Sjuksyster och kändismamma
Jag har känt mig allmänt eländig hela dagen, med halsont och kraftig förkylning. :thumbdown: Men syrran har varit här och tagit hand om mig, så det har väl inte varit så himla synd om mig egentligen. :)
Och nu ikväll har mamma varit med på TV igen. Värsta linslusen är hon! :P Synd att det inte gick så bra, men det var också himla svåra frågor hon fick.
Vem vet mest? (SVT2, 31/10-2011).
Och nu ikväll har mamma varit med på TV igen. Värsta linslusen är hon! :P Synd att det inte gick så bra, men det var också himla svåra frågor hon fick.
Vem vet mest? (SVT2, 31/10-2011).
Aj, aj, aj!
Klockan är halv tre på natten och JAG är vaken. Men för en gångs skull är det varken kissens eller ångestens fel. Jag vaknade av att det gör så himla ont i halsen. :( Det är inte ofta jag blir fysiskt sjuk, men nu är det tydligen dags. Blä. Och jag har varken glass eller halstabletter hemma, så tills vidare får jag klara mig på varm mjölk med honung i.
Tokig i Taylor
Efter att ha tvättat hela förmiddagen, diskat, handlat mat och hämtat ut en ny ask med sömntabletter på apoteket, tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av en liten konsert. Men eftersom jag inte har vare sig råd eller mod att åka till USA och uppleva magin live, fick det bli via YouTube.
Taylor, Taylor, Taylor...underbara Taylor! Nu har jag ägnat över två timmar åt att titta och lyssna, fånflina och fnittra, sjunga och gunga, snyfta och klappa händerna. Herregud, tänk att få se henne live! Jag skulle med största sannolikhet svimma. Jag blev ju helt hysterisk, bara av att se den här konsertvideon. (Och ja, jag är medveten om att jag uppvisar tydliga groupietendenser just nu.)
Kissen var inte fullt lika entusiastisk. Hon sov sig igenom större delen av konserten.
Taylor, Taylor, Taylor...underbara Taylor! Nu har jag ägnat över två timmar åt att titta och lyssna, fånflina och fnittra, sjunga och gunga, snyfta och klappa händerna. Herregud, tänk att få se henne live! Jag skulle med största sannolikhet svimma. Jag blev ju helt hysterisk, bara av att se den här konsertvideon. (Och ja, jag är medveten om att jag uppvisar tydliga groupietendenser just nu.)
Kissen var inte fullt lika entusiastisk. Hon sov sig igenom större delen av konserten.
Skåp
Jag hade svårt att somna igår kväll, trots att jag var jättetrött. Det var som vanligt, med andra ord. Men istället för att i vanlig ordning rusa raka vägen till medicinskåpet, började jag rensa och omstrukturera i lådorna och skåpen i köket. :P
Det blev fint, men det hjälpte inte mot sömnlösheten. :( Så till slut fick jag i alla fall ta en tur till medicinskåpet. Och nu är pillren nästan slut, så när apoteket öppnar får jag ta en tur dit också.
Det blev fint, men det hjälpte inte mot sömnlösheten. :( Så till slut fick jag i alla fall ta en tur till medicinskåpet. Och nu är pillren nästan slut, så när apoteket öppnar får jag ta en tur dit också.
Loppislördag
Mina farhågor beträffande loppisen besannades. Det var sjukt mycket folk och jag fick ångest och andningssvårigheter. :( Men det var en jättebra utmaning. Och det var faktiskt roligt också. Jag köpte en ljusstake och en mugg och en väska. Och jag är nöjd med dagen. :)
Nu är jag dock skittrött, och tänker gå och lägga mig rätt snart.
Nu är jag dock skittrött, och tänker gå och lägga mig rätt snart.
Mysmorgon
Det finns faktiskt positiva aspekter av hösten. Som att man kan sitta uppkrupen i kökssoffan och äta frukost med levande ljus som enda ljuskälla och ha det jättemysigt. :thumbup: Och så en spinnande katt bredvid sig - fast det har jag i och för sig varje morgon, oavsett årstid. :P
Idag har jag stora saker på gång. Stora för mig i alla fall. Jag ska på Megaloppis. Inomhus. En enorm lokal fylld av människor. :bigeyes: Jag räknar med ångest och kvävningskänslor. Men visst kommer jag att överleva. Och visst är det en superbra utmaning. Det kanske till och med blir roligt.
Idag har jag stora saker på gång. Stora för mig i alla fall. Jag ska på Megaloppis. Inomhus. En enorm lokal fylld av människor. :bigeyes: Jag räknar med ångest och kvävningskänslor. Men visst kommer jag att överleva. Och visst är det en superbra utmaning. Det kanske till och med blir roligt.
Med nya ögon
Jag hade inte tänkt gå ut idag, men så tog jag en sväng till syrran i alla fall. :) Vi såg på Pengar - en tragikomisk saga. Det är en film jag inte har sett sen jag var liten, och det var verkligen en helt ny upplevelse att se den i "mogen ålder". När jag var liten såg jag nog mest det komiska. Nu såg jag även det tragiska. Och ironin och samhällskritiken. Och en del annat mina barnaögon inte uppfattade.
Inga Landgré och Nils Poppe i filmen Pengar - en tragikomisk saga (1946).
När jag kom hem väntade ett brev från Landstinget på mig. Det var en kallelse till Röntgenkliniken. Läskigt! Tänk om de kommer fram till att jag måste opereras... :S
Inga Landgré och Nils Poppe i filmen Pengar - en tragikomisk saga (1946).
När jag kom hem väntade ett brev från Landstinget på mig. Det var en kallelse till Röntgenkliniken. Läskigt! Tänk om de kommer fram till att jag måste opereras... :S
Insomningshjälp
Jahapp. Det blev alltså inte fler än två kvällar i rad utan sömntablett. :S Igår kväll var jag alldeles stirrig när jag skulle sova, jag kunde verkligen inte varva ner. Så det blev en liten promenad bort till medicinskåpet. Och sen sov jag gott hela natten. :tired:
Vad man visar
Igår var andra kvällen i rad som jag somnade utan hjälp av piller. :thumbup: Det känns bra. Jag är faktiskt riktigt imponerad av mig själv. :)
Idag kommer min stödperson hit. Så jag har städat lägenheten. Det är himla bra att få besök en gång i veckan, för då får jag en anledning att göra fint här hemma. :P
Idag är även Lila dagen, så trots att jag inte planerar att gå ut (möjligen till soprummet) består dagens outfit bland annat av en lilarutig skjorta. Förra året hade jag juridikföreläsning den här dagen, och om jag inte minns fel hade jag lilamönstrad klänning och lila strumpbyxor på mig då.
Bär något lila för att säga en självklarhet.
Småbarnsfritt i biosalongen!
Syrran kom med ett mycket glädjande besked tidigare idag. Det blir 15-årsgräns för The Twilight Saga: Breaking Dawn! :D Fatta, FEMTON! Vilket betyder...inga oskyldiga elvaåringar som kommer med högljudda kommentarer när de inte fattar, som vid The Twilight Saga: Eclipse...
Bella: I wanna ask you something.
Edward: Anything.
Bella: I think marriage is the condition for you, to change me yourself, right?
Edward: Yes.
Bella: Okay, I wanna negotiate my own condition.
Edward: Anything you want, it's yours.
Bella: You promise?
Edward: Yeah.
11-åringarna: VADÅ, VADÅ?
[Bella kysser Edward]
Edward: Bella...no.
Bella: But you said that you wanted me to have every human experience.
Edward: Not one that will risk killing you.
Bella: You won't. And everyone says that once I'm changed all I'm gonna want is to slaughter the whole town.
Edward: That part doesn't last forever.
Bella: I want you while I'm still me. While I still want you this way.
Edward: It's too dangerous.
Bella: Try. Just try. I'll go to some ridiculously expensive college and let you buy me a car. I'll marry you, just try.
11-åringarna: MEN VAD ÄR DET HON VILL, VAD ÄR DET HON VILL?!?
Så jag vill rikta ett jättestort TACK till Statens medieråd - ni har räddat min biohöst!!!
Bella: I wanna ask you something.
Edward: Anything.
Bella: I think marriage is the condition for you, to change me yourself, right?
Edward: Yes.
Bella: Okay, I wanna negotiate my own condition.
Edward: Anything you want, it's yours.
Bella: You promise?
Edward: Yeah.
11-åringarna: VADÅ, VADÅ?
[Bella kysser Edward]
Edward: Bella...no.
Bella: But you said that you wanted me to have every human experience.
Edward: Not one that will risk killing you.
Bella: You won't. And everyone says that once I'm changed all I'm gonna want is to slaughter the whole town.
Edward: That part doesn't last forever.
Bella: I want you while I'm still me. While I still want you this way.
Edward: It's too dangerous.
Bella: Try. Just try. I'll go to some ridiculously expensive college and let you buy me a car. I'll marry you, just try.
11-åringarna: MEN VAD ÄR DET HON VILL, VAD ÄR DET HON VILL?!?
Så jag vill rikta ett jättestort TACK till Statens medieråd - ni har räddat min biohöst!!!
Kognitiv beteendeterapi
Jag fick en kommentar till ett tidigare inlägg för en stund sen som jag tänkte svara på...
Ja, jag har gått i KBT (kognitiv beteendeterapi). Jag gick där i lite över ett år, när jag var 18-19 år. Och nu står jag i kö för att få börja igen.
Märkligt att de drog tillbaka erbjudandet om KBT i ditt fall. :S I allmänhet anses ju KBT vara den mest effektiva terapiformen vid social fobi. Vilka var det som kom med erbjudandet? Finns det ingen annanstans dit du kan vända dig? Ungdomsmottagningen, vuxenpsyk, din vårdcentral...
Jag tycker det är lite svårt att sammanfatta vad KBT är, men det finns massor av information om det på nätet, bland annat här. Det jag kommer ihåg från när jag gick i KBT var att vi (terapeuten och jag) vände och vred på mina tankar och känslor och kom underfund med hur de var kopplade till varandra. Jag lärde mig att upptäcka mina negativa automatiska tankar och de tankefällor jag oftast fastnade i. Och så fick jag hemläxor, och gjorde en del övningar tillsammans med terapeuten; bland annat gick vi ut och fikade tillsammans, något som jag tyckte var extremt jobbigt på den tiden.
Under mitt terapiår lärde jag mig att betala själv i affärer (tidigare hade jag alltid bett någon annan att göra det åt mig), fick lättare för att ringa och besvara telefonsamtal, åka buss, gå ut och fika med mera. Kort sagt, jag fick öva mig på att möta mina rädslor. Och det är jäkligt nyttigt och utvecklande. Efter ett år flyttade jag hemifrån och började plugga på högskolan. :thumbup:
Ja, jag har gått i KBT (kognitiv beteendeterapi). Jag gick där i lite över ett år, när jag var 18-19 år. Och nu står jag i kö för att få börja igen.
Märkligt att de drog tillbaka erbjudandet om KBT i ditt fall. :S I allmänhet anses ju KBT vara den mest effektiva terapiformen vid social fobi. Vilka var det som kom med erbjudandet? Finns det ingen annanstans dit du kan vända dig? Ungdomsmottagningen, vuxenpsyk, din vårdcentral...
Jag tycker det är lite svårt att sammanfatta vad KBT är, men det finns massor av information om det på nätet, bland annat här. Det jag kommer ihåg från när jag gick i KBT var att vi (terapeuten och jag) vände och vred på mina tankar och känslor och kom underfund med hur de var kopplade till varandra. Jag lärde mig att upptäcka mina negativa automatiska tankar och de tankefällor jag oftast fastnade i. Och så fick jag hemläxor, och gjorde en del övningar tillsammans med terapeuten; bland annat gick vi ut och fikade tillsammans, något som jag tyckte var extremt jobbigt på den tiden.
Under mitt terapiår lärde jag mig att betala själv i affärer (tidigare hade jag alltid bett någon annan att göra det åt mig), fick lättare för att ringa och besvara telefonsamtal, åka buss, gå ut och fika med mera. Kort sagt, jag fick öva mig på att möta mina rädslor. Och det är jäkligt nyttigt och utvecklande. Efter ett år flyttade jag hemifrån och började plugga på högskolan. :thumbup:
Ångestventil
Jag grät igår. ;( För första gången på säkert flera veckor (kommer inte ihåg exakt). Och det är väldigt lång tid för mig, eftersom tårar är mitt naturliga uttrycksmedel för...tja, typ allt. Sorg, ångest, spänning, ilska, förtvivlan, rädsla...osv, osv.
Jag har haft stunder av melankoli titt som tätt i flera dagar, men det var inte förrän igår eftermiddag som jag uttryckte det i tårar. Det var nog för att jag var hemma hos mamma då (jag sov där inatt). Jag är lite rädd för att bli ledsen när jag är ensam, eftersom jag av erfarenhet vet att jag är kapabel till att göra mig själv illa. :S
När de jobbiga känslorna kommer brukar jag antingen ta en långpromenad (frigöra endorfiner), ringa till någon (distraktion) eller ta en sömntablett (flykt). Men igår, när mamma fanns tillhands och kunde trösta mig, fick känslorna fritt spelrum. Och det var så skönt. :thumbup:
Sabines historia
Inatt gjorde jag något jag inte brukar göra. Jag låg och läste - ända till midnatt! Kan inte minnas när jag senast gjorde det. När jag var yngre läste jag ofta till långt in på nätterna - ibland ända till morgonen! - men nuförtiden är jag så trött av mig och har en helt annan dygnsrytm, så det brukar sällan bli senare än halv tio-tiden.
Men inatt läste jag alltså till tolv. Det hade jag inte tänkt göra, men boken jag hittat i bokhyllan var så fängslande. Och hemsk - extra hemsk, med tanke på att det var självupplevt. Allt det vidriga hade faktiskt hänt i verkligheten. En tolvåring som kidnappades och hölls inspärrad som sexslav åt en psykopat och seriemördare. Att det kan finnas så sjuka människor som Marc Dutroux. Jag kan inte fatta det.
Jag kan heller inte fatta att jag aldrig hört talas om denna hemska historia förut. Men det är klart, jag var bara åtta år när psykopaten greps. Och jag hade (och har fortfarande) en rätt överbeskyddande mamma som inte lät mig titta på nyheterna när jag var liten. Och det var nog bra.
Tråkdag
Igår och idag har varit såna där jobbiga dagar när allting känns segt. Kanske beror det på vädret. Eller på att jag har mens. Jag vet inte och det spelar väl egentligen ingen roll; det blir ju inte roligare för att jag vet orsaken.
Idag har jag korrekturläst två av mina kurskamraters texter på skrivarkursen. Och så har jag sett på en småtråkig dokumentär à la 1940-talet. Och firat Taylors 5-årsjubileum genom att maratonlyssna på hennes debutalbum typ hela dagen...
...och blivit lycklig när jag hittade klipp från en för mig okänd film med bögtema (ja, jag är bögfetischist - fråga mig inte varför) och blivit mindre lycklig när jag insåg att filmen verkar skitsvår att få tag på. Får väl nöja mig med YouTube-klipp så länge, men det vore ju trevligt att få se filmen i sin helhet också.
Idag har jag korrekturläst två av mina kurskamraters texter på skrivarkursen. Och så har jag sett på en småtråkig dokumentär à la 1940-talet. Och firat Taylors 5-årsjubileum genom att maratonlyssna på hennes debutalbum typ hela dagen...
...och blivit lycklig när jag hittade klipp från en för mig okänd film med bögtema (ja, jag är bögfetischist - fråga mig inte varför) och blivit mindre lycklig när jag insåg att filmen verkar skitsvår att få tag på. Får väl nöja mig med YouTube-klipp så länge, men det vore ju trevligt att få se filmen i sin helhet också.
Rosa Promenaden 2011
Jag var på stan med kusin F typ hela eftermiddagen igår och kom hem fullkomligt utmattad. Hon tror att jag har någon slags sömnstörning. Kanske stämmer? Eller så är det bara min sociala fobi som gör att jag spänner mig så förbannat när jag är ute bland folk. Eller så är det en kombination, vad vet jag.
Efter att ha sovit känner jag mig nu åtminstone någorlunda mänsklig, så nu orkar jag lägga upp lite bilder från gårdagen:
Jag trodde det var vimplar först, men det var BEHÅAR!
Jag har aldrig suttit i en limousin förut, men det kändes väldigt lyxigt och jag gör gärna om det.
Jag tycker inte om att ha en kamera upp i ansiktet, syns det?!
Vi är faktiskt nykterister, både kusin F och jag. Jag lovar!
Ingen som känner sig manad att boka en limotur åt mig..?
Efter att ha sovit känner jag mig nu åtminstone någorlunda mänsklig, så nu orkar jag lägga upp lite bilder från gårdagen:
Jag trodde det var vimplar först, men det var BEHÅAR!
Jag har aldrig suttit i en limousin förut, men det kändes väldigt lyxigt och jag gör gärna om det.
Jag tycker inte om att ha en kamera upp i ansiktet, syns det?!
Vi är faktiskt nykterister, både kusin F och jag. Jag lovar!
Ingen som känner sig manad att boka en limotur åt mig..?
Tänk att man kan bli så glad av lite kattbajs
Kissen väckte mig vid halv fem-tiden imorse och ville ha mat. Hon blev inte alltför förtjust när hon insåg att det fortfarande är morotspurédieten som gäller (dock med inslag av hennes vanliga foder), men hon åt i alla fall.
Strax före sju gick hon på lådan - och bajsade! :D Inte diarréäckligt, utan nästan vanligt. Vilken lättnad! Jag har varit så orolig för henne de sista dagarna... Så fort jag hade tömt lådan ringde jag till mamma och berättade den glada nyheten (stackaren satt och åt frukost just då, men det kunde ju inte jag veta).
Så jag kan i lugn och ro tillbringa dagen på stan med kusin F, utan att behöva oroa mig för min lilla älskling här hemma. :thumbup:
Jag lägger ner mina storslagna planer
Jag hade tänkt gå till Filmstaden sen och hämta ut biljetter till Twilight Fan Event, men jag tror jag struntar i det. Först köa för biljetter, sen åka till Stockholm, sen köa för att komma in, sen trängas med en massa andra fanatiker i en gigantisk lokal i flera timmar, hamna så långt bort från scenen att man knappt ser vare sig Alice eller Edward, bli hungrig och kissnödig och trött, åka därifrån någon gång mitt i natten alldeles ensam...
Nä. Jag stannar hemma. Det räcker med att gå på premiären här i stan och få se alla fyra filmerna på bio samma dag. Det känns mer lagom.
Säkert en fantastisk upplevelse, hoppas att jag inte kommer ångra mig alltför mycket för att jag stannar hemma.
Nä. Jag stannar hemma. Det räcker med att gå på premiären här i stan och få se alla fyra filmerna på bio samma dag. Det känns mer lagom.
Säkert en fantastisk upplevelse, hoppas att jag inte kommer ångra mig alltför mycket för att jag stannar hemma.
En bra höstdag
Har varit hos läkaren och fått en enorm vaxpropp bortspolad, så nu är jag inte halvdöv längre. Och så har jag hämtat ut mina och Livrädds biljetter till TwiDay. Och när jag kom hem igen upptäckte jag att kissen varit duktig och ätit upp all morotspuré jag hade lagt upp åt henne. Så trots att det regnar och är kallt och allmänt höstjävligt idag, måste jag ändå säga att det är en bra dag. :thumbup:
Nördlycka.
Nördlycka.
Vårdens telefonsystem
Sen några dagar tillbaka har jag ont i ena örat och är nästan helt döv på det. :S Efter påtryckningar från mamma ringde jag till öron-näsa-hals-mottagningen imorse.
En förinspelad röst lovade att de skulle kontakta mig klockan 08.35. De ringde NU. Och det enda de sa var att jag ska kontakta min vårdcentral i första hand. Så då gjorde jag det. Och möttes av ännu en förinspelad röst - som lovade att de skulle ringa upp någon gång runt 11 tror jag (svårt att avgöra eftersom jag knappt hör någonting).
Suck. Men jag får väl försöka se det från den ljusa sidan; jag får en jäkla massa övning i att ringa och prata med okända människor.
Bilder av hösten
På sista tiden har en gå-ner-i-vikt-reklam visats på min blogg ganska ofta. Den stör mig. Som fan. Delvis eftersom jag bara vill spy på samhällets gå-ner-i-vikt-hets. Men också för att bilden i just den här reklamen stämmer så dåligt överens med verkligheten. Den visar...äh, ni kan se själva vad den visar;
Hösten i reklamen vs. hösten i verkligheten.
Reklambilden (det är den första bilden - den andra har jag tagit själv) framställer hösten som en glad och rolig och ljus och vacker period. Men det är den inte. Den är grå och trist och mörk och deprimerande. Försök inte påstå något annat!
Hösten i reklamen vs. hösten i verkligheten.
Reklambilden (det är den första bilden - den andra har jag tagit själv) framställer hösten som en glad och rolig och ljus och vacker period. Men det är den inte. Den är grå och trist och mörk och deprimerande. Försök inte påstå något annat!
Inställd kurs
Grrrrr!!!
Nu, när sista ansökningsdag har passerat, får jag veta att en av kurserna jag sökt till våren blivit INSTÄLLD! :mad:
Tack och lov fanns det en annan, motsvarande kurs som är öppen för sen anmälan. Så med lite tur kanske jag får läsa Beskattningsrätt II i vår i alla fall.
Nu, när sista ansökningsdag har passerat, får jag veta att en av kurserna jag sökt till våren blivit INSTÄLLD! :mad:
Tack och lov fanns det en annan, motsvarande kurs som är öppen för sen anmälan. Så med lite tur kanske jag får läsa Beskattningsrätt II i vår i alla fall.
Film, film, film!
Nu har jag bokat nördbiljetter. Ska släpa med stackars Livrädd på premiären av fjärde Twilight-filmen. ;)
Och så har jag fått några backstagebilder från förra veckans filminspelning mejlade till mig. Här kommer en som jag var med på:
Slutet gott
Nu har jag lyckats fjäska i kissen lite morotspuré (slicka från fingret går bra, äta från tallrik vägrar hon), läst cirka 80 sidor om vampyrer och fått veta att Migrationsverket låter den 91-åriga dementa gamla gumman stanna i Sverige (åtminstone ett tag till).
Och snart kommer syrran hit. :thumbup:
Och snart kommer syrran hit. :thumbup:
Livet och döden
Kissen sover lugnt och fridfullt, jag fick precis ett paket med posten och Migrationsverket slår sitt eget rekord i idioti genom att utvisa en 91-årig dement gammal gumma till ett land där hon varken har vänner eller släktingar kvar i livet.
Ja. Det är väl läget just nu. Plus att jag uppdaterat mina uppgifter hos Vita Arkivet. Inte för att jag har några planer på att ta livet av mig (absolut inte!) men man vet ju aldrig vad som händer i den här sjuka världen. Dessutom var jag rastlös och hade inget bättre för mig i väntan på brevbäraren.
Men nu har som sagt posten kommit (ett efterlängtat bokpaket), och jag ämnar fly verkligheten en stund och dyka ner i vampyrfiktionens glittriga värld.
Ja. Det är väl läget just nu. Plus att jag uppdaterat mina uppgifter hos Vita Arkivet. Inte för att jag har några planer på att ta livet av mig (absolut inte!) men man vet ju aldrig vad som händer i den här sjuka världen. Dessutom var jag rastlös och hade inget bättre för mig i väntan på brevbäraren.
Men nu har som sagt posten kommit (ett efterlängtat bokpaket), och jag ämnar fly verkligheten en stund och dyka ner i vampyrfiktionens glittriga värld.
Läskig labyrint
Ett konstaterande: Det är dumt att gå och handla precis när affären öppnar.
Det stod en lastbil utanför, det var mer personal än kunder i butiken och gångarna var blockerade av vagnar och kartonger från lastbilen och man verkade ha uppbådat hela personalstyrkan för att ställa upp varor på hyllorna.
Och när jag väl tagit mig igenom labyrinten (gångarna) och klarat mig förbi alla hinder (vagnar och kartonger) och monster (vänlig personal) och närmade mig kassan, insåg jag att jag missat flingorna. :S Men jag hade inte den minsta lust att åter bege mig in i labyrintens mörker, så jag styrde mot kassan och friheten.
Det viktigaste var ju kattsanden och morotspurén. Och det var det första jag lade i kundvagnen. :)
Det stod en lastbil utanför, det var mer personal än kunder i butiken och gångarna var blockerade av vagnar och kartonger från lastbilen och man verkade ha uppbådat hela personalstyrkan för att ställa upp varor på hyllorna.
Och när jag väl tagit mig igenom labyrinten (gångarna) och klarat mig förbi alla hinder (vagnar och kartonger) och monster (vänlig personal) och närmade mig kassan, insåg jag att jag missat flingorna. :S Men jag hade inte den minsta lust att åter bege mig in i labyrintens mörker, så jag styrde mot kassan och friheten.
Det viktigaste var ju kattsanden och morotspurén. Och det var det första jag lade i kundvagnen. :)
Kissen framför allt
Jag hade tänkt åka och hälsa på mamma och hennes karl idag, men det blir inget av med det. Min lilla älskling har fått diarré, så jag ska pila iväg och köpa morotspuré och ny kattsand så fort affären öppnar (klockan 8). :(
Det var välan trevlig frukostläsning för er? ;)
Det var välan trevlig frukostläsning för er? ;)
Caddy, Saffy, Indigo, Rose
Jag gick faktiskt och lade mig förut när jag skrev att jag skulle göra det. Men jag somnade inte, jag läste ut sista boken i en serie jag ägnat helgen åt.
Döm inte böckerna efter omslaget, de är varken barnsliga eller dåliga. Särskilt djupa kanske de inte är, men det känns verkligen befriande att läsa om en familj med en så soft inställning till tillvaron. Feel good-böcker, med andra ord. :thumbup:
Döm inte böckerna efter omslaget, de är varken barnsliga eller dåliga. Särskilt djupa kanske de inte är, men det känns verkligen befriande att läsa om en familj med en så soft inställning till tillvaron. Feel good-böcker, med andra ord. :thumbup:
Varför göra idag, det du kan skjuta upp till morgondagen?!
Det blev inget ringa-jobbigt-telefonsamtal idag. Tar det imorgon istället. Jag är fullkomligt utmattad, det har varit en påfrestande dag idag. Ska nog gå och lägga mig snart (seriöst).
Kartor och kartläggningar
Nu har jag varit hos både jobbcoachen och läkaren. Hos jobbcoachen fick jag göra ett DISC-test som - föga förvånande - visade att jag hade höga C- och S-värden och lågt D-värde samt extremt lågt I-värde. På normalsvenska betyder det att jag är noggrann och omsorgsfull, uppmärksam och pålitlig. Jag är däremot varken drivande eller kommunikativ, utan snarare hjälpsam och tänkande.
Som framgår av pilarna på bilden har extrema värden (som mitt höga C-värde och låga I-värde) en tendens att göra en loop och sväng över extremt åt andra hållet ibland. Och där har vi förklaringen till min vilja att spela teater, stå framför kameran, lära mig dansa och så vidare (en looping bland I-värdena). Där finns även förklaringen till att jag kan vara både självständig och envis ibland (en looping bland C-värdena). En pressad arbetssituation kan också förändra mina värden, som exempelvis att jag kliver fram och tar kommandot om ingen annan gör det och tar ett avsteg från min ambition att dubbelkolla allting om situationen kräver det. En höjning av D-värdet och sänkning av C-värdet med andra ord.
Och allt detta och mycket mer kom min coach fram till bara genom att studera ett enkelt test som det tagit mig cirka fem minuter att fylla i. Häftigt - och lite läskigt - att det är så lätt att kartlägga en människas personlighet. Och att det stämmer så bra.
Men nu till en annan karta...
Det var ju första gången jag var på mina nya vårdcentral och hos min nya läkare idag, så jag visste inte riktigt hur jag skulle gå för att komma dit (vilket resulterade i att jag gick värsta omvägen). Men när jag väl kom fram till huset - då kände jag igen mig. Alltför väl. Det var ju samma hus som BUP ligger i! :S Panik, flashbacks, rysningar av obehag. Jag har inte varit där sen 2005, och jag hade lovat mig själv att aldrig sätta min fot på det förbannade stället igen.
Efter att ha ringt ett krissamtal till syrran gick jag ändå in. Och efter några mindre prövningar (anmäla mig i receptionen, åka hiss med främmande kvinna, bli anvisad till en toalett men sen ändå välja en annan) fick jag så komma in till min läkare. Jag hade lämnat önskemål om att få en kvinnlig läkare, men fick ändå en man. Men det gick faktiskt bra. Jag var spänd som fan (såklart) men han var jättesnäll. Ett kort samtal, lyssnande på lungorna, andningsprov, två remisser, två recept och ett blodprov senare fick jag gå därifrån.
Och nu sitter jag här hemma med ett litet läckert plåster på armen och funderar på om jag ska ta och ringa det där jobbiga samtalet jag egentligen inte alls vill ringa...
Som framgår av pilarna på bilden har extrema värden (som mitt höga C-värde och låga I-värde) en tendens att göra en loop och sväng över extremt åt andra hållet ibland. Och där har vi förklaringen till min vilja att spela teater, stå framför kameran, lära mig dansa och så vidare (en looping bland I-värdena). Där finns även förklaringen till att jag kan vara både självständig och envis ibland (en looping bland C-värdena). En pressad arbetssituation kan också förändra mina värden, som exempelvis att jag kliver fram och tar kommandot om ingen annan gör det och tar ett avsteg från min ambition att dubbelkolla allting om situationen kräver det. En höjning av D-värdet och sänkning av C-värdet med andra ord.
Och allt detta och mycket mer kom min coach fram till bara genom att studera ett enkelt test som det tagit mig cirka fem minuter att fylla i. Häftigt - och lite läskigt - att det är så lätt att kartlägga en människas personlighet. Och att det stämmer så bra.
Men nu till en annan karta...
Det var ju första gången jag var på mina nya vårdcentral och hos min nya läkare idag, så jag visste inte riktigt hur jag skulle gå för att komma dit (vilket resulterade i att jag gick värsta omvägen). Men när jag väl kom fram till huset - då kände jag igen mig. Alltför väl. Det var ju samma hus som BUP ligger i! :S Panik, flashbacks, rysningar av obehag. Jag har inte varit där sen 2005, och jag hade lovat mig själv att aldrig sätta min fot på det förbannade stället igen.
Efter att ha ringt ett krissamtal till syrran gick jag ändå in. Och efter några mindre prövningar (anmäla mig i receptionen, åka hiss med främmande kvinna, bli anvisad till en toalett men sen ändå välja en annan) fick jag så komma in till min läkare. Jag hade lämnat önskemål om att få en kvinnlig läkare, men fick ändå en man. Men det gick faktiskt bra. Jag var spänd som fan (såklart) men han var jättesnäll. Ett kort samtal, lyssnande på lungorna, andningsprov, två remisser, två recept och ett blodprov senare fick jag gå därifrån.
Och nu sitter jag här hemma med ett litet läckert plåster på armen och funderar på om jag ska ta och ringa det där jobbiga samtalet jag egentligen inte alls vill ringa...
Väntan och förväntan
Jag är rastlös. :S Det är en och en halv timme kvar tills jag ska träffa min jobbcoach. Och jag bara sitter här och väntar på att det ska bli dags att gå.
Under tiden har jag fått lite noskiga idéer. Och de har gjort mig helt uppspelt. Och lite rädd. Men eftersom chansen är väldigt liten att det verkligen kommer inträffa så försöker jag lugna ner mig. Men det är svårt.
Jag vet hur irriterande det är med cliffhangers i bloggar (jag hatar det!) så ni kan ju åtminstone få veta att det handlar om detta:
Under tiden har jag fått lite noskiga idéer. Och de har gjort mig helt uppspelt. Och lite rädd. Men eftersom chansen är väldigt liten att det verkligen kommer inträffa så försöker jag lugna ner mig. Men det är svårt.
Jag vet hur irriterande det är med cliffhangers i bloggar (jag hatar det!) så ni kan ju åtminstone få veta att det handlar om detta:
Effektiv söndag, jobbig måndag
Idag har jag varit riktigt duktig. Redan innan klockan blivit 12 hade jag avverkat alla sakerna på dagens Att göra-lista. :thumbup:
Men imorgon blir det jobbigt. :S Jag ska till jobbcoachen och så ska jag träffa min nya läkare och så måste jag tyvärr ringa ett samtal till en person jag inte känner. Jobbcoachen är väl det minst jobbiga i sammanhanget. Men läkaren har jag aldrig träffat förut och det har tagit mig över ett år(!) sen jag flyttade från Skåne innan jag nu äntligen kommit mig för att kontakta en ny vårdcentral och skaffa en ny läkare.
Psykläkare har jag förstås varit tvungen att skaffa mycket tidigare än så, eftersom jag behöver mina piller, men en läkare för mina fysiska åkommor (jo, jag har ju tyvärr såna också) har inte känts fullt lika brådskande. Men nu är det nog dags och jag rabblade upp tre olika åkommor för sköterskan i telefonen och hon kunde inte alls förstå varför jag avstått från att söka vård och gått utan de mediciner jag behöver så länge och jag hade ingen lust att förklara för henne att det är för att jag är störd så jag bara skrattade lite och sa att det bara har blivit så.
Och så samtalet. Jag pratade med syrran nyss och hon påminde mig om att vi ska åka till mormor och morfar på lördag. Men det är ju då jag ska delta i den där undersökningen om våld och övergrepp och tjäna 400 kronor! Herregud, jag som alltid är så ordningsam. Det har nog aldrig hänt att jag "dubbelbokat" på det här sättet förut. Men nu är det gjort, och jag måste ringa till personen som ska intervjua mig och boka om till en annan dag. Önskar att jag kunde mejla, men har ingen mejladress till henne. Jag kommer inte ens ihåg vad hon heter, jag har bara ett oregistrerat telefonnummer. :S Så jag måste ringa. Blä. Vill inte. Men måste. Imorgon.
Men imorgon blir det jobbigt. :S Jag ska till jobbcoachen och så ska jag träffa min nya läkare och så måste jag tyvärr ringa ett samtal till en person jag inte känner. Jobbcoachen är väl det minst jobbiga i sammanhanget. Men läkaren har jag aldrig träffat förut och det har tagit mig över ett år(!) sen jag flyttade från Skåne innan jag nu äntligen kommit mig för att kontakta en ny vårdcentral och skaffa en ny läkare.
Psykläkare har jag förstås varit tvungen att skaffa mycket tidigare än så, eftersom jag behöver mina piller, men en läkare för mina fysiska åkommor (jo, jag har ju tyvärr såna också) har inte känts fullt lika brådskande. Men nu är det nog dags och jag rabblade upp tre olika åkommor för sköterskan i telefonen och hon kunde inte alls förstå varför jag avstått från att söka vård och gått utan de mediciner jag behöver så länge och jag hade ingen lust att förklara för henne att det är för att jag är störd så jag bara skrattade lite och sa att det bara har blivit så.
Och så samtalet. Jag pratade med syrran nyss och hon påminde mig om att vi ska åka till mormor och morfar på lördag. Men det är ju då jag ska delta i den där undersökningen om våld och övergrepp och tjäna 400 kronor! Herregud, jag som alltid är så ordningsam. Det har nog aldrig hänt att jag "dubbelbokat" på det här sättet förut. Men nu är det gjort, och jag måste ringa till personen som ska intervjua mig och boka om till en annan dag. Önskar att jag kunde mejla, men har ingen mejladress till henne. Jag kommer inte ens ihåg vad hon heter, jag har bara ett oregistrerat telefonnummer. :S Så jag måste ringa. Blä. Vill inte. Men måste. Imorgon.
...men det går ändå
Märkligt. Ibland behöver man bara få gnälla lite. :P Nu har jag bara en sak kvar på dagens Att göra-lista. Och den skulle jag faktiskt kunna skjuta upp till imorgon. Skönt.
Det tar emot
Idag är en seg dag. Jag hade skrivit en lista på fyra saker jag behövde göra idag, men har hittills bara avverkat en av dem. Två av de kvarvarande innefattar att jag måste gå ut = frysa ihjäl = inte så lockande.
Men men...dagen är ju inte slut än. Får se om jag orkar bylta på mig och pallra mig ut senare.
Men men...dagen är ju inte slut än. Får se om jag orkar bylta på mig och pallra mig ut senare.
Godnattvisa
Jag har en ny favoritlåt. Lyssna på texten, den är jättefin. :thumbup: Det är nästan den enda låt jag lyssnat på idag. Och den får även avsluta dagens bloggande. För nu är det hög tid för mig att gå och lägga mig (har varit dödstrött i bra många timmar nu).
Objuden gäst
Det ringde på dörren för en liten stund sen. Eftersom jag inte väntade besök tyckte jag förstås det var väldigt läskigt. Och istället för att gå och öppna (som jag förmodar att normala människor skulle göra) stängde jag av musiken och tassade på tå ut i hallen och kikade i tittögat, samtidigt som jag ringde till syrran för att kolla om det var hon som stod där utanför (det var det inte).
Men när jag kom fram till dörren hade vem-det-nu-var gett upp och gått vidare upp till nästa våning och börjat ringa på dörrarna där. Gissningsvis var det Radiotjänst eller Hyresgästföreningen eller en försäljare eller någon annan variant av Jobbig Övertalningsspecialist. Så jag är glad att jag inte öppnade.
Men när jag kom fram till dörren hade vem-det-nu-var gett upp och gått vidare upp till nästa våning och börjat ringa på dörrarna där. Gissningsvis var det Radiotjänst eller Hyresgästföreningen eller en försäljare eller någon annan variant av Jobbig Övertalningsspecialist. Så jag är glad att jag inte öppnade.
Mässpanik
Min stödperson och jag tog en sväng förbi Arbetsförmedlingens rekryteringsmässa förut. Helvete, vad mycket folk det var där! :S Paniken var ett faktum och vi stannade bara i cirka fem minuter. Mer klarade jag inte.
Men nu tänker jag inte nedvärdera mig själv för det. Jag gick ju faktiskt dit. Alltid något.
Men nu tänker jag inte nedvärdera mig själv för det. Jag gick ju faktiskt dit. Alltid något.
Humaniteten har kommit till robotlandet
Shit. Jag är mållös. Tror knappt det är sant.
Arbetsförmedlingen har dragit igång en kampanj för att underlätta för personer med funktionsnedsättning att komma ut på arbetsmarknaden. De har bland annat tagit fram en symbol, som arbetsgivare kan få använda i platsannonser för att visa att man inte ser funktionsnedsättning som ett hinder för anställning. Och de sprider reklamfilmer och informerar om fördelarna med att anställa någon med funktionsnedsättning.
Hallå, liksom. Where was I when the world changed?!
När du ser den här symbolen. När du ser den, då vet du att det är dags att söka jobb.
Vetenskapligt hokus pokus
Nämen oj! Här får man höra att vetenskapen gjort framsteg medan jag varit upptagen av filminspelning och inte haft någon koll. Nu ska vi tydligen bli botade genom att titta på bilder av ansikten. Låter helskumt och flummigt, men om det fungerar är det ju helt fantastiskt. Fast det känns mest som ett dåligt aprilskämt (i oktober) faktiskt. För rent logiskt - hur skulle man kunna bli av med en diagnos, bara genom att titta på några bilder?! Det säger ju sig självt att det inte fungerar.
Men ändå...ändå kan man förstås inte låta bli att hoppas, någonstans långt inombords...för det vore så himla skönt om det faktiskt gick att fixa såhär lätt. Hoppet är det sista som överger människan, eller hur är det man brukar säga?
Men ändå...ändå kan man förstås inte låta bli att hoppas, någonstans långt inombords...för det vore så himla skönt om det faktiskt gick att fixa såhär lätt. Hoppet är det sista som överger människan, eller hur är det man brukar säga?
Min dag som filmstjärna
Okej. Filminspelningen alltså.
När jag vaknade på morgonen undrade jag vad fan jag gett mig in på. Jag kunde ju stanna hos mormor och morfar (jag har bott hos dem de senaste dagarna, kom hem igår kväll) och bara ha det skönt och ta det lugnt. Vad skulle jag till Stockholm att göra?! :S
Men så gav jag mig iväg i alla fall. Och bara resan var ju en riktig utmaning. Jag har inte åkt med SL sen 2008(!) och då såg biljetterna helt annorlunda ut. Jag fick en liten tillrättavisning av konduktören på pendeltåget för att jag hade ett "vilande kort" och han sa att jag måste "gå igenom en spärr" för att det skulle aktiveras. Och jag satt där som ett levande frågetecken. Vadå vilande, vadå spärr??? Men jag hade en känsla av att dylika frågor skulle leda till fullkomlig idiotförklaring, så jag bara nickade och försökte le lite mot honom. Och han sa att det fick gå för den här gången då.
Sista biten fick jag åka buss, och då aktiverades äntligen mitt kort så de sista fem minuterna av resan åkte jag lagligt. ;) Och när jag kom fram till inspelningsplatsen stod det redan några personer där, och fler kom snart. Det var så himla uppenbart att vi alla var där i samma ärende, men på typiskt svenskt manér stod vi på behörigt avstånd från varandra och sneglade skyggt åt höger och vänster. Till slut var det dock en äldre herre som bröt isen och drog igång ett samtal. Och sen kom en tjej från filmteamet och samlade ihop oss och tog med oss in i lokalen där vi skulle tillbringa dagen.
Jag gick på toaletten det första jag gjorde, så när jag kom in i "statistlogen" (det var egentligen en biosalong) satt det redan en himla massa folk där. Och jag gjorde som jag brukar, tittade i golvet och skyndade fram och satte mig på första bästa plats. Efter några minuter vände sig kvinnan som satt framför mig om och började prata med mig. Och eftersom hon visade sig vara en snäll och trygg människa (hon såg dessutom ut precis som en psykolog jag gått hos) tydde jag mig genast till henne och följde henne i hasorna resten av dagen.
Jag klarade mig igenom dagen förvånansvärt enkelt. Visst märkte jag en skillnad mellan mig och de andra statisterna; de lärde snart känna varandra och skojade och pratade obesvärat med varandra, medan jag satt eller stod en bit ifrån för mig själv och tittade i golvet och var spänd och tyst. Jag lärde egentligen bara känna kvinnan som först börjat prata med mig i logen. Mellan tagningarna småpratade jag förstås med de personer jag gjorde den aktuella scenen ihop med, men det blev inga djupare bekantskaper där.
Men nu ska jag inte nedvärdera mig själv. Jag tillbringade ju faktiskt 12 timmar på en främmande plats, tillsammans med cirka 40 vilt främmande människor. Jag stod i rampljuset, agerade inför en rullande kamera och ett helt filmteam i scen efter scen, tagning efter tagning. Och det gick bra. Jag var duktig. :)
De sista timmarna blev dock lite jobbiga. Dels hade jag en sprängande huvudvärk (förmodligen på grund av spänningen) och dels blev "trygghetskvinnan" tvungen att gå tidigare eftersom hon hade ett flyg att passa. Och under dessa timmar var det rätt mycket väntan, för att filmteamet skulle flytta kameror och rigga om och allt vad det hette, och så skulle de ta några scener där det bara behövdes ett fåtal eller inga statister alls. Så jag tillbringade rätt mycket tid sittande för mig själv i ett hörn av logen.
Och så plötsligt kom två ljudtekniker upp i logen med en mikrofon på en lång stång och en tillhörande mystisk låda. De sa åt oss att samlas i en klunga mitt på golvet för att de skulle spela in "vilt ljud". Vilket innebar att vi skulle improvisera småprat; först vanligt, sedan stelt och till sist berusat. Det var ett av de jobbigaste momenten under hela dagen. :S Jag har svårt för att småprata även i vanliga fall, så att göra det på beställning med en mikrofon ovanför huvudet - det var verkligen en pärs!
I den allra sista scenen som spelades in skulle jag gå uppför röda mattan i mina höga klackar (jag kan verkligen inte gå i högklackat!) och ta emot ett glas champagne från en kypare och sedan stå och mingla i foajén. Jag var jättenervös inför första tagningen, men sen tyckte jag mest det var roligt. Och det kändes som en lämplig avslutning på dagen. Elegant, storstilat, högtidligt. Och jag måste ha gjort bra ifrån mig även mellan tagningarna, för när jag senare stod på perrongen och väntade på mitt tåg gick en av personerna jag interagerat med förbi och vinkade och log mot mig.
Ja, det var en bra dag. Och jag känner mig väldigt stolt över mig själv för att jag genomförde och klarade av den. :thumbup:
Spänd förväntan tidigt på morgonen vs. lycklig utmattning sent på kvällen.
När jag vaknade på morgonen undrade jag vad fan jag gett mig in på. Jag kunde ju stanna hos mormor och morfar (jag har bott hos dem de senaste dagarna, kom hem igår kväll) och bara ha det skönt och ta det lugnt. Vad skulle jag till Stockholm att göra?! :S
Men så gav jag mig iväg i alla fall. Och bara resan var ju en riktig utmaning. Jag har inte åkt med SL sen 2008(!) och då såg biljetterna helt annorlunda ut. Jag fick en liten tillrättavisning av konduktören på pendeltåget för att jag hade ett "vilande kort" och han sa att jag måste "gå igenom en spärr" för att det skulle aktiveras. Och jag satt där som ett levande frågetecken. Vadå vilande, vadå spärr??? Men jag hade en känsla av att dylika frågor skulle leda till fullkomlig idiotförklaring, så jag bara nickade och försökte le lite mot honom. Och han sa att det fick gå för den här gången då.
Sista biten fick jag åka buss, och då aktiverades äntligen mitt kort så de sista fem minuterna av resan åkte jag lagligt. ;) Och när jag kom fram till inspelningsplatsen stod det redan några personer där, och fler kom snart. Det var så himla uppenbart att vi alla var där i samma ärende, men på typiskt svenskt manér stod vi på behörigt avstånd från varandra och sneglade skyggt åt höger och vänster. Till slut var det dock en äldre herre som bröt isen och drog igång ett samtal. Och sen kom en tjej från filmteamet och samlade ihop oss och tog med oss in i lokalen där vi skulle tillbringa dagen.
Jag gick på toaletten det första jag gjorde, så när jag kom in i "statistlogen" (det var egentligen en biosalong) satt det redan en himla massa folk där. Och jag gjorde som jag brukar, tittade i golvet och skyndade fram och satte mig på första bästa plats. Efter några minuter vände sig kvinnan som satt framför mig om och började prata med mig. Och eftersom hon visade sig vara en snäll och trygg människa (hon såg dessutom ut precis som en psykolog jag gått hos) tydde jag mig genast till henne och följde henne i hasorna resten av dagen.
Jag klarade mig igenom dagen förvånansvärt enkelt. Visst märkte jag en skillnad mellan mig och de andra statisterna; de lärde snart känna varandra och skojade och pratade obesvärat med varandra, medan jag satt eller stod en bit ifrån för mig själv och tittade i golvet och var spänd och tyst. Jag lärde egentligen bara känna kvinnan som först börjat prata med mig i logen. Mellan tagningarna småpratade jag förstås med de personer jag gjorde den aktuella scenen ihop med, men det blev inga djupare bekantskaper där.
Men nu ska jag inte nedvärdera mig själv. Jag tillbringade ju faktiskt 12 timmar på en främmande plats, tillsammans med cirka 40 vilt främmande människor. Jag stod i rampljuset, agerade inför en rullande kamera och ett helt filmteam i scen efter scen, tagning efter tagning. Och det gick bra. Jag var duktig. :)
De sista timmarna blev dock lite jobbiga. Dels hade jag en sprängande huvudvärk (förmodligen på grund av spänningen) och dels blev "trygghetskvinnan" tvungen att gå tidigare eftersom hon hade ett flyg att passa. Och under dessa timmar var det rätt mycket väntan, för att filmteamet skulle flytta kameror och rigga om och allt vad det hette, och så skulle de ta några scener där det bara behövdes ett fåtal eller inga statister alls. Så jag tillbringade rätt mycket tid sittande för mig själv i ett hörn av logen.
Och så plötsligt kom två ljudtekniker upp i logen med en mikrofon på en lång stång och en tillhörande mystisk låda. De sa åt oss att samlas i en klunga mitt på golvet för att de skulle spela in "vilt ljud". Vilket innebar att vi skulle improvisera småprat; först vanligt, sedan stelt och till sist berusat. Det var ett av de jobbigaste momenten under hela dagen. :S Jag har svårt för att småprata även i vanliga fall, så att göra det på beställning med en mikrofon ovanför huvudet - det var verkligen en pärs!
I den allra sista scenen som spelades in skulle jag gå uppför röda mattan i mina höga klackar (jag kan verkligen inte gå i högklackat!) och ta emot ett glas champagne från en kypare och sedan stå och mingla i foajén. Jag var jättenervös inför första tagningen, men sen tyckte jag mest det var roligt. Och det kändes som en lämplig avslutning på dagen. Elegant, storstilat, högtidligt. Och jag måste ha gjort bra ifrån mig även mellan tagningarna, för när jag senare stod på perrongen och väntade på mitt tåg gick en av personerna jag interagerat med förbi och vinkade och log mot mig.
Ja, det var en bra dag. Och jag känner mig väldigt stolt över mig själv för att jag genomförde och klarade av den. :thumbup:
Spänd förväntan tidigt på morgonen vs. lycklig utmattning sent på kvällen.
Dagen efter
Jag kan inte minnas när jag sov ända till kl. 9 senast, men idag gjorde jag det. :tired: För igår var ju Den Stora Filminspelningsdagen. Det var jättekul, läskigt (förstås) och jäkligt utmattande. Jag befann mig på inspelningsplatsen i 12(!) timmar, sen tillkom ju resan dit och tillbaka - så sammanlagt var jag borta i över 14 timmar! När jag äntligen fick stappla i säng sent igår kväll kändes det som om hjärnan skulle explodera. Jag är fortfarande trött och överväldigad av allt jag var med om igår, så en mer detaljerad beskrivning av gårdagen kommer senare. Tills vidare låter jag Miley beskriva hur det var;
Andas in, andas ut
Idag har jag tagit emot två samtal från personer jag inte känner. (Gör-en-liten-paus-för-att-ta-emot-applåderna)
Det första såg ut som ett landstingsnummer, så jag trodde det var psyk eller vårdcentralen eller något sånt; jag tänkte inte på att det är söndag idag. Men det var någon undersökning om våld och övergrepp som jag blivit slumpvis utvald till att delta i. Jag tänkte tacka nej; jag känner inte att jag har så mycket att tillföra undersökningen och jag har heller ingen lust att sätta mig ner och prata med en främmande människa om jag absolut inte måste. Men visst vore det ett bra träningstillfälle, och dessutom skulle jag få ett presentkort på 400 kr för besväret...så jag tackade ja.
Det andra samtalet var från produktionsbolaget som ska spela in filmen jag ska vara med i imorgon. Jag var rädd att de ringde för att meddela att alltihop blivit inställt alternativt att de ångrat sig och inte vill ha med mig längre (optimism har aldrig varit en av mina främsta egenskaper). Men de ville bara tala om att inspelningen kommer att starta en timme senare än planerat. :)
Båda samtalen varade i flera minuter, och jag kom flera gånger på mig själv med att hålla andan. :S Det är något jag brukar göra när jag pratar med människor jag inte känner mig trygg med (alltså de flesta människor, med några få undantag). Varför gör jag så? Varför vill jag inte att det ska höras att jag andas i telefonen? Jag menar, det är ju inget konstigt med det - varenda människa andas ju! Så det borde ju även jag kunna göra.
Det första såg ut som ett landstingsnummer, så jag trodde det var psyk eller vårdcentralen eller något sånt; jag tänkte inte på att det är söndag idag. Men det var någon undersökning om våld och övergrepp som jag blivit slumpvis utvald till att delta i. Jag tänkte tacka nej; jag känner inte att jag har så mycket att tillföra undersökningen och jag har heller ingen lust att sätta mig ner och prata med en främmande människa om jag absolut inte måste. Men visst vore det ett bra träningstillfälle, och dessutom skulle jag få ett presentkort på 400 kr för besväret...så jag tackade ja.
Det andra samtalet var från produktionsbolaget som ska spela in filmen jag ska vara med i imorgon. Jag var rädd att de ringde för att meddela att alltihop blivit inställt alternativt att de ångrat sig och inte vill ha med mig längre (optimism har aldrig varit en av mina främsta egenskaper). Men de ville bara tala om att inspelningen kommer att starta en timme senare än planerat. :)
Båda samtalen varade i flera minuter, och jag kom flera gånger på mig själv med att hålla andan. :S Det är något jag brukar göra när jag pratar med människor jag inte känner mig trygg med (alltså de flesta människor, med några få undantag). Varför gör jag så? Varför vill jag inte att det ska höras att jag andas i telefonen? Jag menar, det är ju inget konstigt med det - varenda människa andas ju! Så det borde ju även jag kunna göra.
Rampfeber
Jag känner mig väldigt rastlös idag och jag vet precis varför. Den stora filminspelningsdagen närmar sig. Om mindre än tre dygn kommer jag att anlända till inspelningsplatsen, alldeles ensam ska jag åka till en stockholmsförort där jag aldrig tidigare satt min fot och tillbringa bortåt elva timmar tillsammans med vilt främmande människor och dessutom bli filmad.
Och detta är alltså inget jag är tvingad till, det är något jag - otroligt nog - gör av egen fri vilja.
Det är många veckor sen jag skickade in min ansökan och då kändes det mest kul och spännande, lite läskigt förstås men mest roligt. Men NU, när det börjar närma sig...nu är jag fullkomligt livrädd. :bigeyes: Vad fan har jag gett min in på?! Hur tänkte jag när jag anmälde mig till det här? Hur kunde jag ens komma på tanken att utsätta mig för så många obehagliga moment på en och samma gång utan att ens vara tvungen till det!
Antingen drabbades jag av ett ögonblicks positivt tänkande, eller så var jag bara jäkligt naiv, eller så var det min självdestruktiva sida som tittade fram... Jag vet inte, men nu är det som det är. Och jag tycker faktiskt fortfarande att det ska bli kul, det känns jättespännande att få göra det här. Men läskigt...skitläskigt!
Och detta är alltså inget jag är tvingad till, det är något jag - otroligt nog - gör av egen fri vilja.
Det är många veckor sen jag skickade in min ansökan och då kändes det mest kul och spännande, lite läskigt förstås men mest roligt. Men NU, när det börjar närma sig...nu är jag fullkomligt livrädd. :bigeyes: Vad fan har jag gett min in på?! Hur tänkte jag när jag anmälde mig till det här? Hur kunde jag ens komma på tanken att utsätta mig för så många obehagliga moment på en och samma gång utan att ens vara tvungen till det!
Antingen drabbades jag av ett ögonblicks positivt tänkande, eller så var jag bara jäkligt naiv, eller så var det min självdestruktiva sida som tittade fram... Jag vet inte, men nu är det som det är. Och jag tycker faktiskt fortfarande att det ska bli kul, det känns jättespännande att få göra det här. Men läskigt...skitläskigt!
Hysch-hysch!
Min jobbcoach ringde ju i förrgår och berättade att jag har möjlighet till både praktik och arbetsprövning via Arbetsförmedlingen. Hon förklarade vad det innebär och vilka skillnader det är mellan de båda varianterna. So long, so good. Men så sa hon något mer...
Jobbcoach: Men om det nu skulle bli arbetsprövning, kanske vi ändå skulle kalla det praktik inför arbetsgivaren.
Jag: ???
Jobbcoach: Ja, alltså, det här med din sociala fobi...det kanske inte är något som arbetsgivaren behöver få veta.
Hon verkar väldigt snäll, min jobbcoach, och jag är övertygad om att hon menar väl. Men det hon säger mellan raderna är ju att det är "fult" att ha psykiska problem och att man inte bör skylta med det. Och det är ju så det ser ut i samhället, det ligger något skamligt och tabubelagt över psykiska problem.
Jag hörde på radion förut att 7 av 10 döljer sin psykiska ohälsa för omgivningen. Jag är inte ett dugg förvånad.
Jobbcoach: Men om det nu skulle bli arbetsprövning, kanske vi ändå skulle kalla det praktik inför arbetsgivaren.
Jag: ???
Jobbcoach: Ja, alltså, det här med din sociala fobi...det kanske inte är något som arbetsgivaren behöver få veta.
Hon verkar väldigt snäll, min jobbcoach, och jag är övertygad om att hon menar väl. Men det hon säger mellan raderna är ju att det är "fult" att ha psykiska problem och att man inte bör skylta med det. Och det är ju så det ser ut i samhället, det ligger något skamligt och tabubelagt över psykiska problem.
Jag hörde på radion förut att 7 av 10 döljer sin psykiska ohälsa för omgivningen. Jag är inte ett dugg förvånad.
Åsiktsuttryckarbehov + Konflikträdsla = Malin the Complicated
Imorse hörde jag som sagt på radion om hur några sekttöntar mordhotat Rix MorronZoo-Ola. Anledning: han hade tänkt läsa högt ur deras superhemliga "bibel" i direktsänd radio. Innan mordhoten hade sektens jurister även hotat med stämning med hänvisning till sekretesskäl.
Helt sjukt att hjärntvättade religiösa fanatiker kan få bete sig hur som helst. :S
Jag drog mig lite för att lägga mig i Facebook-diskussionen. Men som synes gjorde jag det till slut ändå. Fast när jag satt och hörde hur de läste upp en del inlägg i radio ville jag nästan ta bort mitt inlägg. För tänk om de läste upp det JAG skrivit i radio och tänk om de nämnde MITT namn och min hemstad och tänk om en himla massa människor jag känner skulle få höra MITT namn och MINA ord i radio ... fan, vad läskigt! :bigeyes:
Tack och lov gjorde de inte det och tack och lov fick jag inga negativa reaktioner på mitt lilla inlägg; det var ju till och med sex personer som klickade på Gilla-knappen! :thumbup: Jag känner mig oerhört lättad, kan jag ju säga. Men samtidigt irriterad, för att jag bryr mig så himla mycket om vad andra tycker och tänker om mig. Önskar att jag kunde sluta med det.
Helt sjukt att hjärntvättade religiösa fanatiker kan få bete sig hur som helst. :S
Jag drog mig lite för att lägga mig i Facebook-diskussionen. Men som synes gjorde jag det till slut ändå. Fast när jag satt och hörde hur de läste upp en del inlägg i radio ville jag nästan ta bort mitt inlägg. För tänk om de läste upp det JAG skrivit i radio och tänk om de nämnde MITT namn och min hemstad och tänk om en himla massa människor jag känner skulle få höra MITT namn och MINA ord i radio ... fan, vad läskigt! :bigeyes:
Tack och lov gjorde de inte det och tack och lov fick jag inga negativa reaktioner på mitt lilla inlägg; det var ju till och med sex personer som klickade på Gilla-knappen! :thumbup: Jag känner mig oerhört lättad, kan jag ju säga. Men samtidigt irriterad, för att jag bryr mig så himla mycket om vad andra tycker och tänker om mig. Önskar att jag kunde sluta med det.
Förmiddagsvila
Kissen och jag tog en liten vilo- och gosstund på sängen nyss.
Dålig start på dagen
På väg till tvättstugan förut fick jag syn på en lapp i trapphuset. Det var hyresvärden, som upplyste om kommande hyreshöjningar. IGEN?! Om det fortsätter såhär kommer jag snart inte ha råd att bo kvar här. :(
Och när jag släpat mina blytunga tvättkassar genom hela källargången fram till tvättstugan - då kommer jag INTE IN i tvättstugan. Bara för att idiotgrannen som tvättade igår kväll glömt/struntat i/somnat ifrån att hämta sin tvätt och ta bort tvättklossen från dörren. Eftersom jag varken vågar ringa fastighetsskötaren eller kontakta den aktuella grannen personligen och sedan tidigare vet hur svårt det är att försöka bryta sig in i tvättstugan, bokade jag irriterat om min tvättid till imorgon och släpade tillbaka mina kassar hem till lägenheten.
Och väl hemma igen hörde jag på radion att Rix MorronZoo-Ola blivit mordhotad av några sekttöntar. Helt sjukt.
Vad är det här?! Det känns inte som någon bra dag idag. :( Kanske borde gå och lägga mig igen? Men nej, det kan jag inte göra, för i eftermiddag kommer min stödperson hit och jag borde städa och diska och lite sånt innan dess så att det inte ser ut som en krigszon här hemma.
Ansträngande dag
Idag träffade jag min jobbcoach för första gången. Det är därför jag inte bloggat sen imorse. Inte för att mötet varat hela dagen (det tog inte ens två timmar) utan för att det tog så mycket energi. Jag har känt mig helt slut hela eftermiddagen. Igår kväll fick jag ta piller för att somna och imorse var jag så stirrig att jag inte kunde fokusera på någonting och jag var ute i extremt god tid och var på plats en halvtimme(!) före utsatt tid.
Men det visade sig vara en vänlig människa, och vi satte upp lite mål och planer för hösten (jag ska gå hos henne fram till jul). Efter mötet släppte spänningen, och jag föll ihop på syrrans soffa och tvivlade på att jag överhuvudtaget skulle orka ta mig hem idag.
Men till slut gick jag i alla fall, och på hemvägen passade jag bland annat på att hämta ut tågbiljetterna till det kommande movie star-äventyret. Jag hade aldrig använt biljettautomaterna förut och förstod inte riktigt hur det fungerade, så jag gjorde fel och fattade ingenting och gick in i butiken för att få hjälp. Det var tre personer som arbetade där och jag var enda kunden, men ändå kändes det som om jag kom och störde. Speciellt när jag framförde mitt ärende, då blev tanten som jag gått fram till himla irriterad och nästan skällde på mig och sa att jag faktiskt fick hämta ut mina biljetter i automaten för om hon skulle behöva hjälpa mig skulle det minsann kosta 30 kronor. :|
Så jag lomade tillbaka till automaten och försökte igen. Och då lyckades jag faktiskt få ut mina biljetter. Vid det laget kände jag mig nästan gråtfärdig, jag skyndade ut från tågstationen och ringde syrran för att prata av mig efter denna obehagliga upplevelse.
När jag varit hemma ett tag ringde min jobbcoach och berättade att hon pratat med min handläggare på Arbetsförmedlingen. Om jag förstod det rätt så finns det möjlighet till både praktik och arbetsprövning och eventuellt lönebidrag i mitt fall. Där ser man.
Nu är det definitivt läggdags för mig, jag är jättetrött. :tired:
Men det visade sig vara en vänlig människa, och vi satte upp lite mål och planer för hösten (jag ska gå hos henne fram till jul). Efter mötet släppte spänningen, och jag föll ihop på syrrans soffa och tvivlade på att jag överhuvudtaget skulle orka ta mig hem idag.
Men till slut gick jag i alla fall, och på hemvägen passade jag bland annat på att hämta ut tågbiljetterna till det kommande movie star-äventyret. Jag hade aldrig använt biljettautomaterna förut och förstod inte riktigt hur det fungerade, så jag gjorde fel och fattade ingenting och gick in i butiken för att få hjälp. Det var tre personer som arbetade där och jag var enda kunden, men ändå kändes det som om jag kom och störde. Speciellt när jag framförde mitt ärende, då blev tanten som jag gått fram till himla irriterad och nästan skällde på mig och sa att jag faktiskt fick hämta ut mina biljetter i automaten för om hon skulle behöva hjälpa mig skulle det minsann kosta 30 kronor. :|
Så jag lomade tillbaka till automaten och försökte igen. Och då lyckades jag faktiskt få ut mina biljetter. Vid det laget kände jag mig nästan gråtfärdig, jag skyndade ut från tågstationen och ringde syrran för att prata av mig efter denna obehagliga upplevelse.
När jag varit hemma ett tag ringde min jobbcoach och berättade att hon pratat med min handläggare på Arbetsförmedlingen. Om jag förstod det rätt så finns det möjlighet till både praktik och arbetsprövning och eventuellt lönebidrag i mitt fall. Där ser man.
Nu är det definitivt läggdags för mig, jag är jättetrött. :tired:
Sång i regnet
Dagen inleddes som brukligt är med badrumsmusikal. Sen några dagar tillbaka är det dock titelmelodin till Singin' in the rain som står på repertoaren, istället för "Sången om Kelvin" ur Atlantis som sjungits ända sen i juni. ;) Anledningen till den nya uppsättningen är dock inte att jag tröttnat på Atlantis (that's never gonna happen!) utan helt enkelt att jag skaffat nytt duschdraperi, som osökt för tankarna till en viss annan musikal...
Man kan inte undgå att börja sjunga och när man gör det kan man inte undgå att känna sig glad. Ett väldigt trevligt sätt att börja dagen på. :)
Man kan inte undgå att börja sjunga och när man gör det kan man inte undgå att känna sig glad. Ett väldigt trevligt sätt att börja dagen på. :)
Projekt om ångest
Jag fick ett mejl från en tjej som håller på med ett projektarbete om psykisk ohälsa. Jättefint initiativ! :thumbup: Själv tillverkade jag och mina kompisar ett sällskapsspel som projektarbete när vi gick i gymnasiet. Inte fullt lika viktigt kanske. :P
Egentligen är jag emot reklaminlägg, men nu tänker jag göra lite reklam för Christines projekt i alla fall. Vill ni vara med eller bara veta mer om projektet, så tycker jag att ni ska kolla in hennes blogg. :)
Egentligen är jag emot reklaminlägg, men nu tänker jag göra lite reklam för Christines projekt i alla fall. Vill ni vara med eller bara veta mer om projektet, så tycker jag att ni ska kolla in hennes blogg. :)
När man talar om trollen...
Tjejen från bemanningsföretaget ringde nyss. Hon lät väldigt beklagande (så som rekryterare brukar låta när de ringer upp mig efter en intervju) och sa att jag nog inte var aktuell för den här tjänsten, på grund av mitt dåliga självförtroende. Hon sa att jag säkert är jätteambitiös och duktig (ingår det i deras utbildning att lära sig säga så - de säger ju ALLTID så!), men att en ledarroll kanske inte är det optimala för mig i dagsläget. Jag kunde förstås inte annat än instämma.
Och vi kom överens om att hon ska behålla mitt CV och försöka matcha mig mot andra jobb, som inte innebär lika mycket ledaransvar. Hon trodde inte det skulle ta mer än en månad för henne att hitta ett lämpligt jobb åt mig, så det låter ju lovande. :thumbup:
Självklart känns det lite tungt att bli ratad. Att ännu en gång få höra att jag inte duger. :| Men samtidigt har jag ju hela tiden känt mig väldigt tveksam till det här jobbet, om jag skulle klara av det och om jag skulle trivas med det och så vidare. Så när jag fick det här beskedet föll en sten från mitt hjärta.
Nu kan jag återgå till det lugna livet hemma i min trygghetsgrotta. Åtminstone i några dagar till. Sen bär det av till SOS (Stora Otäcka Stockholm) för filminspelning.
En revolutionerande upptäckt
Efter morgonens misslyckade kontaktförsök med bemanningsföretaget ringde jag inte upp igen, utan skickade ett mejl (fegis-fegis-fegis) där jag bad min kontakt ringa upp mig när hon får möjlighet.
Och medan jag ändå bara sitter här, timme ut och timme in (okej, jag sov faktiskt bort en stor del av förmiddagen) och bävar inför telefonsamtalet som aldrig verkar vilja komma, kan jag ju passa på att dela med mig av en revolutionerande upptäckt jag gjort.
Omfattande forskning (okej, ett mejl jag fick igår) får mig nästan att dra slutsatsen att samtliga anställda på Arbetsförmedlingen kanske trots allt inte är ondsinta robotar, det kanske rentav finns några mänskliga exemplar bland dem.
Såhär skrev min handläggare till mig igår:
Så jag FÅR fortsätta vara inskriven. Jag kanske till och med kommer få HJÄLP. Kors i taket, än är undrens tid inte förbi. :P
Och medan jag ändå bara sitter här, timme ut och timme in (okej, jag sov faktiskt bort en stor del av förmiddagen) och bävar inför telefonsamtalet som aldrig verkar vilja komma, kan jag ju passa på att dela med mig av en revolutionerande upptäckt jag gjort.
Omfattande forskning (okej, ett mejl jag fick igår) får mig nästan att dra slutsatsen att samtliga anställda på Arbetsförmedlingen kanske trots allt inte är ondsinta robotar, det kanske rentav finns några mänskliga exemplar bland dem.
Såhär skrev min handläggare till mig igår:
Så jag FÅR fortsätta vara inskriven. Jag kanske till och med kommer få HJÄLP. Kors i taket, än är undrens tid inte förbi. :P
Har jag otur eller otur?!
Tjej: Välkommen till ... (sen-hör-jag-inte-mer-för-jag-är-så-nervös)
Jag: Hej, jag heter Malin, du hade sökt mig igår.
Tjej: ... Jaha ... det var nog min kollega. Hon sitter i möte just nu, kan du ringa igen efter 09:10?
Jag: Javisst, det går bra... (det går inte alls bra, fan i helvete heller att jag ringer EN GÅNG TILL!!!)
Jag: Hej, jag heter Malin, du hade sökt mig igår.
Tjej: ... Jaha ... det var nog min kollega. Hon sitter i möte just nu, kan du ringa igen efter 09:10?
Jag: Javisst, det går bra... (det går inte alls bra, fan i helvete heller att jag ringer EN GÅNG TILL!!!)
Jag är mästare på att lägga krokben för mig själv
De ringde från bemanningsföretaget igår när jag satt på bussen på väg till frisören (jag är jättenöjd förresten), men jag märkte inte det eftersom mobilen låg i väskan och var satt på ljudlös. Och sen blev det inget bra tillfälle att ringa upp och så blev det efter kontorstid och så blev det kväll och natt och före kontorstid och nu har det blivit kontorstid igen så nu borde jag ringa upp och tyvärr har jag berättat för mamma om det här så hon kommer garanterat att förhöra sig om hur det gått med samtalet och nu är jag ju så dum att jag dessutom berättar om det på bloggen så nu kommer ni också undra hur det har gått så nu MÅSTE jag verkligen ringa. Fan. Jag har ont i magen, mår nästan illa...
Nu är det klippt! (eller snart i alla fall)
Idag ska jag klippa mig. Jag ska återvända till frisören jag gick till mellan åren 2000-2007, vilket känns väldigt bra. :) Jag orkar inte hålla på och springa runt på stan och leta nya frisörer och bli missnöjd med deras arbete men inte våga säga det och sedan gå hem och fixa till det sista själv med hushållssax över handfatet. Det är faktiskt ganska påfrestande. :S Så nu kör jag på ett säkert kort. Även om det innebär ett högre pris och dessutom en bussresa. Men det är det värt.
(Foto: Stuart Miles / FreeDigitalPhotos.net)
(Foto: Stuart Miles / FreeDigitalPhotos.net)
Blå känslor
Igår kväll hade jag jättesvårt att somna. Men för en gångs skull inte främst på grund av ångest, utan på grund av alla dessa oförklarliga blåmärken. :S Benen är fulla av dem (så har det varit länge, typ ett halvår eller så), och det kommer ständigt nya och igår var de så många och stora att det var en ren plåga att ligga ner. :(
Så idag skrev jag ett meddelande på Mina Vårdkontakter till min vårdcentral, så förhoppningsvis kommer de att ringa till mig under veckan för tidsbokning. Egentligen borde jag väl ha ringt själv (avbryta undvikandebeteendet, exponera mig för rädslan, bla bla bla) men jag orkar inte det just nu.
Jag fattar inte var denna plötsliga rastlöshet kommer ifrån - jag har ju mått oförskämt bra i flera dagar! Men idag känner jag mig bara helt seg och slö och bara väntar på att dagen ska ta slut så att jag får gå och lägga mig igen (även om det kommer att göra ont).
Jag får väl sätta mig med kurslitteraturen (igen). Eller se en film. Har redan avverkat både pajbakning och disk, så det kan jag inte fördriva tiden med.
Så idag skrev jag ett meddelande på Mina Vårdkontakter till min vårdcentral, så förhoppningsvis kommer de att ringa till mig under veckan för tidsbokning. Egentligen borde jag väl ha ringt själv (avbryta undvikandebeteendet, exponera mig för rädslan, bla bla bla) men jag orkar inte det just nu.
Jag fattar inte var denna plötsliga rastlöshet kommer ifrån - jag har ju mått oförskämt bra i flera dagar! Men idag känner jag mig bara helt seg och slö och bara väntar på att dagen ska ta slut så att jag får gå och lägga mig igen (även om det kommer att göra ont).
Jag får väl sätta mig med kurslitteraturen (igen). Eller se en film. Har redan avverkat både pajbakning och disk, så det kan jag inte fördriva tiden med.
Egoboost och kissekatter
Utdrag ur mejl (från produktionsbolaget) som låg och väntade i min inkorg när jag vaknade:
Så nu sitter jag här och fånflinar och känner mig superspeciell. Trevlig början på dagen, måste jag säga. :thumbup:
Fortsättningen på dagen lär också bli trevlig, för syrran och jag ska iväg till ett katthem som har öppet hus idag och gosa med kissarna. :)
Så nu sitter jag här och fånflinar och känner mig superspeciell. Trevlig början på dagen, måste jag säga. :thumbup:
Fortsättningen på dagen lär också bli trevlig, för syrran och jag ska iväg till ett katthem som har öppet hus idag och gosa med kissarna. :)
