Imorgon ska jag få se och träffa YOHIO igen. :D Det är konsert i Göteborg ju. Turnépremiär för Together We Stand Alone Tour 2014 och allting. Stort!

 

Har precis strukit färdigt min outfit...

 

 

Kolla vad jag har FÅTT idag! En symaskin som har tillhört chefens mormors farmor. Hur fin som helst och hel och komplett med kåpa och instruktionsbok och allt. Hur awesome är detta?! :D

 

Jag var lite stirrig över det faktum att chefen och en av våra kunder (som var med som bärhjälp) skulle komma in i min lägenhet för första gången, men som så mycket annat var det ju inte alls farligt.

 

Något annat jag nojat över var det faktum att jag skulle Pride-affischera på närbutikens anslagstavla idag. Alldeles ensam. Jag tycker att det känns lite läskigt även när jag har ett par andra "familjemedlemmar" med mig (för man vet aldrig vilka idioter man kan råka på och vad de kan ta sig för), men att göra det alldeles ensam...det var jag verkligen skitnervös över! Men det gick bra. Tejpade upp några flyers och det var inga problem alls - ingen sa någonting och ingen gjorde någonting. :)

 

Gaaahh...när ska jag lära mig att sluta katastroftänka?! Troligen aldrig. Jag är rätt hopplös på den fronten. :P Men jag fick faktiskt lite nya inputs idag som jag tror kan vara väldigt bra för mig att fundera över. Körsbärsdalens invånare gick nämligen på en föreläsning om humor och hälsa med Cathrine Tibbling i eftermiddags. Väldigt rolig och väldigt givande. Det blev många skratt och många aha-upplevelser, kan jag ju säga. :)

Hör och häpna - jag drömde INTE någon mardröm inatt! Tvärtom, jag hade en riktigt fin dröm som fick mig att vakna med en behaglig känsla i magen. En mycket bra början på dagen! :)

 

Har tillbringat eftermiddagen tillsammans med Pride-familjen. Åkte bil med två fina personer och affischerade ute i "förorterna" inför festivalen nästa helg. Kan knappt fatta att det är mindre än en vecka kvar nu...wiiiieee!!! :D

 

Idag har syrran och jag träffat YOHIO. Kände mig (och betedde mig förmodligen också) som en starstrucked liten fjortis. Men vad spelar det för roll...jag var lycklig, det var underbart, han var så fin. :)

 

Vid autografbordet sa jag "hej" med ett fånflin när jag kom fram och "tack" med ännu ett fånflin när jag fick mina tre(!) autografer och sedan kom jag mig inte för att säga någonting mer (men det får väl ändå betraktas som ett framsteg - vid förra signeringen sa jag inte ett knyst, jag bara log lite blygt emot honom).

 

Syrran skötte fotandet (bilder kommer förmodligen imorgon) och tog hand om lilla mig och påminde mig med jämna mellanrum om att jag måste andas (jag har en tendens att glömma bort det). Jag köpte en T-shirt, filmade själva uppträdandet (se video nedan) och försökte att inte falla i tusen bitar av kombinationen lycka och ångest.

 

Någon (som inte vill kännas vid att hen var där och som jag därför inte tänker nämna vid namn) ställde sig i autografkön och fixade såväl signerad skiva som plansch med mig i åtanke eftersom hen vet att jag för det första älskar YOHIO och för det andra ofta undviker signeringar med diverse idoler eftersom jag tycker att det är jobbigt. Men se, när motivationen är riktigt stark så vinner faktiskt andra sidor av mig själv över den sida som är Ångestmonstret (och YOHIO utgör de facto en väääldigt stark motivation för mig). Så...a certain someone får vackert behålla sin skiva och sin plansch...och kanske äntligen erkänna att hen faktiskt också gillar YOHIO. ;) Herregud, vem kan låta bli att älska YOHIO?!

 

 

Jag ringde till Norge igår! :D Det tog "bara" tio dagar att fatta mod till detta. Har mejlat två gånger men inte fått något svar, så till slut kände jag mig faktiskt tvungen att lyfta telefonluren. Men självklart var personen jag skulle ha tag på ute på lunch just då! :O

 

Det tog en stund innan jag uppfattade det - norska är inte så himla lätt att förstå, speciellt inte när man är helt uppstressad över hela ringa-till-någon-jag-inte-känner-situationen. Och när jag äntligen förstod att det var fel person jag pratade med kom jag alldeles av mig, eftersom det inte stämde överens med scenariot jag "övat in", så då lät jag förmodligen helt förvirrad. :S

 

Lyckades på något sätt få fram vad jag hette och varifrån jag ringde och att jag ville att hon som var ute på lunch skulle återkomma till mig. Och sedan satt jag som på nålar hela eftermiddagen och väntade på ett samtal från Norge...som aldrig kom.

 

Två gånger gick jag in till chefen och beklagade mig. Första gången precis efter att jag hade ringt. Var förstås helt stirrig och hasplade ur mig att jag-har-ringt-till-Norge-men-jag-fattade-inte-vad-hon-sa-och-den-jag-skulle-prata-med-var-inte-där och chefen försäkrade mig om att det inte var någon fara, att jag skulle ta och lugna ner mig, att personen säkert skulle återkomma och att jag då kunde be henne att mejla till mig istället om jag hade svårt för att uppfatta vad hon sa.

 

Andra gången jag beklagade mig var strax innan jag gick hem. Då var jag mer förtvivlad än stirrig och meddelade att hon-har-inte-ringt-tillbaka-och-nu-vill-jag-inte-ringa-mer-och-hon-svarar-inte-på-mejl-så-nu-får-du-ta-över-den-här-kontakten. Han svarade återigen att jag skulle lugna ner mig och att det säkert kommit en massa saker emellan så att hon kommer ringa på måndag istället, att jag ska vänta och se helt enkelt - och framför allt att jag ska låta bli att oroa mig. Han har verkligen högsta betyg i How to Handle The Worrying Kind. :)

Jag känner mig trygg idag. Det är en mycket behaglig (och alltför sällsynt) känsla. Så jag håller fast vid den så länge det bara går.

 

Jag antar att ni har hört om det fruktansvärda som hände här i stan igår kväll? Det är överallt på nyheterna, på radion och löpsedlarna och teve och nätet. Jag trodde knappt mina öron när jag hörde om det på radion imorse. Under dagen har det sjunkit in lite (och mer information har tillkommit), men det känns fortfarande ofattbart. Urspårad släktfejd, stort gatuslagsmål, skottlossning, två bröder mördade, flera allvarligt skadade personer förda till sjukhus...och detta handlar alltså inte om någon förort till Stockholm eller Göteborg eller Malmö, det handlar om NORRKÖPING!!! Vad fan är detta?! Jag fattar ingenting.

Har haft en jättebra dag idag. Umgåtts med finaste favvosyster heeela dagen lång. :) Kollat på Queer as Folk och gått på stan och ätit kakor och pratat om en massa viktiga saker och rotat fram grejer ur syrrans källarförråd. Dagen har gått väldigt fort och Ångestmonstret har lyst med sin frånvaro. :)

 

 

Uuuäähh!! Jäkla helger med röda dagar...det är som två söndagar i rad ju. :S Tur att det finns Queer as Folk att distrahera sig med - syrran och jag är nu halvvägs igenom första säsongen. Snart ska vi gå en liten runda på stan. :)

Har söndagsångest. Försökte dämpa den genom att plöja igenom hela första säsongen av fullkomligt fabulösa Looking. Dessvärre går åtta halvtimmesavsnitt alldeles för fort. Än är det för tidigt att lägga sig och sova och jag har inte någon större lust att gå ut, trots att solen skiner och det är den varmaste och finaste dagen hittills i år. För eftersom det är just den varmaste och finaste dagen hittills i år kommer det vara vansinnigt mycket folk ute, och jag känner inte riktigt för att vara omgiven av människor när jag är ett sådant här vrak. Så jag stannar nog inne med katten och ser en film eller något.

 

Tillbringade påskafton på landet hemma hos mamma och hennes karl. Mysigt! Blev vettskrämd av inte mindre än TVÅ ormar under en promenad runt samhället (gaah, vad skönt det är att bo i stan!), men i övrigt var det riktigt mysigt. :) I bilen på vägen dit ringde chefen till min mobil och jag blev förstås helt skärrad, tänkte att det måste ha uppstått en jobbrelaterad krissituation och att jag genast måste komma till Körsbärsdalen och hjälpa till att reda ut det hela. Men hallå, han ville ju bara önska glad påsk. :) Shit alltså...jag måste verkligen sluta med mitt ständiga katastroftänkande (lättare sagt än gjort dock).

 

Det här med påskledighet är förresten ett riktigt fördärv för min dygnsrytm. Jag har börjat sova ända till bortåt halv nio om morgnarna! :O Nu är klockan över tio och jag har fortfarande varken duschat eller borstat tänderna. Geez.

 

Sitter och lyssnar på introt till Game of Thrones. På repeat. Älskar det! Har skaffat HBO Nordic så att jag kan kolla på fjärde säsongen både lagligt och med svensk text. Det bästa som har hänt hittills (OBS! GROV SPOILERVARNING OM DU INTE SETT ANDRA AVSNITTET AV FJÄRDE SÄSONGEN ÄN, HOPPA TILL NÄSTA STYCKE NUUU OM DU INTE VILL VETA) är att det vidrigaste fanskapet av alla vidriga fanskap ÄNTLIGEN dör!

 

En underbar bonus med (och starkt bidragande orsak till) att jag skaffade HBO Nordic (och nej, jag är inte sponsrad - men jag förstår att det börjar verka så) är att jag nu kan se den nya serien Looking som Livrädd har tipsat mig om. Det hela utspelar sig i San Francisco och huvudpersonerna är bögar...behöver jag säga mer? ;)

 

Ni kanske minns hur djupt olycklig jag var när jag avverkat samtliga avsnitt av Queer as Folk...? Det är ett tag sedan nu. Men på sista tiden har jag faktiskt känt en begynnande lust att se om hela serien igen. Igår blev det äntligen av (hann se de fyra första asvnitten av första säsongen). Och jag fick till och med syrran att börja titta på den tillsammans med mig. :)

 

Anmälan till höstterminen stängde ju i tisdags. Så idag har jag kollat ansökningsstatistiken (ja, jag vet - jag är värsta nörden).

 

Siffrorna oroar mig faktiskt...

 

I tisdags ringde det på dörren. Jag väntade inget besök, så jag ville förstås inte öppna. Utgick ifrån att det var Rånartjänst (fast det inte borde vara det eftersom jag faktiskt betalar deras hutlösa avgifter).

 

Smög fram till dörren och kikade i tittögat. Mannen utanför hade gett upp försöken att få prata med mig och stod nu istället och terroriserade en av mina grannar (detta pågick under nästan TIO MINUTER). Och han såg alltför "normal" ut för att komma från någon skum sekt.

 

Hörde honom säga "...känner du till oss?". Så frågar Rånartjänst. Så frågar sektrekryterare. Så frågar...Hyresförskingringen!

 

Sektrekryterare, Rånartjänst, Hyresförskingringen...om en okänd människa ringer på ens dörr kan en ge sig fan på att hen tillhör någon av dessa kategorier.

 

Tur att jag inte öppnade! Jag vet av bitter erfarenhet hur ettriga Hyresförskingringen är. När jag var nitton år och precis hade flyttat hemifrån kom de och ringde på min dörr. Och eftersom jag är både lättpåverkad och har svårt för att säga nej fick de mig att gå med i eländet.

 

Jag ångrade mig förstås omedelbart när de hade gått, men för att gå ur igen var man tvungen att RINGA till dem och meddela detta. Mitt förhållande till telefoner var ju inte direkt mindre spänt på den tiden, om man säger så, så mamma fick hjälpa mig med detta. Men de gick inte med på någon uppsägning genom ombud, så jag blev till slut tvungen att ringa själv i alla fall. Skitjobbigt!

 

Så...jag öppnar inte dörren om jag inte väntar besök av någon jag känner och tycker om. Det är lugnast så.

Livet känns lite lättare idag än igår. Vädret är finare också - solsken och vårvärme. Och jag har ägnat eftermiddagen åt att plugga japanska, istället för att bara sitta och hänga vid datorn eller ligga och deppa i sängen. Funderar på att gå en sväng till affären (inte främst med anledning av att mitt kylskåp i vanlig ordning gapar tomt, utan för att min nya japanska ordbok ligger och väntar på mig på paketutlämningsstället där).

 

Syrran skickade en förkortad version av den här videon till mig på Facebook förut. En kattunge som drömmer mardrömmar och blir kramad av sin mamma.

 

 

Alltså...detta är nog något av det sötaste jag har sett!

Det har varit lite tyst här på bloggen idag. Jag har nämligen suttit och pluggat japanska större delen av dagen (med en liten paus under eftermiddagen för att träffa min stödperson). Har införskaffat en ny bok (kurslitteraturen till den fortsättningskurs jag tänker läsa i höst) och den är mycket bättre än den jag haft nu under det här läsåret. Känner att jag lärt mig massor idag och det känns jättekul! :D

 

Idag är en sådan där dag när jag känner mig allmänt seg och mer eller mindre melankolisk och bara vill dra ner rullgardinen och ligga och sova hela dagen. Och det är väl vad jag skulle ha gjort om jag varit ensam. Men nu har jag varit med syrran hela dagen, och därför har dagen innehållit en hel förmiddag i tvättstugan, två loppisbesök (inklusive hemsläpande av liten men astung byrå), en tur till mataffären, tillagning av X antal matlådor, japanskastudier, årets första besök på Halvars...och säkert något mer som jag är för trött för att komma ihåg just nu. Men nu ska jag nog inte göra så mycket mer än att lägga mig och glo på någon film. Sedan är det läggdags.

Just nu pågår en tävling hos Taylor Swift Sweden. Man kan vinna denna parfym som jag inte ens visste fanns men nu när jag vet att den finns bara MÅSTE jag ha den!!!

 

På väg till jobbet förut passerade jag några hemlösa som låg och sov utanför en port inte alls långt från Körsbärsdalen. :O Först trodde jag att det var skräp som någon kastat ut, det såg ut som en hög med filtar bara, men så upptäckte jag att det rörde sig under filtarna.

 

Chock!

 

Herregud, jag har aldrig sett hemlösa i Norrköping förut. Jag har bara sett de där irriterande fejktiggarna som sitter med sina pappmuggar och säger "pengar, please, pengar" (men gömmer det mesta av pengarna de får i fickorna för att det inte ska se så fullt ut i muggarna) och går runt med käppar och böjda ryggar (men rätar på sig och slutar halta när de tror att ingen ser) och har skyltar där det står att de fryser (men blir hämtade med bil på kvällarna och körda till en lägenhet).

 

Men detta som jag såg nu på morgonen. Det var fan på RIKTIGT!!!

 

Min känslomässiga sida ville väcka dem och ta med dem till Körsbärsdalen och bjuda dem på frukost. Men min mer förnuftiga sida avstyrde det projektet och skyndade bara förbi. Liksom, jag är faktiskt ensam i Körsbärsdalen på morgonen och vi har ju datorer och allt möjligt här som desperata människor säkerligen skulle kunna tänka sig att försöka stjäla om tillfälle ges. Så...självbevarelsedrift före medmänsklighet. Typ.

 

Är jag en dålig människa nu? :S

 

Malin: *flämtar hysteriskt*

Syrran: "Men vad är det?!"

Malin: *fortsätter flämta och gestikulera*

Syrran: "Vadå?"

Malin: "Det har kommit ett nytt!"

Syrran: "Vad?!"

 

Så småningom lyckades jag få fram att det äntligen kommit en engelsk översättning av det senaste Sekai-ichi Hatsukoi-kapitlet. Vilken underbar avslutning på dagen! :D

 

Jag mår illa. Jag är yr. Jag är låg. Jag har fortfarande inte fått något nytt recept och jag hatar psyk"vården" mer än någonsin. Fattar inte hur jag ska klara av att jobba imorgon. Tog mina sista 50 mg Sertralin imorse (jag tar vanligtvis 150 mg) och imorgon bitti har jag inga alls att ta. Imorgon är en extremt viktig dag, så jag måste vara på topp och jag vet redan nu att jag kommer vara allt annat än på topp imorgon. Fan.

Jag ringde till Cirkus Psyk för en stund sedan (på måndagar har de telefontid mellan 8-10...generöst va?) och förklarade min akuta situation.

 

Ja. Jag RINGDE faktiskt! Per erbjöd sig att göra det åt mig...men jag gjorde det själv. :) Alltid något att vara glad över. Även om själva samtalet var beyond frustrerande.

 

Malin: Det gäller receptförnyelse.

Receptionist: Då ska du kontakta sköterska eller gå via Mina Vårdkontakter.

Malin: Jag VET det. Och jag gjorde det igår. Men mina Sertralin är SLUT så det är lite BRÅTTOM, jag behöver nytt recept IDAG. Jag trodde att jag hade fler uttag kvar, men det har jag inte. Jag har bara EN enda tablett kvar.

Receptionist: Och du har redan skickat in via Mina Vårdkontakter?

Malin: Ja, jag gjorde det igår.

Receptionist: Då finns det inget snabbare sätt.

Malin: Men det är bråttom!

Receptionist: Ditt Sertralin tar alltså slut idag?

Malin: Jaa!

Receptionist: Jag kan lägga en lapp till läkaren...så får vi se.

Malin: Ja, tack!

 

Jag. Hatar. Cirkus. Psyk.

Fuck! Mina Sertralin är slut! Jag skulle fylla på dosetten för en stund sedan, och upptäckte då till min förfäran att jag bara hade en enda tablett kvar i asken och att jag inte hade någon oöppnad ask i medicinskåpet. Så då blev det till att rusa iväg till apoteket innan de stängde (de har så jävla kassa öppettider). Men vad sa nissen i kassan när jag kom dit? Att jag inte har några fler uttag kvar på Sertralin-receptet! WTF?!? Så nu har jag skickat iväg en panikförfrågan via Mina Vårdkontakter om att Cirkus Psyk ska skynda på att förnya receptet. Det står där så fint att man ska göra det i god tid, minst 14 dagar innan medicinen tar slut, för att inte riskera att stå utan medicin (ja ja, jag VET det men jag var verkligen säker på att jag hade mer medicin kvar!). Helvetes jävla skit! Vad ska jag ta mig till nu? Tänk om det tar två veckor innan jag får mina tabletter, jag behöver fan ha dem IMORGON för annars kommer jag må skitdåligt och det har jag faktiskt inte tid med, jag har viktiga saker att göra i veckan och då kan inte jag vara helt nerdekad i abstinens, det går faktiskt inte!!!

Idag har syrran och Per och jag besökt en massa loppisar. Sjukt mycket folk, så jag fick såklart andnöd. Men jag överlevde uppenbarligen.

 

Det här med andningen pratade förresten min astma- och allergiläkare med mig om i torsdags. Han hävdar att när jag tar mina mediciner så har jag faktiskt en mycket god lungkapacitet - men eftersom jag oftast andas så himla ytligt (någonstans uppe vid nyckelbenen istället för nere i magen) så har jag inte riktigt någon glädje av det. Så han föreslog att jag skulle börja med olika andningsövningar, han tipsade bland annat om Lotorpsmetoden (som jag faktiskt aldrig hört talas om innan). Så detta känns verkligen som någonting jag borde börja ta tag i på allvar.

 

Något annat jag borde börja ta tag i är min stress. Så under dagens loppisbesök investerade jag bland annat i två stresshanteringsböcker. Nu måste jag bara se till att läsa dem också... Jag är himla bra på att proppa mina bokhyllor fulla av olika självhjälpsböcker, men det är sällan jag faktiskt läser dem.

 

 

Angående läsning så ägnade jag en hel del av dötiden i väntrummet i torsdags åt att läsa. Först läste jag något magasin för klimakterietanter, och sedan läste jag en tidning för tonårstjejer. Ingen av dem hade alltså mig som målgrupp, men båda var faktiskt riktigt intressanta. Åtminstone delvis (det fanns förstås en hel del som jag bara bläddrade förbi). Sådant får mig att börja fundera över vilken ålder jag befinner mig i rent mentalt egentligen. Förmodligen finns det delar av mig inom alla ålderskategorier, mer eller mindre.

 

Tanttidningen var full av sådana där typiska parreportage, och något som gjorde mig positivt överraskad var att det fanns med både ett bögpar och ett lesbiskt par - och att det aldrig gjordes någon grej av att det var just samkönade par (jag tror faktiskt inte att ordet "homosexuell" nämndes en enda gång). Det lesbiska paret visade upp sin klädkammare, vilken smart lösning de hade kommit på för att få plats med alla sina kläder, och hela artikeln handlade om just detta och inget annat. Bögparet visade upp sitt hem och pratade om sitt gemensamma företag och hur de hade träffats för typ tio år sedan och hur de hade fått kärleken att hålla i sig under så lång tid. Jag bara satt där och log.

 

 

Ännu en arbetsvecka är snart till ända. Den blir dock inte lika lång som förra, den här gången nöjer jag mig med bara fem dagar.

 

Snart kommer Per. Yay! :D

Jag var så himla trött imorse så jag kom inte till jobbet förrän kvart över åtta. Så en kund som tänkte lämna bokföringsmaterial till mig vid sjutiden blev inte insläppt och chefen trodde att jag var sjuk eftersom jag inte var på plats när han kom till kontoret. Alla är så vana vid att jag börjar jobba extremt tidigt varenda dag. Men imorse orkade jag bara inte. Ganska förståeligt, med tanke på att jag jobbat åtta dagar i rad, levt under stor psykisk press den senaste tiden och haft en extremt tajt deadline att hålla mig till. Nu när det mesta är över behövde jag liksom återhämta mig lite.

 

Gick hem tidigare gjorde jag också. Och när jag kom hem upptäckte jag följande meddelande bland skräpposten på mejlen...