Jag blev stående helt villrådig en stund. Skulle jag våga ringa på (och riskera ett bli utskälld av någon barsk barnmorska för att jag inte respekterade skylt 2) eller skulle jag gå tillbaka till huvudentrén och försöka leta mig fram till mottagningen innevägen (trots receptionistens instruktioner om att gå utevägen vilket jag ju gjort)? 🤔 Innan jag hann bestämma mig kom en patient till. Och jag sökte faktiskt ögonkontakt med henne och hälsade och frågade vad hon trodde om de två skyltarna. Hon blev också förvirrad. Sedan kom en tredje patient. Vi rådgjorde lite i vår lilla trio, och sedan klev patient nummer två fram och ringde på klockan. Det kändes skönt att slippa vara den som tog initiativet till det. 

 

Snart kom en dam och öppnade dörren och släppte in oss. Patient nummer två undrade vilket väntrum hon skulle till (det finns en himla massa olika väntrum där), och damen tittade på vår lilla trio och frågade tillrättavisande hur många vi var egentligen - såhär i coronatider får en liksom inte ta med sig någon anhörig som stöd vid besök på mottagningen. Men jag förklarade att vi inte var i sällskap, att vi var tre olika patienter som råkat anlända samtidigt. Och då var det plötsligt helt i sin ordning - det är alltså ofarligt att komma dit tillsammans med två främlingar, men inte med någon en känner...det känns ju rimligt, eller hur. 😉 

 

Patient nummer två blev nästan lite uppläxad över sin fråga, då damen tydligen tyckte att hon borde fatta att hon skulle kolla på whiteboardtavlan innanför dörren där alla barnmorskors namn stod uppradade under respektive väntrumsnamn. Jag hade helt missat den tavlan (det hade vi alla tre), och var åter igen tacksam över att patient nummer två ledde gruppen och tog alla initiativen - och därmed skonade mig från att hamna i skottgluggen. Jag hittade min barnmorskas namn och pilade iväg till rätt väntrum. Där blev jag sittande i 45 minuter (ja, jag var i min vanliga tidspessimistiska anda där i VÄLDIGT god tid) innan min bokade tid. Sedan blev jag sittande där ytterligare nästan 20 minuter, för min barnmorska dök aldrig upp - och när de andra barnmorskorna började undra över min närvaro och frågade vem jag skulle till, fick jag veta att hon var hemma och vabbade den här veckan och inte alls kunde ta emot några besök. WTF?!? 

 

Jag hade redan ångestpåslag över att vara på mottagningen (och satt och övade på argument för att få mina piller inför min stundande dust med barnmorskan), och detta meddelande gjorde mig inte precis lugnare. Att det hände så snart efter en liknande incident inom psykiatrin gjorde ju inte saken bättre heller... Herregud, hur jävla svårt är det att MEDDELA patienten att ett besök blivit inställt?! 😠 

 

En av barnmorskorna tog mitt personnummer och gick iväg för att försöka ordna så att jag fick träffa någon annan istället. Under tiden i väntrummet upptäckte jag en lapp om att en förväntades fylla i en hälsodeklaration om ens besök gällde preventivmedel. Jag hittade själva hälsodeklarationen, men ingen penna att fylla i den med (och jag började få alldeles för mycket ångest för att våga gå och fråga någon av de barska damerna som jobbade där). Men det var nog bra att jag inte hittade någon penna, för jag hade fan inte kunnat svara på många av frågorna på ett vettigt sätt. Jag blev mest irriterad av allt det heteronormativa och integritetskränkande innehållet. Det var frågor om graviditeter och relationsstatus och alkoholvanor och preventivmedel och jag vet inte allt. En fråga var dock märkligare än de andra - en fråga om en är utsatt för våld. Alltså, på riktigt...hur många som är utsatta för våld i nära relation kommer faktiskt svara ja på den enkätfrågan?! Geez. 🤦‍♀️ Jättefint att vården försöker fånga upp (och hjälpa?) kvinnor som blir misshandlade...men jag ställer mig ytterst tveksam till metoderna. 

 

Nåväl. Till slut fick jag komma in till en barnmorska som utstrålade vänlighet och jag blev genast lite lugnare. Och jag behövde varken kriga eller argumentera för att få mina piller. Hon kollade igenom mina journaluppgifter och frågade om det skett några förändringar i min medicinering (nej, jag har fortfarande en medicinlista lång som en pensionärs) eller min hälsostatus (nej, jag har fortfarande allergier, astma, social fobi och ångest) sedan sist. Hon konstaterade att både min vikt och mitt blodtryck ligger inom det normala och att det inte föreligger några hinder för mig att fortsätta med mina piller. Några heteronormativa frågor ställde hon dock (om pojkvän och preventivmedel) men jag förklarade att jag är lesbisk ("asexuell och homoromantisk" kändes som ett alltför krångligt koncept att förklara i denna heteronormativa miljö) och enbart tar P-piller mot min PMS. Och hon accepterade det - för att det var en läkare som ordinerat pillren till mig från början. Själva får barnmorskorna inte besluta om att skriva ut P-piller mot PMS, men om en läkare tagit beslutet och skrivit ut receptet från början så får barnmorskorna förnya recepten. Himla märkligt system (och inte helt konsekvent, eftersom de tidigare tjafsat med mig och vägrat skriva ut TROTS att jag fått pillren av en läkare från början - vilket är anledningen till att jag är så jäkla nervös varje gång och beredd på strid). 

 

Hur som helst. För att göra en lång historia kort har jag alltså nu fått min PMS-medicin förnyad - och nu behöver jag inte besöka barnmorskemottagningen på två hela år. Halleluja! 🥳 Lättnaden var så enorm efteråt att jag har varit alldeles sprudlande glad hela dagen. Så himla skönt. 😊