Efter förra veckans fiasko hyste jag inga större förhoppningar om att psykologen skulle dyka upp till dagens inbokade videosamtal. Men det gjorde hon faktiskt. Och hon bad om ursäkt flera gånger å både sina egna och Mindlers vägnar. Jag tycker att det är ganska jobbigt när folk ber mig om ursäkt och vet inte riktigt hur jag ska hantera sådana situationer, samtidigt som det känns bra att få upprättelse för att ha blivit dåligt behandlad och bekräftelse för mina känslor. 

 

Vi ägnade en bra stund av samtalets början åt att prata om det som hände förra veckan och mina känslor kring det. Sedan övergick vi till att prata om mina hemuppgifter som jag fick vid vårt senaste fungerande samtal. I början var jag ganska flitig i att arbeta med hemuppgifterna, men sedan tacklade jag av lite (som det brukar kunna bli) - och den senaste veckan har jag skitit fullständigt i alltihop och även övervägt att avboka dagens samtal och aldrig ha med Mindler att göra igen efter det som hände förra veckan. 

 

Men jag är glad över att dagens samtal trots allt blev av. Det var ett väldigt givande samtal. En av mina hemuppgifter var ju att gå igenom de första fyra stegen i modellen för psykologisk flexibilitet (defusion, acceptans, närvaro och det observerande jaget), men jag tyckte att det var ganska svårt att få grepp om så idag konkretiserade psykologen lite mer kring de fyra stegen: 

 

Att inte sätta likhetstecken mellan tankar och verkligheten. Bara för att jag TÄNKER någonting betyder det inte att det ÄR så. För att komma tillrätta med detta ska jag öva på att sätta orden "Nu har jag en tanke om att..." framför de tankar som kommer, för att få lite mer distans till dem. Att konstatera att det är just en tanke och ingen absolut sanning. Jag ska skriva ner de negativa tankar som dyker upp under veckan, med de orden framför. 

 

Att acceptera saker och ting som de är. Alla människor har styrkor och svagheter. Jag är en blyg person - och det är okej. Jag är precis den person jag var menad att vara, det är inte meningen att jag ska ändra på hela mig själv för att försöka passa in i en mall som inte är gjord för mig. Jag har en massa jobbiga tankar och känslor, och det är okej att jag har dem - jag behöver öva på att låta dem vara där utan att agera på dem, att bara acceptera deras existens inom mig istället för att kämpa emot dem. När de kommer ska jag lägga handen på hjärtat nästan lite beskyddande och låta tankarna och känslorna få plats därinne. (Ja, det låter asflummigt - men jag tror faktiskt att det ligger någonting i detta.) 

 

Att fokusera på "här och nu". Det bästa verktyget där är andningen, att lägga mitt fulla fokus på den. Andningen finns ju ändå med en hela tiden, så den är ett mycket praktiskt och lättillgängligt verktyg att plocka fram. Jag ska ägna en minut på morgonen, lunchen och kvällen åt att rikta mitt fulla fokus på min andning. 

 

Att vara i "stormens öga", att liksom luta mig tillbaka och observera det som händer med lite distans istället för att vara mitt uppe i det. 

 

Det här känns fortfarande inte helt solklart, men jag tycker ändå att det blev lite tydligare när hon förklarade idag (kanske för att jag nu fick höra det för andra gången - innan var det ju helt nytt och mycket att ta in). 

 

Sedan gick hon över till att visa mig ACT-modellen "piltavlan"...