Jag grät igår. ;( För första gången på säkert flera veckor (kommer inte ihåg exakt). Och det är väldigt lång tid för mig, eftersom tårar är mitt naturliga uttrycksmedel för...tja, typ allt. Sorg, ångest, spänning, ilska, förtvivlan, rädsla...osv, osv.

Jag har haft stunder av melankoli titt som tätt i flera dagar, men det var inte förrän igår eftermiddag som jag uttryckte det i tårar. Det var nog för att jag var hemma hos mamma då (jag sov där inatt). Jag är lite rädd för att bli ledsen när jag är ensam, eftersom jag av erfarenhet vet att jag är kapabel till att göra mig själv illa. :S

När de jobbiga känslorna kommer brukar jag antingen ta en långpromenad (frigöra endorfiner), ringa till någon (distraktion) eller ta en sömntablett (flykt). Men igår, när mamma fanns tillhands och kunde trösta mig, fick känslorna fritt spelrum. Och det var så skönt. :thumbup: