaren, att hon aldrig kommer döma mig för vad jag säger...och jag VET ju det, egentligen. Men jag överanalyserar så jävla mycket, funderar över vad hon förväntar sig för svar, vad det är meningen att jag borde svara - vad som är "rätt". Och så kommer det inget svar alls istället. 😔
En del vettigt hann vi (mest hon) dock avhandla under samtalet, trots min tårflod. Mina tankar och känslor inför mormors begravning på fredag (som antagligen gör mig extra skör just nu). 💔 En mer ingående förklaring av "det observerande jaget" (som jag fortfarande inte riktigt greppar - jag tänker och överanalyserar alldeles för mycket för att kunna försätta mig själv i ett tillstånd där jag INTE gör det utan bara ser utan att döma eller värdera 😒). En modell (som jag inte orkar illustrera just nu) över vägvalet mellan att gå i riktning med sina värderingar eller gå i riktning bort från sina värderingar - det som syrran brukar kalla valet mellan kärlek och rädsla.
Psykologen pratade lite om de två sista aspekterna av psykologisk flexibilitet - kontakt med värderingar samt värderingsbaserad handling. Men för att kunna ha kontakt och handla i enlighet med sina värderingar måste en ju först ha klart för sig vilka ens värderingar är. Vad är viktigt för mig? Vad gör mig lycklig? Vad vill jag med mitt liv? Vilken slags människa vill jag vara?
Jag har försökt fundera över detta under den senaste veckan. Men herregud, det är så jäkla stora och djupa frågor! Var ska jag ens börja någonstans?! 😱😱😱 Jag får fan bara ångest. Och landar i mitt vanliga "Jag vet inte" istället för att våga mig på något svar som kanske är "fel". 😔
Och nu kommer tårarna igen. 😢
Tankar om munskydd 😷
Det här med munskydd är ju en tämligen het fråga i dessa coronatider, och även jag har förstås funderingar kring detta. 😷 Funderingar av rent psykologisk och kulturell natur - för jag tänker inte utge mig för att vara någon slags självutnämnd medicinsk förståsigpåare i ett ämne jag inte har koll på (det finns redan alltför många sådana som tycker alltför mycket saker om munskyddens vara eller icke vara - och samtalstonen i sociala medier kring ämnet är tämligen hård).
Jag äger i dagsläget två munskydd. Det första köpte jag i våras, främst som en solidarisk handling då pengarna gick till arbetet mot homofobi och HBTQ-fria zoner i Polen. 🏳️🌈 Som medicinsk utrustning är det munskyddet inte mycket att hänga i julgranen, det är snarare att betrakta som en snygg regnbågsfärgad accessoar (vilket också framhölls i webbshopen).
Då verkar det munskydd jag beställde från Kawaii-butiken tidigare i veckan (och som ni kan se i bilden ovan) mer lovande. Det har dubbla tyglager samt något slags filter och går även att justera så att det sitter tätare över näsryggen. Oklart om det uppfyller kraven för att klassas som medicinsk utrustning, men säkerligen mer än det första i alla fall. Sjukt snyggt är det åtminstone!
Jag har dock bara provat munskydden här hemma. Det tar emot att visa mig ute bland folk i munskydd - det hjälper liksom inte att de jag har är så snygga. Jag har reflekterat ganska mycket över vad denna min motvilja egentligen handlar om. Och jag har väl landat i att det förmodligen är kulturellt betingat.
Rent populärkulturellt associerar jag munskydden med de vidriga ansiktsmaskerna som kvinnorna tvingas bära i tredje säsongen av The Handmaid's Tale som ett led i att tysta dem...
June i The Handmaid's Tale.
Och att jag drar den parallellen beror väl förmodligen på att vi i Sverige inte har någon tradition av att dölja våra ansikten, varför det blir något främmande och läskigt. I svensk kultur är det så djupt rotat att vi ska kunna se varandras ansikten. Det märks inte minst på de argument som brukar framföras mot bärandet av niqab i offentliga miljöer - att det är antisocialt, försvårar kontakten mellan människor och förhindrar människor från att mötas. Det finns i det svenska samhället en gemensam idé om att det är viktigt att vi kan se varandras ansikten.
Att inställningen till hijab, som ju bara täcker håret, många gånger är minst lika negativ och hätsk som den mot niqab utgör en intressant parentes i sammanhanget - i synnerhet då det ju bara är ungefär hundra år sedan kvinnor slutade bära någon form av huvudduk i Sverige. 🧕 Vi har här i landet således en lång kulturell historia av att täcka håret, men inte av att täcka ansiktet - men trollen på högerkanten gör sällan någon sådan distinktion utan betraktar båda bruken som "osvenska". För egen del blir dock min motvilja mot att bära munskydd begriplig i ljuset av detta - för att det (såvitt jag känner till) aldrig någonsin varit en "grej" att täcka ansiktet här i Sverige. Det är någonting främmande som vi nu alla plötsligt behöver förhålla oss till i dessa coronatider.
Tips! Läsa gärna den intressanta artikeln om slöjans historia i Sverige i tidskriften Historiskan, nummer 1/2018. (Kolla också gärna upp det av Sara R. Farris myntade begreppet femonationalism för att få en djupare förståelse för den pågående slöjdebatten och inställningen till muslimer i allmänhet i västvärlden.)
I skrivande stund är Sverige ett av få länder i världen där myndigheterna (ännu) inte har infört rekommendationer om att använda munskydd. Såhär skriver Folkhälsomyndigheten om munskydd...
Ute i samhället ser jag bara enstaka personer som använder munskydd. Det började redan i våras, men då var det bara personer med asiatiskt ursprung (som jag såg). Och jag vet ju att det i exempelvis Japan finns en helt annan kultur än i Sverige av att bära munskydd i offentliga miljöer, av respekt för sina medmänniskor (och jag har sett det ganska ofta i olika mangaserier). 😷 Men att se det här i Norrköping, i min lokala matbutik, fick mig att haja till lite.
Nu har det gått ganska lång tid och det har blivit aningen vanligare med munskydd än vad det var i våras, men jag reagerar ändå när jag ser någon som har det. Det är fortfarande någonting som känns nytt och främmande liksom. Samtidigt som jag försöker vänja mig vid tanken på att behöva börja använda det själv - för den dagen kan mycket väl komma. Om munskyddsanvändande blev allmänt utbrett i samhället så att det vore ovanligare att se personer utan munskydd än med - eller om det till och med blev en rekommendation eller ett krav från myndigheternas sida - så skulle jag förstås använda munskydd. Men som det är nu känner jag mig inte bekväm med det - av rent sociala och kulturella skäl. Jag är rädd att jag skulle "sticka ut" alltför mycket. Och det kanske är ett alltför egoistiskt skäl till att avstå från att använda munskydd, men människan är nu en gång för alla ett flockdjur - och vår största rädsla är att inte accepteras av gruppen (vilket förresten är den huvudsakliga grunden till att social fobi existerar som fenomen). Så...jag avvaktar.
Vad har ni för tankar kring munskydd?
Det blir en riktig begravning ❤
Med bara en vecka kvar till mormors begravning kom idag beskedet från regeringen om att det görs undantag för begravningar i de nya hårdare coronarestriktionerna - så istället för bara åtta som vid andra offentliga sammankomster tillåts hela 20 personer på begravningar. Vilket innebär att vi kommer kunna ta ett värdigt avsked av mormor trots allt. TACK!!! 🙏❤
Herregud, vilken lättnad. Det här har verkligen tyngt mig, tanken på att kanske inte få närvara vid min älskade mormors begravning. Det hade varit som ett slag i ansiktet. Men nu blir det inte så. Nu blir det en riktig avskedsstund. Och jag är så obeskrivligt tacksam för det. ❤
Äventyr på sjukhuset
I början av veckan försökte jag förnya min PMS-medicin (även kallat P-piller) via nätet. Men fy, fy, det fick jag inte göra - det är tydligen mer än två år sedan jag blev utsatt för barnmorskemottagningens heteronormativa, fatshameande, moraliserande utfrågning och bedömning sist, så jag måste åka dit personligen och visa upp mig innan jag kan få fler piller (något jag inte behöver utstå för NÅGON av mina många andra mediciner - det är bara den här som riktar sig specifikt till kvinnligt kodade kroppar som det är sådan omyndigförklarande förnedringskontroll på, vilket väcker mitt feministiska ursinne). Mitt under rådande coronapandemi kräver de alltså att jag besöker en av de mest smittohärjade miljöer som finns - ett sjukhus! Herregud... 🤦♀️ Och som om inte det vore nog så behöver jag ju ta stadsbussen för att komma dit - ännu en olämplig miljö att vistas i just nu.
Nåväl. Jag behöver min PMS-medicin för att överhuvudtaget kunna ha en dräglig tillvaro, så det var ju bara att lyda och boka en tid. Men den första tiden de hade var först om två månader! 😱 Jag tog den i alla fall. Den allra första som fanns ledig. Men igår loggade jag in och kollade igen, för jag tänkte att det kanske fanns några avbokade tider. Och minsann! Redan idag på morgonen fanns det en tid. Så jag bokade genast om min januaritid till idag.
Igår kväll kollade jag sjukhusets hemsida efter eventuella coronarestriktioner (typ krav på munskydd och annat som kunde vara bra att veta inför mitt besök). Och då upptäckte jag att de ändrat rutinerna så att en måste gå in genom huvudentrén och anmäla sig i receptionen där och först därefter gå till den avdelning på sjukhuset en ska till. Det hade jag ingen aning om (det är ganska länge sedan jag besökte sjukhuset för egen räkning - sist jag var där var förra sommaren, för att vara med mormor på akuten). När jag har varit där har det bara varit att trava iväg direkt till rätt avdelning och anmäla sig där. Jag har ingen aning om när de införde det här nya, centraliserade systemet - men jag hoppas ju att det skedde INNAN pandemin bröt ut, för i rådande läge känns det som en ganska dum idé att tvinga sjukhusets samtliga besökare till en och samma plats...
Bussen som kom till min hållplats vid rätt tid imorse skyltade med "Ej i trafik", så det kändes ju lite vanskligt (jag har ju relativt färsk erfarenhet av att hamna på helt fel buss och vill inte gärna uppleva en repris av det). Men jag klev ändå på, och gick faktiskt fram och upplyste chauffören om vad det stod på bussen och frågade honom om han skulle köra dit jag skulle. Han var medveten om den felaktiga texten (det var något tekniskt krångel), och han skulle mycket riktigt köra till sjukhuset. Så jag gick och satte mig, trygg i att vara på rätt buss och stolt över att ha kontaktat chauffören. Det var inte särskilt mycket folk på bussen heller, vilket kändes bra ur både corona- och ångestsynpunkt.
Efter att ha anmält mig i sjukhusets reception travade jag iväg till barnmorskemottagningen, som hade en mycket "tydlig" skyltning på dörren...
Skylt 1: "Vänligen ring på klockan så kommer vi och öppnar."
Skylt 2: "Denna entré är stängd", med hänvisning till annan entré.
Jag blev stående helt villrådig en stund. Skulle jag våga ringa på (och riskera ett bli utskälld av någon barsk barnmorska för att jag inte respekterade skylt 2) eller skulle jag gå tillbaka till huvudentrén och försöka leta mig fram till mottagningen innevägen (trots receptionistens instruktioner om att gå utevägen vilket jag ju gjort)? 🤔 Innan jag hann bestämma mig kom en patient till. Och jag sökte faktiskt ögonkontakt med henne och hälsade och frågade vad hon trodde om de två skyltarna. Hon blev också förvirrad. Sedan kom en tredje patient. Vi rådgjorde lite i vår lilla trio, och sedan klev patient nummer två fram och ringde på klockan. Det kändes skönt att slippa vara den som tog initiativet till det.
Snart kom en dam och öppnade dörren och släppte in oss. Patient nummer två undrade vilket väntrum hon skulle till (det finns en himla massa olika väntrum där), och damen tittade på vår lilla trio och frågade tillrättavisande hur många vi var egentligen - såhär i coronatider får en liksom inte ta med sig någon anhörig som stöd vid besök på mottagningen. Men jag förklarade att vi inte var i sällskap, att vi var tre olika patienter som råkat anlända samtidigt. Och då var det plötsligt helt i sin ordning - det är alltså ofarligt att komma dit tillsammans med två främlingar, men inte med någon en känner...det känns ju rimligt, eller hur. 😉
Patient nummer två blev nästan lite uppläxad över sin fråga, då damen tydligen tyckte att hon borde fatta att hon skulle kolla på whiteboardtavlan innanför dörren där alla barnmorskors namn stod uppradade under respektive väntrumsnamn. Jag hade helt missat den tavlan (det hade vi alla tre), och var åter igen tacksam över att patient nummer två ledde gruppen och tog alla initiativen - och därmed skonade mig från att hamna i skottgluggen. Jag hittade min barnmorskas namn och pilade iväg till rätt väntrum. Där blev jag sittande i 45 minuter (ja, jag var i min vanliga tidspessimistiska anda där i VÄLDIGT god tid) innan min bokade tid. Sedan blev jag sittande där ytterligare nästan 20 minuter, för min barnmorska dök aldrig upp - och när de andra barnmorskorna började undra över min närvaro och frågade vem jag skulle till, fick jag veta att hon var hemma och vabbade den här veckan och inte alls kunde ta emot några besök. WTF?!?
Jag hade redan ångestpåslag över att vara på mottagningen (och satt och övade på argument för att få mina piller inför min stundande dust med barnmorskan), och detta meddelande gjorde mig inte precis lugnare. Att det hände så snart efter en liknande incident inom psykiatrin gjorde ju inte saken bättre heller... Herregud, hur jävla svårt är det att MEDDELA patienten att ett besök blivit inställt?! 😠
En av barnmorskorna tog mitt personnummer och gick iväg för att försöka ordna så att jag fick träffa någon annan istället. Under tiden i väntrummet upptäckte jag en lapp om att en förväntades fylla i en hälsodeklaration om ens besök gällde preventivmedel. Jag hittade själva hälsodeklarationen, men ingen penna att fylla i den med (och jag började få alldeles för mycket ångest för att våga gå och fråga någon av de barska damerna som jobbade där). Men det var nog bra att jag inte hittade någon penna, för jag hade fan inte kunnat svara på många av frågorna på ett vettigt sätt. Jag blev mest irriterad av allt det heteronormativa och integritetskränkande innehållet. Det var frågor om graviditeter och relationsstatus och alkoholvanor och preventivmedel och jag vet inte allt. En fråga var dock märkligare än de andra - en fråga om en är utsatt för våld. Alltså, på riktigt...hur många som är utsatta för våld i nära relation kommer faktiskt svara ja på den enkätfrågan?! Geez. 🤦♀️ Jättefint att vården försöker fånga upp (och hjälpa?) kvinnor som blir misshandlade...men jag ställer mig ytterst tveksam till metoderna.
Nåväl. Till slut fick jag komma in till en barnmorska som utstrålade vänlighet och jag blev genast lite lugnare. Och jag behövde varken kriga eller argumentera för att få mina piller. Hon kollade igenom mina journaluppgifter och frågade om det skett några förändringar i min medicinering (nej, jag har fortfarande en medicinlista lång som en pensionärs) eller min hälsostatus (nej, jag har fortfarande allergier, astma, social fobi och ångest) sedan sist. Hon konstaterade att både min vikt och mitt blodtryck ligger inom det normala och att det inte föreligger några hinder för mig att fortsätta med mina piller. Några heteronormativa frågor ställde hon dock (om pojkvän och preventivmedel) men jag förklarade att jag är lesbisk ("asexuell och homoromantisk" kändes som ett alltför krångligt koncept att förklara i denna heteronormativa miljö) och enbart tar P-piller mot min PMS. Och hon accepterade det - för att det var en läkare som ordinerat pillren till mig från början. Själva får barnmorskorna inte besluta om att skriva ut P-piller mot PMS, men om en läkare tagit beslutet och skrivit ut receptet från början så får barnmorskorna förnya recepten. Himla märkligt system (och inte helt konsekvent, eftersom de tidigare tjafsat med mig och vägrat skriva ut TROTS att jag fått pillren av en läkare från början - vilket är anledningen till att jag är så jäkla nervös varje gång och beredd på strid).
Hur som helst. För att göra en lång historia kort har jag alltså nu fått min PMS-medicin förnyad - och nu behöver jag inte besöka barnmorskemottagningen på två hela år. Halleluja! 🥳 Lättnaden var så enorm efteråt att jag har varit alldeles sprudlande glad hela dagen. Så himla skönt. 😊
Psykologisk flexibilitet och ACT-piltavlan
Efter förra veckans fiasko hyste jag inga större förhoppningar om att psykologen skulle dyka upp till dagens inbokade videosamtal. Men det gjorde hon faktiskt. Och hon bad om ursäkt flera gånger å både sina egna och Mindlers vägnar. Jag tycker att det är ganska jobbigt när folk ber mig om ursäkt och vet inte riktigt hur jag ska hantera sådana situationer, samtidigt som det känns bra att få upprättelse för att ha blivit dåligt behandlad och bekräftelse för mina känslor.
Vi ägnade en bra stund av samtalets början åt att prata om det som hände förra veckan och mina känslor kring det. Sedan övergick vi till att prata om mina hemuppgifter som jag fick vid vårt senaste fungerande samtal. I början var jag ganska flitig i att arbeta med hemuppgifterna, men sedan tacklade jag av lite (som det brukar kunna bli) - och den senaste veckan har jag skitit fullständigt i alltihop och även övervägt att avboka dagens samtal och aldrig ha med Mindler att göra igen efter det som hände förra veckan.
Men jag är glad över att dagens samtal trots allt blev av. Det var ett väldigt givande samtal. En av mina hemuppgifter var ju att gå igenom de första fyra stegen i modellen för psykologisk flexibilitet (defusion, acceptans, närvaro och det observerande jaget), men jag tyckte att det var ganska svårt att få grepp om så idag konkretiserade psykologen lite mer kring de fyra stegen:
Defusion
Att inte sätta likhetstecken mellan tankar och verkligheten. Bara för att jag TÄNKER någonting betyder det inte att det ÄR så. För att komma tillrätta med detta ska jag öva på att sätta orden "Nu har jag en tanke om att..." framför de tankar som kommer, för att få lite mer distans till dem. Att konstatera att det är just en tanke och ingen absolut sanning. Jag ska skriva ner de negativa tankar som dyker upp under veckan, med de orden framför.
Acceptans
Att acceptera saker och ting som de är. Alla människor har styrkor och svagheter. Jag är en blyg person - och det är okej. Jag är precis den person jag var menad att vara, det är inte meningen att jag ska ändra på hela mig själv för att försöka passa in i en mall som inte är gjord för mig. Jag har en massa jobbiga tankar och känslor, och det är okej att jag har dem - jag behöver öva på att låta dem vara där utan att agera på dem, att bara acceptera deras existens inom mig istället för att kämpa emot dem. När de kommer ska jag lägga handen på hjärtat nästan lite beskyddande och låta tankarna och känslorna få plats därinne. (Ja, det låter asflummigt - men jag tror faktiskt att det ligger någonting i detta.)
Närvaro
Att fokusera på "här och nu". Det bästa verktyget där är andningen, att lägga mitt fulla fokus på den. Andningen finns ju ändå med en hela tiden, så den är ett mycket praktiskt och lättillgängligt verktyg att plocka fram. Jag ska ägna en minut på morgonen, lunchen och kvällen åt att rikta mitt fulla fokus på min andning.
Det observerande jaget
Att vara i "stormens öga", att liksom luta mig tillbaka och observera det som händer med lite distans istället för att vara mitt uppe i det.
Det här känns fortfarande inte helt solklart, men jag tycker ändå att det blev lite tydligare när hon förklarade idag (kanske för att jag nu fick höra det för andra gången - innan var det ju helt nytt och mycket att ta in).
Sedan gick hon över till att visa mig ACT-modellen "piltavlan"...
ACT handlar ju om en strävan efter att leva i enlighet med sina värderingar. Och modellen ovan (jag valde självklart en bågskyttetavla för att illustrera detta 😉) visar de fyra olika områdena Arbete/utbildning, Fritid, Relationer och Personlig utveckling/hälsa, samt cirklar som illustrerar hur väl en lever i enlighet med sina värderingar inom dessa områden (där mitten innebär att en lever precis som en vill leva och den yttre cirkeln innebär att en inte alls lever som en vill leva).
Framöver ska jag börja kartlägga vilka mina värderingar är och hur väl jag lever i enlighet med dem inom de fyra nämnda områdena. Det är en himla stor och komplex uppgift, så det är inget jag kommer kunna snickra ihop till nästa terapitillfälle precis. Men till att börja med ska jag fokusera på området Personlig utveckling/hälsa och komma fram till mina fyra viktigaste mål inom detta område och vilka värderingar de bygger på. Och vad jag kan göra för att ta steg i rätt riktning för att nå dessa mål - idag, på kort sikt, på medellång sikt och på lång sikt.
Det känns både spännande och läskigt (och svårt!) att börja jobba med detta. Men jag tror att det är väldigt nyttigt, och jag känner mig taggad (om än livrädd). Nu kör vi!
Restriktioner från helvetet 😭
Helvetes jävla skit! Nu kommer det ÄNNU hårdare coronarestriktioner än tidigare. Vilket med största sannolikhet innebär att min älskade teater tvingas ställa in all publik verksamhet igen - vilket innebär att jag inte kommer få se fler föreställningar av Come From Away. 😭
Och hur blir det med mormors begravning nästa vecka? Kommer vi inte kunna ha den?! 😱 Älskade mormor...det minsta en kan begära av samhället är väl ändå att få ta ett värdigt avsked av dig?! 💔😭
(Ja, jag fattar att det är nödvändigt med restriktioner för att hindra smittspridning. Men det gör mig inte mindre bitter.)
Coronaviruset kan dra åt helvete. År 2020 kan dra åt helvete. Nu vill jag bara svepa en filt över huvudet och vänta på att den här mardrömmen ska vara över. FUCK OFF!!! 🖕🖕🖕
Padelpremiär, sömnbrist och Sims
I torsdags var jag och spelade padel tillsammans med fyra kollegor. 🎾 Det är något jag aldrig har gjort förut, och mitt bollsinne är tämligen kasst...så jag hade knappt någon aning om vad jag höll på med. 😂 Men det var jätteroligt! Jag kan absolut tänka mig att göra det fler gånger. 😊
Inte i just den lokalen dock. I den lilla kioskdelen av disken innanför entrén saluförde de inte mindre än TRE produkter som innehöll jordnötter. 😒 Så då fick jag ju utsätta mig för lite social exponering och be damerna bakom disken att inte sälja just de produkterna under min vistelse där. De plockade snällt bort produkterna, och verkade ha fått sig en liten aha-upplevelse. Så det var ju bra. 👍 Men jag känner mig inte bekväm med att hänga där regelbundet och behöva säga till varenda gång. 😕 Tur att det finns andra ställen att spela på - det är bara att hoppas att de är säkrare...
Natten till igår vaknade jag redan vid tolvtiden(!) och lyckades inte somna om, så efter ungefär en timme gick jag helt sonika upp. Och eftersom det släpptes en ny Sims-expansion igår satte jag mig förstås och laddade ner den och började spela. 😍 Vid tretiden började jag känna mig trött, så jag gick och lade mig och vilade och halvslumrade fram till klockan fem.
Jag var förståeligt nog himla trött under gårdagen. 😴 Men jag höll mig faktiskt vaken ända till kvällen. ✌ Mamma och syrran var här hela dagen och vi tog det ganska lugnt och umgicks. Bland annat monterade och klädde vi min nya rosa julgran till sovrummet. 🎄💖 Det var jättemysigt. 😊
Idag har syrran och jag fortsatt med julklappsinköpen till mina kollegor. ☺🎄 Det är inte mycket kvar nu, men det börjar bli svårt. Jag är dock sjukt nöjd med det jag köpt hittills. 😊👍
Nästa helg är det dags för en ny studiedeadline. (Jag fick förresten högsta betyg på den förra uppgiften - och därmed även som slutbetyg på den första delkursen i kandidatkursen i genusvetenskap. ☺✌) Kombinationen av att instruktionerna för uppgiften som har deadline nästa helg publicerades så sent (i torsdags) och att det som sagt precis släppts en ny Sims-expansion (med Japan-tema! 😍🌸) gör att jag ännu inte börjat läsa kurslitteraturen...men det ska nog gå bra (hoppas jag). 😵😉
I övrigt har jag faktiskt fått undan några saker jag behövde göra. Skrivit och skickat in bidragsansökan för nästa års Pride-festival samt skrivit och skickat in en jultext till en tidning som kontaktat mig och bett mig göra det. 😊👍 Båda uppgifterna gör mig lite nervös, jag vill ju så gärna göra bra ifrån mig men är rädd att jag missuppfattat allting helt. Men sådana tankar är inte hjälpsamma, så jag försöker skjuta undan dem. Jag får vänta och se, helt "enkelt"...
Hållit i kundmöte ✌
Idag kom mensen - och genast är jag mindre labil. Så himla skönt. ❤
Idag har jag haft möte med en kund i en hel timme. Jag hade bett en av mina chefer vara med, för det kändes läskigt att hålla i mötet alldeles själv, men efter bara några minuter gjorde han bedömningen att jag klarade mig själv och frågade om det kändes okej för mig att han gick - och jag var helt okej med det. Så sedan satt jag där själv i konferensrummet med kunden - och det kändes jättebra. ☺ Vid ett tillfälle kallade jag in en kollega, men inte för att jag hade panik på något sätt utan för att kunden hade några frågor till henne.
Efter mötet kände jag mig helt euforisk. Så himla glad och lättad och stolt. Tänk vad jag klarar av! 😊👍
Tummen ner för Mindler 👎
Idag skulle jag ha haft mitt fjärde psykologsamtal via Mindler. Men psykologen dök aldrig upp i videomötet. Jag trodde först att det var som vid vårt andra samtal, då det blev något teknikstrul som gjorde att jag inte kunde se att hon var inne i videosamtalet och hon inte kunde se att jag var inne i videosamtalet, trots att vi båda två var där...vilket ledde till att hon tänkte rapportera att jag uteblivit från besöket, men just som hon skulle göra det kunde vi plötsligt se varandra. Så då kunde vi äntligen påbörja samtalet, kraftigt försenat och med stort ångestpåslag hos mig.
Men idag var det inte ens så. Idag var psykologen tydligen LEDIG. Utan att ha meddelat mig eller avbokat samtalet. Och det fick jag veta först efter att ha suttit och väntat i videosamtalet en lång, lång stund (till efter att det egentligen skulle vara slut) samt försökt kontakta Mindler både via supporten i appen (där jag inte fick något svar) och via Facebook (där jag till slut fick svar).
Såhär ser det ut när jag är inloggad i det inbokade videosamtalet och väntar på psykologen...som kanske eller kanske inte dyker upp. 😒
Mitt förtroende för Mindler är just nu nere på noll. Människan i Facebook-chatten hävdar att det inträffade verkligen inte hör till vanligheterna hos Mindler, att det självklart inte ska hända och bla bla bla. Själv är jag mer skeptisk - nu har det ju strulat vid två av fyra videosamtal. Det är alltså 50 % chans att de inbokade samtalen blir av som planerat. Ett jävla sätt att behandla psykiskt sköra människor på! 😒
Psykologen och jag har ett till samtal inbokat nästa vecka. Vi får väl se om det blir av eller inte...
PS. Ja, jag är förmodligen extra känslig och blir extra upprörd för att jag har PM(D)S just nu...men det gör inte Mindlers agerande mer acceptabelt. Fan, jag är så jävla trött på att psykiatrin pissar på oss patienter!
PMS-kontroll och intensiv träning med boll
Mensen är i antågande - jag känner mig tämligen PMS:ig idag. 😱 Jag blir liksom helt plötsligt superirriterad över...ingenting?! 🤨 Det har hänt flera gånger idag, men alla gångerna har jag kunnat stanna upp och tänka: "Vad handlar det här om? Har jag faktiskt något att bli irriterad över här - eller är det bara hormonerna som spökar?"
Så jag tror att det har gått rätt bra idag. 👍 Kundtjänsten hos en webbutik jag handlat av nyligen fick sig dock lite (väldigt befogat!) ovett i ett mejl för en stund sedan, men annars har jag kunnat kontrollera mig rätt väl.
Idag var det förresten dags för gymbesök nummer tre med kollegorna (mycket coronasäkert anordnat 👍). Vi fick veta i början av passet att vi skulle hålla på och göra övningar med varsin boll hela passet idag. Och jag tänkte att "hur jobbigt kan det vara?" men det blev jag snart varse att det verkligen var. Jag svettades floder, blev yr och framåt slutet mådde jag nästan illa av ansträngning. 😵 Men det var jätteroligt, som vanligt, och jag kände mig glad efteråt. 😊
Jag var så slut efteråt att jag helt missade att ta en träningsselfie...så ni får en bild på mina nytvättade gympakläder istället. 😉
Valresultat, blöta strumpor och ångesthierarki
Gud, vad jag sov dåligt natten till igår. 😴😖 Jag vaknade X antal gånger och hade svårt för att somna om. Och varje gång kollade jag uppdateringar om presidentvalet i USA i mobilen. En vidrig väntan... 😱 Men nu känns det skönt att det står klart att Joe Biden och Kamala Harris tar över ledarskapet och styr upp saker och ting efter den fascistiska cirkus som fått härja de senaste fyra åren... 🤡 (Nej, det är inte perfekt med Biden som president - men med det här valresultatet finns det åtminstone hopp för demokratin i det där rubbade landet...och vi får glädja oss åt det, tycker jag.)
Igår gick syrran och jag på stan och köpte julklappar till mina kollegor, något som jag fortsatt med även idag. 😊 Jag fixade ju julklapparna förra året också, och efter det sa jag att någon annan får göra det nästa gång...men nu när jag börjar få julfeeling har jag liksom glömt hur svårt och jobbigt det stundvis var, och tyckte faktiskt att det skulle vara kul att göra det igen - så jag bad om att få vara tomte i år också. 🤶 Hittills är jag himla nöjd med vad jag fått ihop och det känns jätteroligt att pyssla med detta. ☺
När jag kom till bågskyttelokalen imorse blev jag blöt om fötterna. Det hade läckt in vatten i lokalen från några rör som håller på att renoveras... 😱
Jag fick låna ett par torra strumpor av min bågskyttekompis och vi hämtade varsin mopp och torkade upp pölarna. 🧦 Klubbordföranden kom till lokalen för att inspektera källan till vattenläckan, och passade även på att kolla lite medan vi sköt - han konstaterade att vi linjerar bra båda två. 👍🏹
På vägen hem skulle jag hämta ett stort paket på ett uthämtningsställe, och min bågskyttekompis erbjöd sig att följa med och hjälpa mig att bära hem det. Jättesnällt! 😊 Paketet visade sig dock gå bra att bära ensam, men hon fick ändå följa med hem och se hur jag bor. Tydligen bor jag precis som hon kunde föreställa sig att jag bor. Och det kan jag mycket väl förstå - mitt hem avspeglar liksom mig rätt så väl. 😉💖
Att släppa in folk i mitt hem är något jag tycker är jätteläskigt. Mitt hem är min absoluta trygghetszon, där jag helst är ensam eller tillsammans med människor från en ytterst liten skara i min bekantskapskrets. Så det var tur att dagens besök var så väldigt spontant - jag hann liksom inte stressa upp mig inför det (även om jag förstås ägnade mig en del åt post mortem efteråt). Min bågskyttekompis är dessutom en person som det känns naturligt att umgås med, och hon stannade inte länge innan hon gick hem till sig. Så det gick bra. 😊👍 Syrran konstaterade att det ju var ett bra första steg till ett av mina terapimål - att känna mig bekväm med att bjuda hem folk. 😊
Apropå terapin så har jag idag gjort min läxa, att arbeta med modul 2 i Mindlers program för social ångest och skriva ner min ångesthierarki med gradering av ångestnivå 1-10 (jag avskyr att sätta siffror på mina känslor och tankar, men har gjort ett försök i alla fall):
❌ Prata inför grupper (10)
❌ Hamna i centrum för uppmärksamheten (10)
❌ Handla i Rituals-butiker (10)
❌ Mingla (9)
❌ Be om hjälp i butiker (9)
❌ Gå in i små butiker (8)
❌ Bjuda hem folk (8)
❌ Träffa nya människor (8)
❌ Prestera inför andra (8)
❌ Åka hem till andra (7)
❌ Ha videosamtal (7)
❌ Ringa telefonsamtal (7)
❌ Svara i telefon (6)
❌ Småprata (6)
❌ Gå in i ett rum där det redan är folk (6)
❌ Vistas i folksamlingar (6)
❌ Shoppa under lönehelger (6)
❌ Öppna dörren när det ringer på och jag inte väntar besök (5)
❌ Komma för sent till möten (5)
❌ Beställa på restaurang (5)
❌ Äta på restaurang (4)
❌ Äta tillsammans med andra (3)
❌ Åka buss (3)
...plus en massa andra situationer som jag missat att specificera nu.
Frisörbesök och Taylor-tröja
Idag har jag tillbringat fyra timmar hos frisören och blivit fin i håret. 💇♀️ Som av en ödets ingivelse hade hon dock inte lyckats få tag på min rosa favorithårfärg till idag, så hon fick göra en slags nödlösning med färgen så länge (som också blev väldigt fint) och så får jag komma tillbaka om tre veckor och bli så rosa som jag önskar - vilket passar perfekt, då jag ju vill ligga på topp under de två prövningar som väntar mig om tre veckor i form av ett första möte med min nya läkare på psyk samt min älskade mormors begravning. Det känns på något sätt som att det var meningen att den rosa färgen inte gick att få tag på just nu. ❤
Som vanligt hade frisören och jag mycket givande samtal, bland annat (förstås) om det kaotiska presidentvalet i USA... 😱 Medan jag satt i frisörstolen kollade jag nervöst uppdateringar om valet i mobilen så ofta jag kunde. Och jag marathonlyssnar på Taylors "Only The Young" på Spotify så fort jag sitter vid en dator (som nu), som ett slags mentalt stöd. ❤
Apropå Taylor gick jag för att hämta ut ett paket när jag var klar hos frisören. Det stod inte vem avsändaren var, så jag var övertygad om att det var ett rosa headset med kattöron (😻😻😻) som jag väntar på. Men när jag fick paketet i mina händer var det alldeles mjukt, och kunde omöjligt innehålla något headset. Så jag blev helt konfunderad. 🤔 Och ännu mer konfunderad blev jag när jag noterade att det stod "Miss" framför mitt namn - jag hade väl inte beställt något från utlandet?!? 🤔🤔🤔
Sedan slog det mig. Det måste ju vara min Taylor-tröja som jag förhandsbeställde för sju evigheter sedan och som nu äntligen har producerats och distribuerats!!! 😍😍😍 Jag tryckte paketet hårt mot bröstet och skyndade hem med ett stort leende över hela ansiktet. ❤
Och mycket riktigt...
Iiiiiiiihhhh!!! Happy, happy, HAPPY!!! 😍😍😍
Kontakt med banken
Mitt bank-ID på kort har varit struligt länge, men nu har det lagt av totalt. Kortläsaren klarar överhuvudtaget inte av att läsa av inloggningskortet längre. Så nu blev jag slutligen tvungen att ta tag i det hela.
Jag började såklart med att söka information på nätet. Nästa steg blev att skriva till banken via deras Facebook-sida. Och svaret jag fick var att antingen ringa till bankens servicenummer för att få en ny kortläsare hemskickad eller att besöka närmaste bankkontor för att hämta ut en ny kortläsare.
Med min telefonskräck var såklart min första impuls att besöka bankkontoret personligen. Men jag bestämde mig faktiskt ganska snart för att RINGA(!) istället. Sedan visade detta sig dock vara sjukt jävla krångligt, med en massa knappval och automatiska röster och någon jäkla kod jag skulle ange men som jag inte har...så jag kom aldrig fram till någon människa att prata med.
Men, men...det var ju bra att jag åtminstone hade INTENTIONEN att sköta det hela via telefon och inte tog den lättaste vägen direkt.
Sedan blev det alltså ändå ett personligt besök på banken. Jag kom dit en kvart innan den stängde (varför stänger banker så jäkla tidigt?!) och det blev väl min tur någon minut innan stängningsdags. Först trodde jag att damen bakom disken skulle krångla en massa (hon ifrågasatte om det inte bara var batteriet som tagit slut, men det är det INTE), men efter en stund gick hon i alla fall och hämtade en ny kortläsare åt mig. Yay!
Som sagt - varför stänger banken så tidigt?! 😉
Terapimål och introduktion till ACT
Idag har jag haft samtal med min nya psykolog. (Vi hade ett samtal förra veckan också, men då var jag så ofokuserad att det mest bara blev pannkaka av det hela, så det var inte mycket att skriva om.) Vi gick igenom det vi pratade om förra veckan, vilket var en bra påminnelse för mig om vad som faktiskt sagts då. Och så pratade vi lite om min aktuella sinnesstämning och vad som hänt under veckan (med fokus på mormors bortgång 💔).
Och så läste jag upp listan med mina mål för terapin:
✔️ Hantera oro, ångest och jobbiga tankar
✔️ Bli mer stabil och hantera svängningar i måendet
✔️ Hantera press och stress bättre
✔️ Sluta tolka omvärlden utifrån mitt eget mående
✔️ Genomföra planerade aktiviteter trots ångest
✔️ Hantera att hamna i centrum för uppmärksamheten
✔️ Våga stanna kvar i jobbiga situationer
✔️ Ringa och svara i telefon obehindrat
✔️ Ta mer initiativ till umgänge med vänner
✔️ Bjuda hem folk
✔️ Känna mig tryggare med att småprata
✔️ Be om hjälp i butiker
✔️ Handla i Rituals-butiker
✔️ Prata inför grupper
✔️ Prestera inför andra
✔️ Tävla i bågskytte
✔️ Spela teater
Listan påminner mycket om den jag hade inför att börja hos min förra (eller nuvarande, vi har ju fortfarande samtal kvar att genomföra) psykolog, men den är något reviderad. Några saker har strukits då jag klarar av dem utan problem nuförtiden (som att somna utan sömntablett), medan andra har tillkommit (som att börja tävla i bågskytte). Många av sakerna på listan gör jag redan, men jag skulle vilja klara av dem ännu bättre och mer frekvent.
Min nya psykolog är ganska mycket inriktad mot Acceptance and Commitment Therapy (ACT). Det är något jag inte jobbat med tidigare, så det var spännande att få en liten introduktion till det. Vi gick igenom modellen för att uppnå psykologisk flexibilitet genom de sex grundprinciperna Defusion, Acceptans, Närvaro, Det observerande jaget, Kontakt med värderingar och Värderingsbaserad handling...
Defusion handlar om att få distans till sina tankar och känslor, att betrakta dem som just tankar och känslor och inte som en del av en själv. Acceptans handlar om att låta tankar och känslor komma och gå utan att agera på dem, att bara låta dem vara där. Närvaro handlar om att vara här och nu, att vara närvarande i stunden och ta in det som faktiskt händer och inte fladdra iväg i tankarna. Det observerande jaget handlar om att befinna sig i "stormens öga" där allting är lugnt och iaktta det som händer "utanför", att observera det som händer snarare än att "vara" det som händer (enligt psykologen brukar religiösa patienter ha lätt för att greppa denna princip, medan den för ateistiska Malin än så länge känns ganska flummig). Kontakt med värderingar handlar om att komma fram till vilka ens värderingar är, vad en själv tycker är viktigt oaktat vad som förväntas av en. Värderingsbaserad handling handlar om att sätta upp mål, fatta beslut och agera utifrån sina värderingar.
Jag tror att det här kan vara en terapiform som passar mig mycket bra. 👍 Den känns på något sätt mer "sympatisk" än traditionell KBT och jag ser verkligen fram emot att få prova att arbeta med ACT. ❤️
Fram till vårt nästa samtal nästa vecka ska jag arbeta med modul 2 i Mindlers program för social ångest, samt vid tre tillfällen om dagen ägna en minut åt att gå igenom steg 1-4 i ACT-modellen ovan.
#OnlyTheYoung ❤️
Imorgon är det dags för det ödesdigra presidentvalet i USA, och finaste Taylor tar sitt ansvar som en av de mest inflytelserika kändisarna och låter sin episka låt "Only The Young" utgöra musiken till denna starka kampanjvideo...
Coronapandemin och psykisk ohälsa
Jag skulle ha gått och tränat bågskytte i torsdags kväll, men av förklarliga skäl ställde jag in. Imorse däremot kom jag iväg. 👍 Min bågskyttekompis ställde dock in idag, så jag var alldeles ensam i lokalen. Det var lite trist, så jag stannade inte så länge - jag sköt bara 60 pilar innan jag gick hem igen. 🏹 Av någon anledning har mina pilar på sista tiden börjat dra snett upp åt vänster, vilket också gör det lite trist att skjuta. Men någon hjälp med att justera det inom en överskådlig framtid lär jag väl inte kunna få, med tanke på de nya coronarestriktionerna. 😞
På hemvägen gick jag förbi en affisch som jag sett ganska ofta den senaste veckan men inte haft möjlighet (oftast på grund av regn) att stanna och fota förrän nu...
"Hålla avstånd skyddar mot Covid-19. Inte mot nedstämdhet. Behöver du eller någon du känner hjälp? Gå in på norrkoping.se/måbättre."
Norrköpings kommun har dragit igång en kampanj som uppmärksammar den ökade risken för att drabbas av psykisk ohälsa under coronapandemin. Ett jättefint initiativ, tycker jag. ❤️ Det behöver pratas betydligt mer om hur hela det här eländet påverkar människor rent psykiskt. För pandemin drabbar oss ju inte bara fysiskt i form av smitta, utan även socialt och psykiskt i form av minskad kontakt, meningsfullhet och livsglädje.
Personligen är jag mer rädd för de psykosociala effekterna av coronapandemin än för att smittas av själva viruset. Och jag är väldigt tacksam över att jag (än så länge) får fortsätta gå till kontoret och jobba som vanligt. Att aktiviteter som är viktiga för mig (till exempel teaterbesök) ställs in tär på mig, men så länge jag får ha en grundläggande normalitet i mina vardagsrutiner känner jag att jag kan hantera eländet i alla fall. Att bara sitta hemma, aldrig få träffa andra människor...det skulle knäcka mig (jag klarar ju knappt av att vara sjukledig några dagar utan att börja klättra på väggarna).
Jag skulle förresten vilja tipsa om en pågående forskningsstudie som utförs av Centrum för psykiatriforskning vid Karolinska institutet just om hur coronapandemin påverkar oss som redan sedan tidigare lever med psykisk ohälsa. Ett mycket fint initiativ, kolla gärna in det! ❤️
Frihetsdagen ❤
Idag är det den 1 november 2020 och det är en MYCKET stor dag. För från och med idag har Taylor laglig rätt att göra nyinspelningar på sina fem första album som hon blivit bestulen på. ❤ Vi måste fortfarande vänta två långa år till innan hon kan göra detsamma med reputation, men Taylor Swift, Fearless, Speak Now, RED och 1989 är nu äntligen lösta ur sina bojor. ❤
#WeStandWithTaylorSwift
