Vilken trevlig avslutning på maj månad!
Jag försökte blogga från mobilen igår kväll, men drogspärren var visst aktiverad...eller så var det bara något krångel med anslutningen. Hur som helst, jag hade nog inget vettigt att säga i mitt Imovane-höga tillstånd ändå. :P
Nu har jag däremot något mycket vettigt att säga. Jag fick just veta att jag blev godkänd på kandidatuppsatsen - utan att behöva göra några kompletteringar! :D
Med tanke på att jag jobbat heltid och varit rätt skoltrött under tiden som jag producerat uppsatsen så får man nog lov att säga att jag lyckats jävligt bra. :)
Jag. Är. Hopplös.
Igår ringde syrran (som i egenskap av mitt hembiträde var hemma hos mig och städade medan jag var på jobbet) och meddelade att jag hade fått post som såg ut att komma från en privatperson och inte från ett företag, men hon kände inte igen handstilen på kuvertet så det kunde inte vara från mamma eller mormor (vilka är de som oftast skickar snigelpost till mig). Och genast fick jag ångest. Och jag mindes obehagliga brev jag fått genom åren där folk antingen sagt upp kontakten med mig eller på annat sätt gjort mig illa med sina ord. Och jag var fullkomligt övertygad om att det skulle göra ont att öppna det där mystiska kuvertet när jag kom hem. Jag klarade inte av att jobba över, som jag tänkt, utan jag skyndade mig hem klockan fyra för att slippa våndas längre. Om någon ville skada mig så kändes det bättre att få reda på det så snart som möjligt, innan jag hann bygga upp ännu fler skräckfantasier.
Men vad innehöll kuvertet? Ett elegant kort med födelsedagshälsningar i efterskott från mammas svärmor.
Bilbränder i stan
Men fy, nu har bilbrännartrenden nått Norrköping också! :O Det känns väldigt olustigt. Nu bor jag visserligen i ett lugnt pensionärsområde nära centrum och inte ute i förorten, men ändå...det är alldeles för nära. Det är dessutom på den gatan där mammas sambo bodde förut (och där hans son fortfarande bor). Usch och fy! :(
Livstecken från sönderstressad liten Malin
Alltså, ni får verkligen ursäkta min brist på engagemang här på bloggen nuförtiden...jag är så satans trött hela tiden att jag helt enkelt inte orkar. Igår kväll gick jag och lade mig redan vid sextiden...med resultatet att jag nu är vaken och relativt pigg fast klockan inte ens är fyra. :O Jag jobbar i princip varenda dag nu och jag samlar på mig en jäkla massa övertid och jag är med stor sannolikhet på väg in i väggen. Chefen kommer in i mitt arbetsrum lite då och då och frågar hur det är med mig - jag tror att han är lite orolig faktiskt. Men det kommer att bli bättre efter den 15 juni...då ska alla deklarationerna vara inlämnade och då tänker jag ta några dagar ledigt och sedan återgå till en mer normal 40-timmars-arbetsvecka.
Tur att jag får lite avbrott i min hektiska vardag lite då och då. I söndags tog familjen med mig till Söderköping, där jag fick välja och vraka bland tyger och mönster i en av mina favoritaffärer (jag ska sy en jättesöt svart klänning med lila prickar), och syrran gav mig en amerikansk ordbok inför vår Kalifornien-resa och så åt vi middag på en charmig restaurang vid kanalen. De hade tänkt ta med mig på en minigolfrunda också, men eftersom det regnade åkte vi hem till mamma och hennes sambo och fikade och spelade sällskapsspel istället. :)
Nu i helgen ska syrran och jag iväg på ett litet äventyr (som jag kommer berätta mer om på söndag när det är över) och nästa vecka kommer Per hit några dagar. Så lite avkoppling får jag i alla fall mitt i all hets. :)
Men nu har klockan passerat fyra och jag kanske borde gå och lägga mig en stund igen så att jag inte somnar på kontoret i eftermiddag. :P
Ålderskomplex
På tåget igår lyssnade jag bland annat på en av mina favvolåtar "Fifteen". Och syrran påpekade mycket "finkänsligt" att det är TIO ÅR SEDAN jag var fifteen. Hm...
Idag fick jag blommor av mina kollegor (jag kunde ju inte få dem igår eftersom jag inte var på jobbet då). Chefen höll ett litet tal för mig. Och han körde på syrrans "finkänsliga" stil och sa att "nu har du blivit gammal...men du är fortfarande billig" (och med det där sista menade han att han fortfarande bara behöver betala 15,49 % i arbetsgivaravgift för mig...om någon nu började undra vad fan det är för ställe jag jobbar på).
FödelsedagsBARN på utflykt
Igår fyllde jag år. Och vilken plats är väl lämpligare att tillbringa sin (tjugo)femårsdag än Astrid Lindgrens Värld?! :D
Paketöppning på tåget. "På tio poäng, vart är vi på väg?" ;) Som en liten extra bonus satt Mark Levengood några platser bakom mig. Jag hade velat säga någonting till honom, men dels vågade jag inte och dels tycker jag att även kändisar har rätt till ett privatliv och att de ska kunna åka tåg några timmar utan att det kommer fram en massa jobbiga fans och antastar dem. (Jag försökte förresten blogga från tåget, men det fanns visst inget Internet i de småländska skogarna.)
Högsäsongen har inte börjat än...som ni kanske märker. :P
I Mattisborgen höll man fortfarande på och repeterade. Det kändes inte riktigt övertygande med en Borka i rastabyxor och en Mattis i truckerkeps...men det var roligt i alla fall.
I Villa Villekulla var det mer ordning. Eller ja...det var Pippi-kalabalik...som det ska vara. Herregud, ungar älskar verkligen Pippi. :)
Är det husen som har krympt eller är det vi som har vuxit? Såhär smått och trångt har jag verkligen inget minne av att det var när vi besökte parken sist - för sisådär tjugo år sedan. ;)
Oj oj oj, man fick ju verkligen ÅLA sig igenom Skorpans hemliga gång ut ur Törnrosdalen! :O När jag var liten så GICK jag minsann igenom den. Hm...som sagt, det var ett tag sedan vi besökte parken senast. :P
Tack och lov att det fanns ställen där man fick känna sig lite liten också! :)
Maten var himla god också. Jag kan verkligen rekommendera quornfärslasagnen på Majkens Mat. :)
Åh, Körsbärsdalen! Mitt älskade Körsbärsdalen! "Dit kom vi, min syster och jag."
"Lösen!"
"Hörrudu, gubbe...stallet är ju tomt! Var har du dina hästar?!"
"Vet du inte att det är dödsstraff på att fotografera i Törnrosdalen?!"
"Och så skrik inte i Vargklämman för då kan det ramla ner stenar!"
Tjoffsan. (Som ni märker har mitt barnasinne överlevt tjugofemårsbarriären.)
Och efter en lång och rolig dag var det slutligen dags att vinka farväl och åka hem. Jag köpte med mig en Pippi-docka och ett Lejonhjärta-pussel som souvenirer. Och jag kommer inte vänta tjugo år till innan jag åker dit igen, den saken är klar. :)
Minnesluckor
Syrran påstår att jag ringde till henne i förrgår kväll. Och min dutt-dutt-telefon bekräftar detta - klockan 21.40 ringde jag till syrran och pratade i fyra minuter och sexton sekunder. Men jag har inget som helst minne av detta. Och enligt syrran gick det knappt att höra ett ord av vad jag sa - det var mest sluddrande. Hon lyckades i alla fall uppfatta att jag var orolig för någonting.
Inatt sov syrran över hos mig. Och tydligen väckte hon mig någon gång sent på kvällen och bjöd mig på bullar och mjölk. Men det har jag heller inget som helst minne av.
Imovane är läskigt ibland. Men jag intalar mig själv att det är bra för mitt kontrollbehov att inte ha full koll på läget hela tiden. Och dessutom behöver jag de där små pillren för att kunna somna.
Dagen efter
Så...har vi lärt oss nu att vi inte ska låta någon jäkla internationell jury bestämma vilken låt vi ska skicka till ESC?! Förmodligen inte. Men jag är nöjd med gårdagskvällen i alla fall. Syrran och jag var hemma hos mamma och hennes sambo och vi åt tacos och hade det jättemysigt. Och jag vet inte om det är jag som är extremt okritisk, men jag tyckte faktiskt att ALLA låtarna var bra...eller i alla fall helt okej...eller åtminstone inte direkt dåliga.
Idag känner jag mig rätt bakfull. Inte för att jag har druckit något (det var många år sedan jag var full senast), utan för att jag var uppe alldeles för sent igår kväll. Om man går upp halv sex på morgonen så ska man nog inte titta på teve till halv ett på natten. Men det gjorde jag i alla fall. Så när jag vaknade imorse kände jag mig mer död än levande.
Hm...får väl kompensera med att gå och lägga mig jättetidigt ikväll istället. Jag skulle faktiskt vilja gå och lägga mig redan nu. Jag blir så rastlös av att det är söndag och av att jag inte har några plikter som hänger över mig nu när uppsatsen är klar...vad i helsike ska jag göra med all min fritid?! Dagens I-landsproblem, jag vet...men det är faktiskt jobbigt. För när jag blir såhär rastlös så kan jag inte ta mig för någonting, även om jag skulle vilja. Jag bara sitter och glor och väntar på att det ska bli kväll. :S Men men...har i alla fall duschat och bakat en rabarberpaj sedan jag kom hem i förmiddags. Det får väl betraktas som ganska produktivt, under rådande omständigheter.
Lördagsmorgon i Körsbärsdalen
Klockan är inte ens sju på lördagsmorgonen, men jag är pigg och glad och på plats på jobbet. Det är ingen annan här och jag mötte knappt en enda människa under hela promenaden hemifrån och hit. Konstigt. ;)
Ser jag inte ut precis som man tänker sig en revisor, så säg? :P För några dagar sedan träffade jag en av mina kunder face to face för första gången - innan hade vi bara mejlat och pratat i telefon. Och han stannade upp och granskade mig uppifrån och ner och fällde någon kommentar i stil med att "jaså, är det såhär du ser ut". Jag tror inte att det riktigt var vad han hade väntat sig, om man säger så.
Jag är verkligen helt utfreakad nu, om man jämför med min propra stil i början av min tid i Körsbärsdalen. Men jag vill inte känna att jag "klär ut mig" när jag går till jobbet, jag vill kunna vara mig själv i allra möjligaste mån. Och dessutom vill jag slå hål på myten om att revisorn är en torr och tråkig gammal gubbe och att man måste vara värsta kostymnissen för att kunna göra ett bra jobb. Min kompetens sitter i hjärnan - inte i hur jag ser ut.
Hm...men nu kanske jag ska sluta babbla och börja jobba istället. Gå från ord till handling, så att säga.
Godmorgon på er! :)
Skönsång
Hm...efter förra inlägget känner jag att vi behöver lite positiva nyheter också. Så då kan jag ju tala om att resultatet av något som Lyckopillret berättade för mig när vi träffades i Stockholm, att han ska vara med i Svensktoppen Nästa, nu ligger ute på nätet. Lyssna och njut...
Tre saker som upprör mig just nu
Vilka fina, tappra läsare jag har som fortsätter att besöka min blogg fastän jag inte har skrivit på flera dagar. :) Men nu är det verkligen hög tid att jag skriver ett nytt inlägg! Varför jag varit så tyst den sista tiden? Tja...trötthet, fullt upp, idétorka. Det är väl de svepskäl jag har närmast tillhands. :P
Nu är det mindre än en vecka tills jag fyller år. Men stället där det blivit tradition att fika med familjen i samband med min födelsedag brann ner natten till igår! :O Så himla hemskt! Inte bara för min födelsedag då alltså...utan för ägarna, för stamgästerna, för alla som älskar Färgargården. Fy... :(
Färgargården i lågor. (Foto: Björn Persson/Wighsnews).
Det var den första saken som gör mig upprörd just nu. Den andra är att regeringen ifrågasätter behovet av sjukskrivningar vid psykisk ohälsa. Det finns mycket jag skulle kunna säga om detta...men kontentan av allt jag vill ha sagt blir ändå densamma: FUCK YOU!!! Man har alltså uppmärksammat att sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa ökar...och hur tänker man lösa det på bästa sätt? Jo, man tänker skärpa reglerna för sjukskrivning vid psykisk ohälsa. Piska folk tillbaka till jobbet bara! Så ser det lite bättre ut i statistiken. Men på vilket sätt hjälper det människor att tillfriskna från depression och andra svåra tillstånd? Visst köper jag resonemanget om att man i allmänhet mår bra av att vara en del av ett sammanhang, att känna att man gör något meningsfullt...men det finns faktiskt andra sammanhang än arbetsplatsen och det finns andra meningsfulla sysselsättningar än arbete. Och om man mår riktigt dåligt är förmodligen inte arbete, med alla prestationskrav och sociala krav det innebär, den mest optimala lösningen. Åtminstone inte till en början. Låt människor tillfriskna i sin egen takt och på sina egna villkor! Och fatta för i helvete att psykisk ohälsa är lika verklig som fysisk ohälsa!!!
Hm...nu till den tredje anledningen till upprördhet. Imorgon är det, som väl alla vet, dags för Eurovision Song Contest. Och vi kommer garanterat inte att vinna, eftersom den jäkla juryn såg till att random Robin och inte ljuvliga Yohio blev Sveriges kandidat. Men det är inte det som min upprördhet kretsar kring just nu. Det är hotet om att de ansvariga för tävlingen kanske kommer böja sig för det bakåtsträvande ramaskriet från Östeuropa och censurera den lesbiska kyssen som avslutar Finlands bidrag. Hallå?! Det är år 2013, tävlingen kommer att hållas i "världens mest jämställda land" - och Eurovision är för helvete det gayigaste evenemanget som finns (om man inte räknar med Pride). Att hindra den här kyssen är inte bara en skymf mot hela gayvärlden, utan ett rent hot mot demokratin. Så hjälp till att protestera mot denna avskyvärda censur!
Finlands kandidat Krista Siegfrids och en av hennes dansare. De som inte tål att se detta kan stänga av sina teveapparater.
Ett inslag för revisorsassistenten med sportanalfabetism
I samma veva som jag slutade skaka efter nattens mardrömmar råkade jag höra ett inslag på sportnyheterna som fångade mitt intresse. I vanliga fall brukar jag passa på att använda hårtorken när det blir dags för sporten, men inte den här gången. För en gångs skull handlade det nämligen om något som jag både förstår mig på och är intresserad av. Istället för det vanliga babblet om antal mål och bra eller dåliga säsonger och vem som vann mot vem och hemmaplan och bortaplan och bla bla bla så pratade de faktiskt om ekonomiska kriser och revisorer och kontrollbalansräkningar och styrelseledamöter och annat som jag faktiskt finner fullt begripligt. Så...en himla spännande sportmorgon. Inte för Djurgården då alltså, men för mig. :P
Mardrömmar
Imorse vaknade jag alldeles sjöblöt av svett och det tog typ en halvtimme innan jag slutade skaka. Jag hade haft en fruktansvärd mardröm. Det var droger och självmordsförsök och poliser och sekter och misshandel och hjärntvätt och förtryck och tvång och svek och den hemska känslan av att inte bli trodd av myndigheterna när man berättade om alla vidrigheter man sett och upplevt. Usch och fy!
Varför drömmer jag alltid mardrömmar?! Det händer ju något hemskt i princip varenda natt i min hjärna... Det är väldigt utmattande, och säkerligen en av anledningarna till att jag har så svårt att somna om kvällarna - jag bävar helt enkelt för vad som kommer att hända när jag sluter ögonen.
Det kan vara en biverkning av någon av mina mediciner...jag tror att jag läste något om det på någon bipacksedel. Men skit samma vad det beror på - jag vill bara att det ska sluta! Det är jättejobbigt. :(
Farbror Polisen
Om man har social fobi och tycker att det är obehagligt med nya platser/situationer/människor och dessutom har en oförklarlig skräck för folk i uniformer...då är det ganska läskigt att gå in i polishuset för allra första gången. Och det var precis vad jag gjorde idag. Tillsammans med syrran, tack och lov - ensam hade jag aldrig vågat gå in i det där jättekomplexet. Vi skulle nämligen ansöka om pass idag, inför den kommande USA-resan. Usch och fy, man var ju tvungen att stå och bli fotograferad där i väntrummet bland alla människor! Jag såg helt störd ut på min bild (jag var fullkomligt skräckslagen, och till råga på allt fick jag inte ha mina glasögon på mig) och syrran fick ta om sin bild tre(!) gånger för att hon kisade så mycket hela tiden. Farbror Polisen som tog hand om oss var väldigt lugn och snäll och tålmodig, men jag var helt stirrig ändå - jag kunde inte börja slappna av förrän vi kommit ut därifrån och hunnit en bit på hemväg. Puh! Nu är det i alla fall över. Tills vi ska dit igen för att hämta passen...
Söndag utan ångest
Min lägenhet är nu renare och fräschare än vad den har varit på väldigt, väldigt länge. Mitt hembiträde (läs "min syster") har slitit hårt hela dagen och nu är det jättefint här. Och jag känner mig bara så himla lycklig. :D Tänk vad lite såpa och Ajax kan göra... :P
Själv orkar jag ju typ aldrig städa, eftersom jag alltid är så trött när jag väl har en ledig stund. Så då är det ju bra att jag har en syster som lider brist på pengar men har massor av fritid - eftersom det för mig är precis tvärtom, jag har massor av pengar men ingen fritid. Så vi kompletterar varandra, skulle man kunna säga. ;)
Jag var alldeles ensam i Körsbärsdalen idag (de andra kände visst inte för att jobba på en söndag). Så när jag gick hem blev jag tvungen att larma! :O Det hade jag aldrig gjort innan. Att larma av, som i början var skitläskigt, är jag numera van vid - det får jag ju göra varenda morgon eftersom det i princip alltid är jag som kommer först till kontoret om dagarna. Men eftersom jag kommer först, är jag ju aldrig kvar sist. Så jag har aldrig behövt larma tidigare. Förrän idag alltså. Shit, vad läskigt det var! Jag bara väntade på att det skulle börja tjuta och ha sig... :O Men det gick bra. Jag tryckte på rätt knappar, jag hann ut i trapphuset i rätt tid och jag kom ihåg att låsa extralåset.
På hemvägen gick jag förbi bokhandeln och köpte en reseguide om Los Angeles. Killen i kassan uttryckte sin starka avundsjuka för att jag ska åka dit - det är tydligen den stad i USA som han allra helst vill åka till. Finkänslig som jag är lät jag bli att nämna att mitt egentliga resmål är San Francisco och att den främsta anledningen till att Los Angeles också kommer att bevärdigas med min närvaro är att Taylors konsert kommer att hållas där. Det hade känts rätt nonchalant, för att inte säga elakt, att slänga ur sig något sådant, så jag bara log och höll med om att Los Angeles verkar alldeles fantastiskt. :P
När jag kom hem placerade syrran mig vid datorn och så fick jag sitta och spela Sims i flera timmar medan hon städade. Jag kände mig fruktansvärt slapp och onyttig, men det var rätt skönt också. Ovant men trevligt. :)
Det här är förresten den första söndagen på länge som jag inte känner av någon söndagsångest. :)
The butterflies fly away...
Helgskift i Körsbärsdalen
Jag jobbade igår och jag jobbar idag. Det känns konstigt att gå till kontoret såhär på helgen...men himla skönt att få koncentrera sig på sina arbetsuppgifter, utan att bli avbruten av telefonen, kundbesök, mejl, frågor och så vidare hela tiden.
Himla fint är det här också. Körsbärsträden visar tappert upp några vita små blommor, trots den skändliga stympningen de utsattes för förra året.
Nu står jag äntligen som segrare i Hungerspelen!
Jag kan knappt tro att det är sant. Jag är KLAR. Jag är faktiskt klar med uppsatsen! :D Bara några smådetaljer som ska justeras...men analyserandet är i alla fall över. Yeeeeees!!!! :D
You got to be kidding me!
Knappt hade jag hunnit posta det förra inlägget, när denna annons dök upp på Facebook...
Snart får jag fan psykbryt.
Jag är faktiskt inte hungrig längre!
Har skrivit uppsats i nästan ett halvt dygn idag. Jag känner tydligt hur jag befinner mig i den där jag-ska-aldrig-mer-plugga-i-hela-mitt-liv-när-jag-väl-är-klar-med-den-här-satans-uppsatsen-fasen. Jag har varit där förut. Och jag misstänker dessvärre att jag kommer att hamna där igen. Det brukar liksom bli så. Men jag hoppas innerligt att det inte blir så! För jag är så trött på att plugga nu...och min kärlek till Hungerspelen börjar definitivt glida över i hatkärlek...nära angränsande till hat. Gaaahh!!
Men flera sidor akademisk rappakalja har jag i alla fall lyckats få ihop idag. Jag har varit himla duktig, om jag får säga det själv. Så jag tyckte att jag gjort mig förtjänt av en liten belöning. En filmkväll kanske? Men för att inte få alltför dåligt samvete över detta moraliska förfall, valde jag att titta på filmatiseringen av mitt älskade jäkla fantastiska vedervärdiga studieobjekt...
Otroligt nog tyckte jag fortfarande att den var bra. Även om jag inte kunde låta bli att tänka analytiskt - vilket var rätt irriterande. Kissen å sin sida verkade mest uttråkad. Hon kröp in under täcket och låg där och sov under större delen av filmen - konstigt nog, med tanke på att hon brukar älska våldsamma filmer. Men men...hon kanske också börjar bli trött på Hungerspelen? ;)
Marathon
Idag prövade jag mina kollegors tålamod genom att ha "Highway Don't Care" på repeat på Spotify hela dagen. Och då menar jag verkligen HELA dagen - från att jag kom till jobbet vid halv sju på morgonen tills jag gick hem vid fyratiden på eftermiddagen.
Man hinner lyssna på en låt ganska många gånger under den tiden. ;)
Men men...som kompensation kommer jag nu att vara hemma i två hela dagar. Det kommer inte att höras ett endaste litet knyst från mitt arbetsrum förrän på lördag morgon. Jag tänker nämligen tidigarelägga helgen lite, och jobba lördag-söndag istället. För min kandidatuppsats ska vara inlämnad vid midnatt mellan fredag och lördag. Och den är långt ifrån klar än. Så...nu låter jag siffrorna vila några dagar och ägnar mig helt och hållet åt litteraturanalys istället.
And may the odds be ever in your favor...
Drogspärrad mobil?!
Att min nya mobil är smart har jag redan fattat. Men att den är så jäkla intelligent att den hindrar mig från att blogga när jag är hög på Imovane - det trodde jag verkligen inte.
Okej, det kanske bara var en slump...men när jag hade tagit Imovane igår kväll och gått och lagt mig i sängen och började bli hög som ett hus och fick för mig att jag skulle skriva ett blogginlägg - då gick det inte att komma ut på nätet. Tack och lov för det!
Hög som en skyskrapa. Mycket olämpligt bloggtillstånd.
Hm...tyvärr var det dock nog en slump att det inte funkade igår kväll. För i söndags kväll funkade nätet trots att jag var hög och då tänkte jag tydligen kommentera en kompis statusuppdatering på Facebook, men syrran (som jag pratade med just då) sa att jag skulle låta bli. Jag har inget minne av detta, det var syrran som berättade det för mig efteråt. Vilken tur att jag pratade med henne då.
Oj oj oj...jag har ju för bövelen bara haft mobilen i några dagar! Jag vill inte ens tänka på vilka missöden jag kan komma att råka ut för framöver...
Att hitta sig själv - och andra
Under helgens Pride-festival var ju syrran och jag bland annat på en föreläsning om mötesplatser för HBTQ-ungdomar. Underbara initiativ! Jag hoppas att fler ungar hittar dit...
Åååh...tänk om det hade funnits sådana här ställen när jag var 13 år och försökte komma underfund med varför jag blev så himla nervös så fort den där söta blonda tjejen i nian var i närheten...
Min stora kärlek under högstadietiden. Men det vågade jag aldrig berätta för henne.
Fast i och för sig är det knappast troligt att jag skulle ha vågat gå dit, även om det hade funnits. Men jag kanske hade vågat mejla till dem i alla fall, och få ventilera mina tankar och känslor lite. Vad skönt det skulle ha varit att ha någon att prata med!! Det var en jobbig och ensam och kvalfylld tid, det där.
Sedan började jag på gymnasiet och skrev ut min sexuella läggning på min Lunar-presentation...och sedan dröjde det inte länge innan typ hela skolan visste om det. Så behövde ingen spekulera längre. Ett mycket smidigt sätt att sköta hela komma-ut-grejen på. ;)
Och sedan hamnade jag i psykvårdskarusellen och träffade en massa psykologer/kuratorer/terapeuter som ojade sig och frågade om jag ville PRATA OM DET så fort de fick höra att jag var lesbisk. Men det erbjudandet kom liksom flera år för sent. För i de sena tonåren var det ingen jobbig grej längre. Men under högstadietiden...då skulle jag verkligen ha behövt prata om det.
Därför blir jag så himla glad över att det nu finns ställen som LIQUID och Habitat Q. Förhoppningsvis bidrar det till att färre ungdomar behöver känna sig sådär ensamma och förvirrade som jag gjorde i den åldern...
Thoughts
Is it right to feel this way?
Will I be happy one day?
Is my posture okay?
Am I straight or gay?
Is it right to feel this way?
Will I be happy one day?
Is my posture okay?
Am I straight or gay?
Kidnappare och mördarbin
När jag kom ut ur duschen imorse hörde jag på radion om tre flickor som kidnappats och hållits inspärrade i typ tio år och som nu äntligen lyckats fly. Fan, vilken hemsk historia! Det får mig att tänka på en bok jag läste för några år sedan. Man upphör aldrig att förvånas över hur sjuka människor det finns här i världen. Usch och fy! :(
Trevligare var det när jag kom ut ur duschen igår morse. Då möttes jag av detta...
Första (och hittills enda) gången jag hörde den spelas på radion. Mycket trevlig start på dagen! Ganska melankolisk sång (i synnerhet i kombination med videon)...men den har ändå den sedvanliga glädjefnattande Taylor-effekten på mig (eftersom det ju är Taylor).
Apropå Taylor... När vi satt och förmiddagsfikade i Körsbärsdalen idag så fick jag syn på en geting som råkade befinna sig på fel sida av fönsterrutan. Och djurvän som jag är for jag genast upp från fikabordet och öppnade balkongdörren för att försöka fösa ut den - medan mina mer mordiskt sinnade kollegor började prata om flugsmällor och andra dödsbringande tillhyggen. Samtalet gled över till olika små flygfän, allt från kolibrier till mördarbin. Någon oroade sig över huruvida mördarbin finns i Sverige och chefen lugnade med att de håller till i USA - och tillade med en full-i-fan-blick på mig att de är särskilt förekommande i trakterna kring Los Angeles. Jag sa att jag inte trodde på det. För jag vet att han vet att jag ska gå på en av Taylors konserter där i sommar. Och jag vet att folk av någon anledning tycker att det är jävligt kul att retas med mig (chefen är absolut inget undantag). Så...inga mördarbin alltså. :)
Första inlägget från mobilen
Slarvdag
Jag försov mig imorse. Chock! Det händer ju typ aldrig! :O Jag hade satt klockan på halv sex som vanligt...men sedan ställde jag om den till halv sju istället (eftersom jag tittade på The Adventures of Robin Hood till mitt i natten någon gång och inte riktigt orkade gå upp lika tidigt som vanligt)...och sedan blundade jag "ett ögonblick" och plötsligt var klockan halv åtta och jag hade missat min tvättid. :O
Så då satte jag mig väl och pluggade istället? Nähädå...då ägnade jag mig åt min nya leksak - dutt-dutt-telefonen. Och jag lyckades faktiskt komma underfund med hur dess kamera fungerar. Jätteroligt ju! :D
Den lilla fotomodellen är dock måttligt road...
Jag tror inte riktigt att hon uppskattar det där klickljudet som kameran ger ifrån sig. Måste komma på hur man får bort det...
Ännu en underbar festivaldag
Jag älskar Pride. :D Och nu har syrran och jag ägnat en hel dag åt att gå på härliga föreläsningar med en massa härliga människor. Jag känner inte att jag kan göra riktigt rättvisa åt dagens upplevelser, så ni får läsa utdrag från programbladet istället...
En väldigt trevlig dag. :) Dock kändes det lite obehagligt imorse, när jag såg tre personer som var misstänkt lika nynazister stryka omkring utanför Pride-lokalerna. Jag mötte även en sådan person på hemvägen. :S Otäckt, tycker jag. Och en påminnelse om att verkligheten inte är sådär glammig och trygg och underbart accepterande som man lätt kan få för sig under de där få dagarna varje år när regnbågsflaggorna hissas och massor av regnbågsmänniskor träffas och man upplever en så fin gemenskap.
Men men...bara att hoppas att de där idioterna inte ställer till med något sattyg. Hittills har det i alla fall varit en alldeles underbar Pride-festival i Norrköping. :)
Som en liten bonus hittade jag en YOHIO-affisch som fick följa med hem...
Ja, just HITTADE. Jag är mycket väl medveten om mitt gedigna brottsregister när det gäller affischsnatterier...men den här affischen var faktiskt redan nedriven och låg där hopknycklad på trottoaren och bara VÄNTADE på att jag skulle komma och plocka upp den och ta med den hem. Och nu är den lagad, så gott det nu gick, och uppsatt på insidan av min klädkammardörr. Mycket vackert! :)
And it's not theirs to speculate if it's wrong...
God morgon, alla fina människor!
Jag började morgonen med att ringa mitt andra samtal någonsin med dutt-dutt-telefonen. Morfar fyller nämligen år idag. Och han är precis som jag en morgonmänniska, så det gick alldeles utmärkt att ringa till honom vid halv sex på lördagsmorgonen. Han var vaken och hade hunnit hämta tidningen och allting.
Och nu sitter jag och väntar på att närbutiken ska öppna (klockan åtta) så att jag kan gå och köpa lite frukost. För kylskåpet gapar ju tomt i vanlig ordning. Jag använde den sista yoghurten för att svälja ner morgontabletterna tidigare imorse (mjölken tog slut igår kväll). Men det blev jag ju inte direkt mätt på.
Under tiden sitter jag och laddar inför dagen med Pride-passande musik...
Taylor har verkligen låtar för alla tillfällen. :) Just den här låten har jag länge tänkt göra en Brian-och-Justin-video till...men jag har inte riktigt kommit underfund med hur man sätter ihop olika rörliga klipp...speciellt inte sådana från upphovsrättsskyddade DVD-skivor...och jag tror inte att stillbilder skulle göra sig så himla bra i den här videon...så projektet får stanna på visionsstadiet ett tag till.
Hat och kärlek i en enda röra
Jag har ägnat X antal månader åt att överväga mitt eventuella inträde i dutt-dutt-telefonins värld. Och nu har jag ägnat de senaste timmarna åt att hata min nyinköpta dutt-dutt-telefon (för er som inte kan Malin-språket så är det en mobil med touchscreen).
Det gick inte att ringa.
Det gick inte att messa.
Det gick inte att komma in på nätet.
Det gick fan inte att göra någonting alls!
Jag fick en ytterst stark impuls att slänga fanskapet i golvet. Men tack och lov tog min mer förnuftiga sida över innan jag hann följa den impulsen. För någonting som kostar flera tusen spänn tillhör faktiskt inte den kategori saker som man kan vräka i golvet som ett uttryck för frustration (detta gäller även om man har mens och därmed extra låg toleranströskel för krånglande teknik, vilket råkar vara fallet för mig just nu).
När jag kände att tårarna började komma (som de ju tenderar att göra när jag behöver ge utlopp för starka känslor) bestämde jag mig för att gå hem. Jag skulle egentligen titta på invigningstalen för Norrköping Pride, men jag hade ingen lust att sitta och storböla mitt bland alla människor på Arbetets museum...så jag gick hem, några minuter innan talen skulle börja (då hade jag suttit där och väntat i typ en halvtimme).
Men innan min frustration nådde gråtnivåer hade jag i alla fall hunnit gå på två föreläsningar. Den första kom jag cirka tio minuter för sent till, eftersom det tog så lång tid att köpa dutt-dutt-telefonen. Dörren till föreläsningssalen var stängd, så jag stod utanför en stund och funderade över om jag verkligen skulle gå in. Men så öppnade jag faktiskt dörren (det skulle jag aldrig ha vågat förr i tiden) och gick in. Det första jag såg var två poliser. Jag vet inte riktigt varför, men jag blir skitnervös när jag ser folk i uniformer - speciellt poliser. Men jag tassade i alla fall in och ställde mig intill väggen strax innanför dörren. Det fanns några lediga plaster längst fram i salen, men fan i helvete heller att jag skulle gå fram dit! Vid väggen, i skuggan, nära dörren...perfekt.
Vad det var för föreläsning? Det var Maria Sveland som berättade om sin bok Hatet - En bok om antifeminism. Och jag insåg ganska snart att det var därför de läskiga poliserna befann sig i lokalen. För att det finns en stark hotbild mot Maria. För att somliga blir så jävla provocerade av kvinnor som vågar ta plats och som vågar vara "obekväma"...och somliga personer tycker att det är helt i sin ordning att spy ur sig hat och hot mot modiga kvinnor som Maria Sveland. Och därför måste hon genomföra sina föreläsningar under polisbeskydd. Det är verkligen en sjuk värld vi lever i.
Jag köpte hennes bok och fick den signerad. "Malin! Bråka mycket! Tystna aldrig! ♥ Maria Sveland". :) Ursäkta den tattiga bildupplösningen, men jag har inte riktigt fattat alla fancy inställningar i dutt-dutt-telefonens kamera än.
Föreläsning nummer två var ett samtal mellan Ulrika Westerlund och Kawa Zolfagary. Många kloka ord och goda skratt. Och sedan blev det som sagt dags för invigningstalen...som jag ju missade, på grund av telefonkrånglet.
När jag kom hem lättade jag på fördämningen som hållit tårfloden tillbaka och så kastade jag mig över Telias kundtjänst (hurra för att man kan chatta med dem nuförtiden!) och frågade varför min telefon inte funkade. Supporttjejen lovade att den skulle börja fungera så småningom. Jag startade om fanskapet några gånger och sedan lyckades jag faktiskt ringa till syrran. Jippi! Från djupaste förtvivlan till höjden av lycka på ett litet ögonblick.
Oj oj oj...efter denna känslopärs behöver jag verkligen en god natts sömn. Natti natti, alla fina människor. Imorgon väntar en lååång dag fylld av härliga Pride-aktiviteter. :D
Hold on, never turn back...
Jag har en tendens att lyssna på en och samma låt om och om igen på min mp3. Och jag brukar för det mesta lyssna på låtar som passar till min sinnesstämning.
Idag har jag nästan bara lyssnat på "Mine".
Imorse var det dags för den fruktade utfrågningen. Chefen hade tydligen lovat att skjutsa mig dit, men det hade visst försvunnit bland all oro som fyllde mitt sinne - så jag GICK flera kilometer till kunden ifråga (chefen ringde när jag precis hade kommit fram och frågade var jag höll hus någonstans eftersom han inte kunde hitta mig på kontoret). Ångestmonstret tog över för en liten stund och sa att jag inte vågade gå in i kundens lokaler, så jag stod och velade lite utanför. Men så tog jag kommandot igen, och travade in.
Det är något visst med revisorsyrket. Alla darrar av skräck och har sådan respekt för en. Nävars...men något ditåt. Man känner att man har en viss status i alla fall. Fast idag var det inte mig kunden behövde vara rädd för, utan utfrågarna från Skatteverket (de är visst ännu läskigare än revisorer). Jag var mest där som moraliskt stöd. Jag behövde knappt säga ett ljud, bara sitta där och se myndig ut i några timmar och sedan var det bara att ringa till chefen och be honom komma och hämta mig.
Det var ju inte alls farligt.
Och väl tillbaka på kontoret fick jag ringa till supporten. Jag frågade en kollega om hon eller jag skulle göra det, och det var bara en liten del av mig som innerligt önskade att hon skulle göra det. Resten av mig ville ringa själv.
Det värsta med att ringa till supporten är att man blir placerad i kö och inte vet om man ska behöva sitta där i en minut eller tjugo minuter...så jag sitter liksom och harklar mig och känner hur hjärtat far som en studsboll mellan ryggen och bröstet och hur andningen blir ansträngd. Inte alls trevligt.
Men efter en stunds vånda fick jag prata med en sympatisk ung dam, vi pratade i säkert tjugo minuter och det kändes helt okej. Efteråt var jag jättestolt.
Och sedan var det personalmöte. Och jag tog FRIVILLIGT upp flera ämnen till diskussion. Wow.
Det har varit en "Mine"-dag, helt enkelt. :-)
Do you believe it?
We're gonna make it now
I can see it
I can see it now
We're gonna make it now
I can see it
I can see it now
Besöksboom
Ursäkta, men vad FAN hände med min besöksstatistik igår?!? Är det någon som har länkat till mig, eller vad?!
Jag blir faktiskt lite rädd när antalet besökare flerdubblas på det här viset (ja, det har hänt förut men inte såhär mycket). Visst vill jag ha fler läsare...men de kan väl komma lite stegvis, några i taget? Nu får jag ju värsta paranoida känslorna och prestationsångesten. :-O
Fröken Malin
Nu har jag visst glömt att berätta om vad jag gjorde på jobbet igår. Jag höll i en lektion för mina kollegor! JAG?! Ja, faktiskt. Vi satt runt en dator och jag ägnade en hel timme åt att gå igenom hur man använder vårt nya bokslutsprogram på bästa sätt. Efter bara några minuter freakade jag ut och deklarerade att JAG ÄR EN DÅLIG LÄRARE...men sedan tog jag mig samman och fortsatte lektionen. Och efteråt sa de till mig att jag var pedagogisk. Jag hoppas att det inte var ironi.
Oansvarigt beteende
I ett av dagens Buffy-avsnitt råkade alla vuxna bli förhäxade så att de började bete sig som oansvariga tonåringar. Det träffade mitt i prick, kan jag ju säga. Med tanke på att jag lägger mig och tittar på Buffy istället för att skriva på min kandidatuppsats när jag har en ledig dag! Till mitt försvar kan jag ju säga att jag skrev en hel sida tidigare idag och tyckte att jag var värd lite belöning...men ändå! Jag kunde ha skrivit en sida till istället för att...vara oansvarig!
