Hat och kärlek i en enda röra
Jag har ägnat X antal månader åt att överväga mitt eventuella inträde i dutt-dutt-telefonins värld. Och nu har jag ägnat de senaste timmarna åt att hata min nyinköpta dutt-dutt-telefon (för er som inte kan Malin-språket så är det en mobil med touchscreen).
Det gick inte att ringa.
Det gick inte att messa.
Det gick inte att komma in på nätet.
Det gick fan inte att göra någonting alls!
Jag fick en ytterst stark impuls att slänga fanskapet i golvet. Men tack och lov tog min mer förnuftiga sida över innan jag hann följa den impulsen. För någonting som kostar flera tusen spänn tillhör faktiskt inte den kategori saker som man kan vräka i golvet som ett uttryck för frustration (detta gäller även om man har mens och därmed extra låg toleranströskel för krånglande teknik, vilket råkar vara fallet för mig just nu).
När jag kände att tårarna började komma (som de ju tenderar att göra när jag behöver ge utlopp för starka känslor) bestämde jag mig för att gå hem. Jag skulle egentligen titta på invigningstalen för Norrköping Pride, men jag hade ingen lust att sitta och storböla mitt bland alla människor på Arbetets museum...så jag gick hem, några minuter innan talen skulle börja (då hade jag suttit där och väntat i typ en halvtimme).
Men innan min frustration nådde gråtnivåer hade jag i alla fall hunnit gå på två föreläsningar. Den första kom jag cirka tio minuter för sent till, eftersom det tog så lång tid att köpa dutt-dutt-telefonen. Dörren till föreläsningssalen var stängd, så jag stod utanför en stund och funderade över om jag verkligen skulle gå in. Men så öppnade jag faktiskt dörren (det skulle jag aldrig ha vågat förr i tiden) och gick in. Det första jag såg var två poliser. Jag vet inte riktigt varför, men jag blir skitnervös när jag ser folk i uniformer - speciellt poliser. Men jag tassade i alla fall in och ställde mig intill väggen strax innanför dörren. Det fanns några lediga plaster längst fram i salen, men fan i helvete heller att jag skulle gå fram dit! Vid väggen, i skuggan, nära dörren...perfekt.
Vad det var för föreläsning? Det var Maria Sveland som berättade om sin bok Hatet - En bok om antifeminism. Och jag insåg ganska snart att det var därför de läskiga poliserna befann sig i lokalen. För att det finns en stark hotbild mot Maria. För att somliga blir så jävla provocerade av kvinnor som vågar ta plats och som vågar vara "obekväma"...och somliga personer tycker att det är helt i sin ordning att spy ur sig hat och hot mot modiga kvinnor som Maria Sveland. Och därför måste hon genomföra sina föreläsningar under polisbeskydd. Det är verkligen en sjuk värld vi lever i.
Jag köpte hennes bok och fick den signerad. "Malin! Bråka mycket! Tystna aldrig! ♥ Maria Sveland". :) Ursäkta den tattiga bildupplösningen, men jag har inte riktigt fattat alla fancy inställningar i dutt-dutt-telefonens kamera än.
Föreläsning nummer två var ett samtal mellan Ulrika Westerlund och Kawa Zolfagary. Många kloka ord och goda skratt. Och sedan blev det som sagt dags för invigningstalen...som jag ju missade, på grund av telefonkrånglet.
När jag kom hem lättade jag på fördämningen som hållit tårfloden tillbaka och så kastade jag mig över Telias kundtjänst (hurra för att man kan chatta med dem nuförtiden!) och frågade varför min telefon inte funkade. Supporttjejen lovade att den skulle börja fungera så småningom. Jag startade om fanskapet några gånger och sedan lyckades jag faktiskt ringa till syrran. Jippi! Från djupaste förtvivlan till höjden av lycka på ett litet ögonblick.
Oj oj oj...efter denna känslopärs behöver jag verkligen en god natts sömn. Natti natti, alla fina människor. Imorgon väntar en lååång dag fylld av härliga Pride-aktiviteter. :D
Kommentarer
Lillasyster
Kommer bli så mysigt, favvosyster! <3 :)
Jättebra att du gick dit själv <3 :) Imorgon följer jag med och kraaamaas! :)
Trackback
