Nu har jag varit hos både jobbcoachen och läkaren. Hos jobbcoachen fick jag göra ett DISC-test som - föga förvånande - visade att jag hade höga C- och S-värden och lågt D-värde samt extremt lågt I-värde. På normalsvenska betyder det att jag är noggrann och omsorgsfull, uppmärksam och pålitlig. Jag är däremot varken drivande eller kommunikativ, utan snarare hjälpsam och tänkande.



Som framgår av pilarna på bilden har extrema värden (som mitt höga C-värde och låga I-värde) en tendens att göra en loop och sväng över extremt åt andra hållet ibland. Och där har vi förklaringen till min vilja att spela teater, stå framför kameran, lära mig dansa och så vidare (en looping bland I-värdena). Där finns även förklaringen till att jag kan vara både självständig och envis ibland (en looping bland C-värdena). En pressad arbetssituation kan också förändra mina värden, som exempelvis att jag kliver fram och tar kommandot om ingen annan gör det och tar ett avsteg från min ambition att dubbelkolla allting om situationen kräver det. En höjning av D-värdet och sänkning av C-värdet med andra ord.

Och allt detta och mycket mer kom min coach fram till bara genom att studera ett enkelt test som det tagit mig cirka fem minuter att fylla i. Häftigt - och lite läskigt - att det är så lätt att kartlägga en människas personlighet. Och att det stämmer så bra.

Men nu till en annan karta...



Det var ju första gången jag var på mina nya vårdcentral och hos min nya läkare idag, så jag visste inte riktigt hur jag skulle gå för att komma dit (vilket resulterade i att jag gick värsta omvägen). Men när jag väl kom fram till huset - då kände jag igen mig. Alltför väl. Det var ju samma hus som BUP ligger i! :S Panik, flashbacks, rysningar av obehag. Jag har inte varit där sen 2005, och jag hade lovat mig själv att aldrig sätta min fot på det förbannade stället igen.

Efter att ha ringt ett krissamtal till syrran gick jag ändå in. Och efter några mindre prövningar (anmäla mig i receptionen, åka hiss med främmande kvinna, bli anvisad till en toalett men sen ändå välja en annan) fick jag så komma in till min läkare. Jag hade lämnat önskemål om att få en kvinnlig läkare, men fick ändå en man. Men det gick faktiskt bra. Jag var spänd som fan (såklart) men han var jättesnäll. Ett kort samtal, lyssnande på lungorna, andningsprov, två remisser, två recept och ett blodprov senare fick jag gå därifrån.

Och nu sitter jag här hemma med ett litet läckert plåster på armen och funderar på om jag ska ta och ringa det där jobbiga samtalet jag egentligen inte alls vill ringa...