Åååh...tänk om det hade funnits sådana här ställen när jag var 13 år och försökte komma underfund med varför jag blev så himla nervös så fort den där söta blonda tjejen i nian var i närheten...

 

 

Fast i och för sig är det knappast troligt att jag skulle ha vågat gå dit, även om det hade funnits. Men jag kanske hade vågat mejla till dem i alla fall, och få ventilera mina tankar och känslor lite. Vad skönt det skulle ha varit att ha någon att prata med!! Det var en jobbig och ensam och kvalfylld tid, det där.

 

Sedan började jag på gymnasiet och skrev ut min sexuella läggning på min Lunar-presentation...och sedan dröjde det inte länge innan typ hela skolan visste om det. Så behövde ingen spekulera längre. Ett mycket smidigt sätt att sköta hela komma-ut-grejen på. ;)

 

Och sedan hamnade jag i psykvårdskarusellen och träffade en massa psykologer/kuratorer/terapeuter som ojade sig och frågade om jag ville PRATA OM DET så fort de fick höra att jag var lesbisk. Men det erbjudandet kom liksom flera år för sent. För i de sena tonåren var det ingen jobbig grej längre. Men under högstadietiden...då skulle jag verkligen ha behövt prata om det.

 

Därför blir jag så himla glad över att det nu finns ställen som LIQUID och Habitat Q. Förhoppningsvis bidrar det till att färre ungdomar behöver känna sig sådär ensamma och förvirrade som jag gjorde i den åldern...