Idag har jag garanterat grav PM(D)S. 😞 Jag är superkänslig och borde antagligen hålla mig undan från folk ett tag. Men trots det har jag både jobbat och varit i bågskyttelokalen idag. 🏹 Jag hade egentligen inte tänkt gå och skjuta ikväll (dels eftersom jag ju var där igår och dels på grund av min labila sinnesstämning), men min mentor skrev till mig tidigare idag att han äntligen är frisk igen nu (han har varit sjuk i nästan två veckor) och erbjöd sig att hjälpa mig trimma bågen lite ikväll. Och det ville jag ju gärna. 👍 Så jag gick dit, och fick hjälp med att justera plungern och nockläget - så nu hamnar pilarna (nästan) där jag siktar och inte långt ut till vänster som de gjort hittills. 🏹👍 Det var en annan person i lokalen när jag kom dit, och det är en kille som jag träffat förut men som jag såklart glömt bort namnet på, så det hade ju varit ett ypperligt tillfälle att göra min terapiläxa då när det bara var han och jag där. Men jag var inte riktigt mentalt upplagd för det. 😕 Så det får bli en annan gång. Förslagsvis när mensen har kommit och jag börjar bli som folk igen...

Imorse hade jag samtal med psykologen och vi fortsatte prata om coronakrisen, precis som vi gjorde förra gången. Hon stämde av hur jag mår (i största allmänhet och med anledning av den rådande situationen) och hur det går för mig att hitta positiva förstärkare. Bågskytte, Netflix, promenader, böcker, kontakt med familj och vänner...det går ganska bra och jag mår ganska bra. 

 

Vi pratade även en hel del om det autonoma nervsystemet, kopplat till social fobi och ångest. Det var riktigt intressant - även om det är frustrerande att tänka på hur extremt långsam evolutionen är. Psykologen pratade om hur våra förfäders tillvaro för tiotusentals år sedan var betydligt mindre komplicerad än vad vår moderna tillvaro är idag, så för dem fungerade det autonoma nervsystemet mer eller mindre perfekt. Om någonting verkade farligt så var det med största sannolikhet farligt, så de panikreaktioner som triggades var både adekvata och direkt nödvändiga för den egna överlevnaden. Och det autonoma nervsystemet har inte utvecklats nämnvärt sedan dess utan fungerar fortfarande likadant. Men nuförtiden stöter vi inte på sabeltandade tigrar så värst ofta...så systemet reagerar på andra saker. Våra autonoma nervsystem behöver jobba betydligt hårdare än våra förfäders med att bedöma omgivningen och avgöra vad som kan sållas bort som ofarligt och vad som är farligt och kräver en reaktion, och det händer lätt att triggers blandas ihop med reella hot. Vilket är precis vad som händer vid social fobi och ångest. Och för att få det autonoma nervsystemet att sluta signalera fara i socialfobiskt jobbiga situationer behöver vi lära systemet att det inte BEHÖVER göra det i dessa situationer. Och det gör vi genom att inte agera i enlighet med signalerna. När jag får ångest behöver jag känna känslan och låta den vara där, även om det är jobbigt. Om jag inte bekräftar för systemet att situationen det signalerade om som hotfull faktiskt är farlig så kommer systemet till slut att lära sig att det inte behöver varna mig för sådana situationer. 

 

Det här är väl egentligen en variation av budskapet jag fått till mig X antal gånger redan, men jag tyckte faktiskt att det kändes riktigt värdefullt att tala om det på det här sättet. För mig blev det väldigt logiskt och rimligt. 👍 Och det fick mig att förstå vikten av att fortsätta öva på att ha fokus utåt även i ej/milt ångestladdade situationer, för att det ska gå lättare att bryta när jag väl hamnar i stark ångest. Att göra saker även om det känns läskigt, att våga stå ut med den jobbiga känslan och rikta fokus utåt. 

 

Eftersom jag är relativt stabil i mitt psykiska mående just nu så bedömde psykologen att jag nog kan hantera några exponeringsövningar och hon undrade om jag hade några förslag. Jag föreslog en situation på bågskytteklubben. 🏹 All officiell träning är ju inställd sedan ett tag tillbaka på grund av viruset och det är överhuvudtaget tämligen glest i träningslokalen - jag har flera gånger varit alldeles ensam där (jag har egen nyckel till lokalen numera). Men det som brukar hända är att det förr eller senare, när jag står där och skjuter i godan ro, dyker upp någon mer som vill träna. Och då blir det skitjobbigt. Okej när jag är där alldeles ensam eller när vi är en hel grupp, men när det bara är jag och en till så blir det ju en helt annan press på mig att vara social och hålla igång någon slags konversation (som jag ju annars kan överlåta på andra). Så det som jag tänkte att jag kan öva på framöver är att hantera den där situationen när jag är ensam med en annan person i träningslokalen. Att stanna kvar i lokalen så länge som jag tänkt och inte ta första bästa chans att smita därifrån när jag får sällskap. Att låta de jobbiga känslorna vara där utan att värdera eller försöka få bort det jag känner. Att fokusera på det jag håller på med - att skjuta med pilbågen (fokus utåt). Fundera över hur och var det känns i kroppen och låta känslorna vara där. Att inse att känslorna och reaktionerna inom mig inte säger någonting om hur farlig situationen faktiskt är och att jag därför inte behöver agera i enlighet med dem. Att (stegvis) våga stå ut med känslorna och testa i vilken mån jag kan göra det. Och att öva mer på beteenden (att testa nya sätt att svara på ångesten) än på resultat (att "lyckas"). 

 

Jag gick till träningslokalen efter jobbet idag och både hoppades och inte hoppades att det skulle komma dit någon annan också - skönt att slippa den jobbiga sociala situationen, men trist att missa ett tillfälle att göra min nya övning. Och för första gången någonsin var jag själv under HELA träningen. Det var tomt i lokalen när jag kom dit, det var tomt medan jag stod där och sköt mina 60 pilar som jag tänkt skjuta för dagen, och det var tomt när jag gick därifrån. Det var lite av ett antiklimax. Men jag får väl nya chanser senare under veckan... 

 

Min andra exponeringsövning, som psykologen föreslog, handlar om post mortem. Jag ägnar mig ibland åt post mortem efter våra samtal, i synnerhet om jag börjat gråta under samtalet, och hon föreslog att jag ska öva på att bryta det post mortem-grubbel som är kopplat just till våra samtal (för att det blir lite lättare för mig att ha en konkret situation att öva på). Att uppmärksamma när det händer och våga släppa och bryta. Att möta rädslan och stå ut med ovissheten istället för att vidmakthålla ångestproblemen genom att försöka grubbla fram ett svar på "hur det gick" i den aktuella situationen. Att fokusera på hur det känns i kroppen och beskriva tre ställen där det känns. Och sedan skifta fokus till något annat. 

 

Hon poängterade att exponering är bra när en har ork och tid till det, men att det förstås inte alltid är möjligt att ägna sig åt det. Så det en kan göra då är att planera när en ska ägna sig åt det. Välja en tid och sätta sig ner och plocka fram en post mortem-tanke medvetet, för att sedan öva på att bryta den. Jag fick lite lätt stresspåslag bara av att höra henne prata om det. Att skapa ångest med flit...när den kommer så ofta av sig själv ändå?! Jag förstår poängen med att öva under kontrollerade former, men det känns inte särskilt lockande att medvetet skapa ångest och obehag när jag faktiskt mår bra. Men ja...det kan säkert vara värt att prova. 

 

När jag kom hem idag väntade en kallelse från psyk i brevlådan ("när man talar om trollen" - psykologen frågade mig imorse hur jag tycker att mina mediciner fungerar och om jag haft någon mer kontakt med min läkare). Kallelsen såg lite annorlunda ut än vad den brukar göra - den innehöll inte mindre än TVÅ stycken om coronaviruset... 

 

Det har dykt upp en hel del nya roliga memes sedan jag lade upp ett litet kollage för ett tag sedan, så jag tänkte dela med mig av några till... 

 

Väl hemma plockade jag fram dammsugaren och städade alla golven i hela lägenheten för första gången på jag-vill-inte-ens-tänka-hur-länge - och så städade jag badrummet på det där supernogranna sättet som brukar vara förbehållet för när jag väntar gäster. Jag avskyr verkligen att städa, men idag kändes det riktigt roligt - och då är det ju bäst att passa på. 😉 Jag hade någon slags ambition om att våttorka golven också, men där någonstans tog energin slut.

Mellan dammsugandet och badrumsstädandet satt jag uppkrupen i fåtöljen i köket och hade videomöte med Pride-familjen i över en timme. 🏳️‍🌈💖😊 Det kändes fint att "träffa" dem, även om jag hade föredragit att hänga med dem "på riktigt". Men då en person tillhör en riskgrupp och har isolerat sig själv i sitt hem och en annan person uppvisar misstänkta coronasymptom och också har isolerat sig själv i sitt hem så fattar jag att det inte är en reell möjlighet just nu. Himla tråkigt. 😔

Slagit in paket till mamma har jag också gjort idag (hon fyller år imorgon). ☺🎁🎈🎉 Och diskat och tvättat och bäddat sängen...och tittat på Gilmore Girls. Jag fattar att det är lite sent att börja titta på en serie 13 år efter att den slutat sändas...men bättre sent än aldrig. 😉 Jag är fortfarande bara på första säsongen (som sändes för 20(!) år sedan), men hittills tycker jag att den är helt underbar. 😍 Så den vill jag verkligen tipsa om! Om det nu finns någon (mer än jag) som fortfarande inte har hunnit se den...och som behöver någonting trevligt att göra såhär i isoleringens och de inställda aktiviteternas tidevarv. 📺

Gårdagen började ju bra och slutade dåligt. Idag blev det precis tvärtom. Jag kände mig nedstämd och ängslig under morgonen och förmiddagen, men sedan släppte det och jag började känna mig riktigt munter - och det gör jag fortfarande. 😊👍 Välkommen till den känslomässiga bergochdalbanan... 😖🎢

Tillvaron fortsätter att vara annorlunda och begränsad på grund av coronaviruset. Jag kastade en sorgsen blick på teatern när jag gick förbi den imorse, och undrade när jag kommer få återvända dit igen... 🎭😔

Kvällens partipolitiska styrelsemöte, vilket i vanliga fall skulle ha kombinerats med middag hemma hos någon av oss, genomfördes som ett videomöte - vilket kändes både mer och mindre jobbigt än att träffas IRL...jag avskyr att se mig själv på video och jag ogillar i allmänhet att prata i telefon, men samtidigt tog det ju inte lika mycket energi att sitta hemma i köket och prata i en halvtimme som att åka hem till någon i flera timmar (även om det ju är supertrevligt så är det väldigt psykiskt påfrestande för mig). 📱♀️

Imorgon kväll skulle jag ha haft en fikadejt med finaste Monika, men hon messade igår kväll (vilket jag såg först imorse) och frågade om vi kan skjuta på det tills coronasituationen lugnat ner sig lite. Verkligen jättetråkigt, men jag har full respekt för att hon vidtar försiktighetsåtgärder för att skydda känsliga personer i sin närhet. Hoppas verkligen att vi kommer kunna träffas snart! ❤

Världen krymper och tillvaron begränsas. 😔 Så varför känner jag mig ändå så uppåt idag? Mycket har nog med vädret att göra. Vilken härlig vårdag det har varit idag! Soligt och (relativt) varmt...och under lunchpromenaden såg jag två nässelfjärilar. ☺☀️🦋🌸

Sedan har det liksom bara gått utför. 😒 Jag är inte helt återställd efter sjukdomen och jag börjar närma mig PMS (om jag inte redan är där?) i menscykeln, vilket är två saker som gör mig extra känslig. Så jag tar åt mig av precis allting och blir ledsen och nedstämd.

Och vad gör min älskade teater just denna dag? De går ut och meddelar att de ställer in precis ALLTING resten av våren!! 😭😭😭😭😭 Jävla coronahelvete! 😠😢

Jag orkar fan inte...

Idag har psykologen och jag pratat om coronaviruset. 

 

Jag kommenterade att jag inte verkar vara lika orolig som folk i allmänhet (även om jag förstås också haft min beskärda del av oro och funderingar kring det hela). Jag brukar ju ha ångest och oroa mig över allt möjligt, men nu när hela samhället har något slags kollektivt ångestpåslag känner jag mig istället förhållandevis lugn. Psykologen sa att det är vanligt att det blir så för folk med ångestproblem, att vi inte drabbas lika hårt psykiskt när det väl inträffar reella samhällskriser. Jag tänker att det säkert kan ha att göra med att jag är så van vid att ha ångest att det inte blir någon större skillnad i mitt mående, medan det för de flesta människor blir väldigt omvälvande och svårhanterligt. 

 

Vi gick igenom depressionsmodellen, såhär lite förebyggande, då isolering i samband med coronaviruset ju riskerar att leda till att såväl jag som många andra människor halkar ner i en depression. Coronavirusets spridning i samhället (livshändelse) leder till att många aktiviteter blir inställda och människor kanske till och med måste isolera sig i sina hem (förändrad vardag, färre positiva och meningsfulla upplevelser), vilket skapar en karusell av nedstämdhet och förändrade beteenden, vilket kan få negativa konsekvenser för såväl hälsa och arbete som sociala kontakter och ekonomi...och så börjar det om och blir värre och värre. 

 

Jag känner mig fortsatt hängig, så jag stannar hemma från jobbet idag. Har löst de mest akuta arbetsuppgifterna genom att fjärrstyra min jobbdator imorse, men nu har jag parkerat mig i sängen och blir nog kvar här större delen av dagen.

Har jag drabbats av det fruktade coronaviruset? Jag vet faktiskt inte. Det är svårt för mig att avgöra, eftersom flera av coronasymptomen (snuva, andningsbesvär, hosta) ingår i mitt normaltillstånd på grund av mina astma- och allergibesvär. Och huvudvärk får jag ju titt som tätt av psykisk spänning på grund av mina ångestproblem. Så...jag vet inte. Men jag har ingen feber i alla fall, och det verkar ju vara ett ganska primärt symptom. Så det är nog lugnt...?

Hur som helst är jag för matt och hängig för att orka gå några längre sträckor från sängen. Och så har jag ju ont i halsen och känner mig allmänt eländig. Så även om jag inte skulle vara en del av den rådande pandemin känns det som det enda rimliga att vara hemma och vila. Hoppas att det går över snart...

Jag hade stora planer för den här söndagen. Jag skulle gå en långpromenad och städa lägenheten och kanske gå en sväng till bågskytteklubben. Istället har jag legat och sovit större delen av dagen, och de stunder jag varit uppe har jag inte orkat göra något mer ansträngande än att spela Sims. 😴

Jag är nog lite sjuk faktiskt. 🤒 Har haft ont i halsen i flera dagar och idag är jag ju uppenbarligen himla hängig. Men det är nog inte bara fysisk utmattning, utan även psykisk. I fredags kväll hade jag en blixtrande huvudvärk, vilket nog var ett utslag dels av slutet-av-veckan-utmattning och dels en reaktion på att spänningen släppte efter att jag deltagit i ett videosamtal på jobbet under eftermiddagen vilket jag förstås var väldigt nervös inför och väldigt ångestfylld och uppstressad under.

Sömnen mellan fredagen och lördagen räckte inte riktigt till för att läka den utmattningen. Och under lördagen gick syrran och jag på stan och stöttade den lokala handeln såhär i coronakristider. Vi handlade i flera affärer och åt även lunch på Subway. Det var mysigt, men självklart också väldigt påfrestande. Så jag var helt slut när vi kom hem på eftermiddagen.

Igår kväll hade jag trots det svårt att sova och somnade inte förrän bortåt midnatt - vilket förstås också bidragit till min trötthet idag. Men jag övervägde faktiskt inte att ta Imovane igår kväll, tanken slog mig inte ens förrän på dagen idag. Jag har inte tagit Imovane på många månader nu, men tanken brukar ändå finnas där när jag har svårt att somna...men alltså inte igår kväll, vilket känns väldigt positivt.👍

Hoppas att jag lyckas somna ganska snart och att jag mår hyfsat bra imorgon så att jag orkar gå och jobba. Natti natti!

I torsdags började jag gråta på jobbet - inför en kollega. Han verkade dock förstå anledningen. Jag har så höga krav på mig själv och vill alltid göra bra ifrån mig, och kombinationen extrem tidspress och arbetsuppgifter som ligger lite utanför mitt primära kompetensområde är inte direkt rätt förutsättningar för att det ska bli ett bra resultat. Och då blir jag superstressad och pressad och börjar gråta av frustration över att inte kunna vara så duktig som jag vill vara. 

 

Och som alltid efter att jag har gråtit på jobbet blir jag nedstämd och känner mig misslyckad över att jag gjort det, så sedan var ju resten av dagen mer eller mindre förstörd. Syrran peppade mig när jag kom hem på eftermiddagen (vilket hon är himla bra på ❤️), så till slut kändes det väl ganska okej. Men det tar himla lång tid att komma tillbaka till normaltillståndet efter ett sådant här "nederlag". 

 

Något som också hjälpte till att höja min sinnesstämning i torsdags eftermiddag och kväll var att den nya tvättmaskinen kommit under dagen. Han som skulle installera den hade flaggat för att den kanske inte skulle komma förrän nästa vecka, så när han ringde på torsdagsförmiddagen och sa att de höll på att bära in den i lägenheten blev jag överlycklig. Har "bara" varit utan tvättmaskin i lite mindre än en vecka, men det har varit himla jobbigt - speciellt eftersom jag inte visste hur länge det skulle vara. Jag är ju van vid att tvätta 3-4 maskiner i veckan, så det här har varit väldigt besvärligt. Dagens i-landsproblem, jag vet... 

 

Jag gick som vanligt i min egen lilla värld på vägen hem från jobbet förut så det tog en liten stund innan jag registrerade att utropet var riktat till mig. Och ytterligare en liten stund innan jag lyfte blicken och lokaliserade källan (en liten grupp på tre personer som stod några meter bort), log emot dem och fick fram ett litet tack. Inte särskilt lång stund egentligen, men tillräckligt för att det skulle kännas för långsamt. 

 

Och jag skyndade därifrån både glad, nedstämd, skärrad, uppstressad och extremt självmedveten. Och hela överanalys- och ältandeapparaten drog förstås igång på högvarv. Jättekul att få höra att jag har fint hår. Men menade de verkligen det, eller var det ironi? Nog för att håret är coolt rosa, men det börjar bli lite urtvättat nu och det var ganska rufsigt efter promenaden...så det är ju inte alls säkert att de tyckte att det var fint. Och om de nu var ironiska, hade de säkert jätteroligt åt att jag log och tackade. Det hade de kanske förresten även om de inte var ironiska, eftersom jag reagerade så långsamt och säkerligen betedde mig allmänt psykfallsaktigt. Och jag började undra om jag överhuvudtaget kan visa mig ute när jag ser ut och beter mig såhär. Så då blev jag nedstämd och orolig över det också. 

 

Och jag var ju fullt medveten om att jag höll på och ägnade mig åt tankeläsning och ältande och fastnade i självfokus och försatte mig själv i en negativ tankespiral vilket ju är precis sådana saker jag INTE ska göra, så då blev jag ju nedstämd över DET också, att jag fortsätter fastna i gamla destruktiva mönster trots att jag gått så mycket i terapi...och då kom dystra tankar om att jag är ett hopplöst fall och så vidare. 

 

Mörker, mörker, mörker... 

 

Och allt detta bara för att någon vänlig främling ropade en komplimang till mig. Välkommen till psykfallets vardag, liksom. 

 

En liten del av mig tror dock att komplimangen var uppriktigt menad. Och den delen är också medveten om de negativa erfarenheter jag bär med mig från skoltiden av ironiska, illvilliga och direkt elaka människor som satt djupa spår hos mig och gör det svårt för mig att ta till mig vänlighet och komplimanger. Men jag försöker verkligen jobba på det, det gör jag faktiskt. Det är bara så himla svårt... 

 

Idag kom nästa coronakäftsmäll. Eurovision ställs in - för första gången i tävlingens historia!!! 😱😱😱 Fucking jävla skitvirus. 😠 Och 2020 börjar bli ett fucking jävla skitår. Under 2019 kände jag mig stundvis ganska upprymd inför tanken på att vi snart skulle gå in i 2020-talet. Jag hade någon slags fåfäng förhoppning om att "det glada 20-talet" skulle återuppstå. Hittills har det väl gått sisådär... 😒 

 

Men trots att allting är så jävla deppigt just nu så är mitt psykiska mående faktiskt relativt på topp, konstigt nog. Jag känner mig ganska pigg och glad (trots omständigheterna) och försöker ha så mycket livskvalitet som det bara går i denna inställda tillvaro. 

 

Jag gick till bågskytteklubben efter jobbet idag. 🏹 På ett av borden i köket låg mina nya pilar, som min mentor byggt ihop åt mig, och det kändes jätteroligt att få börja skjuta med dem. 😊 Den sedvanliga onsdagsträningen är inställd tills vidare (på grund av coronaviruset förstås), men det står var och en fritt att gå till lokalen och träna under eget ansvar (så länge en är frisk). När jag kom dit var det bara ordföranden och hans fru där. Och efter ett tag åkte de hem och jag blev ensam kvar i lokalen. Det kändes lite märkligt att vara alldeles ensam där, det har aldrig hänt förut - och jag hade väl aldrig trott att det skulle kunna hända på en onsdagskväll. Men jag lyssnade på radio (där de förstås pratade om coronaviruset...) och fortsatte skjuta tills jag kom upp i totalt 90 pilar och hade börjat få ganska ont i ryggen. Sedan plockade jag ner tavlan, packade ihop min bågskytteutrusning, gick runt och släckte lamporna och stängde av radion. Och just då anlände två andra personer till lokalen för att träna. Så vi bara utbytte några ord i dörren innan vi skildes åt. 

 

På hemvägen gick jag förbi min närbutik, vilket jag gjort varje dag sedan i söndags för att kolla om de fått in mer toalettpapper än. Inte för att det är helt tomt hemma (ännu), men något stort lager finns det ju inte direkt - och med tanke på hur hysteriskt folk börjat hamstra så gäller det ju att vara på hugget för att inte bli utan (och JA, jag inser att jag därigenom själv blir en del av hamstringsproblemet 😖). I söndags var butikshyllorna för toalettpapper tomma, i måndags likaså och även igår. Så jag hyste inga större förhoppningar om att det skulle vara annorlunda idag. Men när jag svängde in i den gången i butiken ikväll så drog jag hänfört efter andan - för hyllorna var plötsligt fulla med toalettpapper! 🧻🧻🧻 Där satt en skylt om att de infört en begränsning på två förpackningar per kund, vilket jag verkligen kan förstå. Så jag plockade storleende och tacksam ner två förpackningar från hyllan och gick mot kassan. Jag övervägde ett ögonblick att stanna och ta en selfie med toalettpappersförpackningarna i famnen, men det kanske skulle verka liiite konstigt...så jag avstod. Men oj, vad glad jag blev över att äntligen få köpa toalettpapper! 😍 Det krävs verkligen inte mycket för att glädja mig... 😉 Är det jag eller världen som är absurd?!

Den kommande helgen har jag två inplanerade aktiviteter - bågskytteklubbens årsmöte och ett teaterbesök. Jag har sett fram emot dem båda. Men idag kom besked om att båda två blivit inställda - på grund av det jävla coronaviruset. Det var förvisso ganska väntat att det skulle bli så, men jag blir ändå besviken. Nu har jag plötsligt ingenting inbokat. 🙁 

 

Och det sprider sig till nästa vecka. Då skulle jag ha gått på årets happening på teatern - galakvällen för abonnenter då nästa spelårs repertoar presenteras under festliga former. Den har också blivit inställd. 

 

Och jag oroar mig för hur mycket mer som kommer ställas in framöver. Alla mina planer för våren och sommaren som jag sett fram emot så himla mycket...hur blir det med dem?! 

 

Jag fattar att det måste vara såhär just nu. Men det är fan så deprimerande. 😔😔😔 

 

Igår var det en person som frågade mig om jag har familj. Och jag tänkte svara att jag har min mamma och min syster, men sedan kom jag på att personen förmodligen menade om jag har partner och barn. Så jag svarade lite tvekande: "Eh...neej?" Och då kom följdfrågan om jag har pojkvän. 

 

Om JAG har POJKVÄN?!? 😂😂😂 

 

Till saken hör att personen även har kontakt med mig på Facebook, där min profilbild för närvarande ser ut såhär... 

 

Inte en enda rulle toalettpapper! 😱 Jag hade visserligen läst en del på Facebook om det hysteriska hamstringsbeteende som hastigt blossat upp i den pågående masspsykosen över coronaviruset, men jag hade nog inte riktigt insett vidden av galenskapen förrän jag såg det med egna ögon. Inget toalettpapper, nästan inga konserver, knappt någon pasta och definitivt inga våtservetter. Vad fan håller folk på med?! Geez. 😖

Jag är förvisso lite av en hamster själv. 🐹 Vi brukar skoja om att vi har hamstergener i familjen, för vi samlar alla på oss så himla mycket saker. Men jag är nog mest extrem faktiskt, i synnerhet i kombination med min inställning att variation är överskattat. Mina favoritskor gick ju sönder nyligen, och eftersom jag älskade dem så såg jag till att köpa exakt likadana nya. Och inte bara ett par - utan tre(!) par skor, alla exakt likadana. 👟 Det är samma sak när det gäller mat. Jag har inte varierat innehållet i mina matlådor sedan hösten 2017, jag har alltså ätit samma maträtt till lunch varje arbetsdag i två och ett halvt år nu - och jag tycker fortfarande att det är gott. Och eftersom jag ganska nyligen hittat ett mellanmål som jag blivit väldigt förtjust i ser det numera ut såhär i köket...

Men det här har ingenting med coronahysteri att göra, det är bara sådan jag är helt enkelt. Att "normala" människor plötsligt börjat bete sig på det här sättet känns dock helt absurt och lite smått surrealistiskt. Det gäller förresten även det socialfobiska. I diverse social fobi-grupper på Facebook råder det just nu, vid sidan av den allmänna coronaoro som förstås finns där också, en ganska uppsluppen stämning. Vi har himla roligt åt att vissa av våra fobiska små egenheter plötsligt blivit normativa och eftersträvansvärda beteenden och det florerar en hel del memes på detta tema...

Det är skönt att få skratta lite åt eländet faktiskt. 😂 På det stora hela är jag dock ganska bekymrad. Inte för viruset i sig, utan för de psykologiska effekterna det har på människor - vilket vi ju ser skrämmande exempel på i den rådande masspsykosen. Att väldigt många människor blir väldigt rädda samtidigt leder sällan (för att inte säga aldrig) till något bra. Hur ska det här sluta...?! 😖😱

Syrran och jag har i alla fall försökt ha en normal och lugn dag idag. Spelat tevespel och promenerat. 👍 Vi såg körsbärsblommor för första gången för i år, vilket förstås gjorde mig helt exalterad. 😍🌸

Och ikväll har jag varit på bågskytteklubben. 🏹 Jag hade med mig alla bågskytteprylar jag inhandlat och fick hjälp av min mentor att bygga ihop pilbågen och börja trimma den. Det var så himla spännande och klubbens övriga medlemmar som var där verkade nästan lika exalterade som jag. 😊 Jag provsköt i en hel timme och det kändes så himla bra. Jag älskar verkligen min pilbåge! 😍 Ont i ryggen fick jag förstås, eftersom jag dels inte tränat så frekvent på sista tiden och dels inte var van vid en så tung båge, men det var det värt. Jag kan knappt vänta tills jag får skjuta igen nästa gång och jag har en känsla av att jag kommer hänga i bågskytteklubbens lokaler betydligt oftare i framtiden... 😉

Jag hade någon slags ambition om att städa badrummet ikväll, men jag orkar inte. 😴 Imorgon måste det dock bli av. Tvättmaskinen har gått sönder, jag felanmälde det igår kväll och förväntar mig att det kommer dyka upp någon och byta ut maskinen under den kommande veckan. Och då känns det pinsamt om det inte är nystädat. Egentligen kanske de inte bryr sig, och jag antar att de har sett värre kaos än mina dammråttor, men jag blir ändå nojig. Så...imorgon blir det städning!

Men nu ska jag sova. Sex dagars arbetsvecka och tre kvällar i rad hemifrån (tisdag frisören, onsdag bågskytte, torsdag Pride-möte) och så all coronahysteri ovanpå det tar på krafterna. Jag känner mig helt slut och har ganska ont i huvudet. Så...natti natti! 😴😴😴

Jag tänkte dela med mig av en video jag såg på YouTube nyligen. Den är från kontot My Little Thought Tree, som gör helt episka filmanalyser (jag kan särskilt rekommendera analyserna av karaktärerna i The Breakfast Club). Men just den här videon är ingen filmanalys, utan en personlig berättelse om hur hans sociala fobi får honom att göra vissa saker på vissa sätt. En video med mycket hög igenkänningsfaktor! 

 

Let's take a look... 

 

 

Att kontrollera saker tusen gånger (typ räkna pengar om och om igen), att vänta tills någon annan i en grupp gör någonting innan en själv gör det för att vara säker på att det är "okej" att göra det men vänta en stund tills en själv gör det för att det inte ska se ut som att en härmas (typ gå på toaletten), att alltid komma för tidigt till avtalade tider, att låta bli att fråga saker en undrar över tills det är för sent att fråga, att repetera inne i huvudet vad en ska säga i en viss situation (typ inför telefonsamtal)...allt det här är sådant jag gör. Men jag har inte en lika avslappnad inställning till mina beteenden som han har. Och det kändes väldigt befriande att lyssna på den här videon och höra hur han resonerar kring och ser på sin sociala fobi. 

 

Han tar det mycket med humor och ser det roliga i att han beter sig lite konstigt i vissa situationer. Och han försöker inte hemlighålla vad han håller på med, utan är öppen med det och skämtar om det. Det skulle kanske kunna ses som en form av säkerhetsbeteende, men samtidigt ligger det något så avväpnande och befriande i att kunna skratta åt eländet och se det komiska i det istället för att banna sig själv och må ännu sämre och bli ännu mer ångestfylld. 

 

Så jag tror att jag ska försöka se de underhållande aspekterna i mina fobiska små egenheter och även vara lite snällare i mina omdömen om mig själv. Att inte ta allting så hårt. Det tror jag skulle göra livet lättare. ❤️

Jag har hittills avstått från att skriva om coronaviruset, helt enkelt för att jag inte vill bidra till den masspsykos som breder ut sig i samhället angående detta...men här kommer några ord i alla fall. Men SNÄLLA, inhämta er information om viruset från seriösa källor som Folkhälsomyndigheten och WHO - inte från typ Facebook och kvällstidningar. Ingen vinner på att det piskas upp en panikartad pöbelstämning. 

 

Med det sagt, kommer här några personliga reflektioner. 

 

Jag har skiftat mellan att ha domedagsångest över att vi alla kommer dö inom en snar framtid - och att tänka att viruset nog inte är särskilt farligt överhuvudtaget. Och jag har pendlat VÄLDIGT mycket mellan dessa båda inställningar, precis som jag brukar pendla mellan hopp och förtvivlan. Men jag vet verkligen inte. Och jag tänker inte utge mig för att vara någon slags expert på området. Som sagt, det bästa vi kan göra är att hålla oss uppdaterade på vad de faktiska experterna säger och följa deras rekommendationer. 

 

Så länge det bara var "någonting borta i Kina" kände jag mig relativt lugn för egen del. Jag led förstås med de drabbade men var inte rädd för att bli en av dem. Min första noja var när jag bestämt mig för vilken stock jag skulle köpa till bågskyttet - och såg att det var ett kinesiskt märke. Då fick jag mina första betänkligheter, "ska jag verkligen köpa den, är det säkert att göra det?". Men det slog genast över i Torka aldrig tårar utan handskar-skam och jag blev alldeles förskräckt över att komma på mig själv med att resonera som folk gjorde på 80-talet när HIV kom. "Geez, är jag inte bättre än så?!", liksom. 

 

Igår eftermiddag, när jag stod i bågskytteklubbens lokaler och sköt, hörde jag på radion att det första coronarelaterade dödsfallet i Sverige inträffat under dagen. Vi hade radion på för att höra om det nya regeringsbeslutet att förbjuda sammankomster med mer än 500 personer - ett beslut som påverkar kommande SM-tävlingar i bågskytte. Och det kändes plötsligt så nära, så stort, så "på riktigt". 

 

Imorse kom beskedet att coronaviruset nått Rådhuset här i stan. Och nu ikväll har jag varit på möte med Pride-familjen, utan de sedvanliga kramarna eller ens några handskakningar och med en något mindre skara människor än vad det brukar vara på stormötena, och en av punkterna på dagordningen var just hur vi ska förhålla oss till coronaviruset - med tanke på att vår vackra parad brukar locka tusentals deltagare och således lååångt överskrider det maximalt tillåtna deltagarantalet vid sammankomster numera. Vi kan bara hoppas att det värsta har blåst över om två månader och att vi kommer kunna anordna paraden som planerat. 

 

En person i Pride-familjen meddelade dessutom att han träffat den coronasmittade personen i Rådhuset så sent som i måndags...men själv uppvisar han inga symptom på att vara smittad, så det borde inte vara någon fara för oss andra att ha träffat honom ikväll. Men känslan från igår kväll förstärktes, att det nu är ännu större, ännu närmare - nu har jag faktiskt träffat en person som har träffat en bekräftat smittad person. 

 

En del av mig känner lite lätt panik. En annan del av mig nästan önskar att jag ska få viruset - så kan jag vara sjuk några veckor och sedan bli frisk och så kan livet äntligen återgå till det normala igen och så är det ingenting mer med det. Let's get it over with, liksom. Men sådant ska en väl inte önska kanske. Och det gör jag väl inte, egentligen. Men fan vad trött jag är på skiten! På rädslan och ovissheten jag själv känner, på hysterin som breder ut sig i samhället, på att bara gå och vänta på att "det värsta" ska inträffa... 

 

 

Det var bara en person i klubblokalen när jag kom dit och hon verkade bli glad att se mig. 😊 Jag var nervös över att kanske inte vara så duktig när jag kom dit alldeles ringrostig efter så lång frånvaro, men hon studerade mig när jag sköt och tyckte att jag gjorde det bra. Och hon coachade mig i det jag förutsatt mig att träna på idag och gav mig några bra tips. 👍 Vi provade en del roliga saker, som att stå bara ett par meter från butten och skjuta med slutna ögon för att tydligare känna i kroppen vad som händer under skottet och inte vara så fixerad vid vad en ser framför sig. Det var väldigt givande och definitivt någonting jag kommer göra fler gånger. 🏹

Egentligen började kvällens träning klockan sex, men eftersom det passade mig bättre att gå direkt dit efter jobbet började ju jag skjuta redan tjugo över fyra och var ganska trött när klockan närmade sig sex (speciellt eftersom jag ju var rätt otränad) och fler bågskyttar började dyka upp. Så jag gick hem då. Det kändes lite dumt, som om jag dissade dem, men jag hoppas att ingen tog illa upp. Jag har varit med om tidigare att skyttar lämnat lokalen strax innan den ordinarie onsdagsträningen, så jag tänkte att det kunde vara okej för mig också att göra så.

På vägen hem gick jag förbi ett uthämtningsställe och hämtade mitt paket med bågskytteprylar som ÄNTLIGEN kom till stan idag. 😍😍😍 Paketet var både stort och tungt och jag vet att jag borde ha väntat med att hämta ut det tills syrran hade tid att följa med mig. Men jag ville ha hem det nu nu NU, så det var ju bara att släpa hem det. 😉

Nu har jag nog det mesta jag behöver till bågskyttet faktiskt (sakerna ovan är dels det som kom idag, dels sådant jag köpt tidigare). 🏹 Nu ska jag bara släpa iväg alla grejerna till klubblokalen och få hjälp med att bygga ihop det som behöver byggas ihop. Spännande! ☺

Så skönt att vara rosa och fin i håret igen! 😊💖🦄🌸 (Ja, jag satt i frisörstolen när jag skrev det förra inlägget. 😉) Proffsigare bilder kommer senare, när jag får dem från min frisör - hon har skaffat värsta fotoutrustningen till salongen. 📸👍

 

Nu är det VÅR på riktigt! På lunchen idag kunde jag sitta på en bänk utomhus utan jacka för första gången i år. ☀️☀️☀️ Tills solen gick i moln och det blev kallt igen. 😉

 

Imorse hade jag samtal med psykologen, efter ett uppehåll på två veckor (hon fick förhinder förra veckan). Vi pratade bland annat om Ångestmonstret, om hur det får näring genom att jag agerar i enlighet med rädslan. Varje gång jag låter bli att göra någonting för att det känns läskigt är det som om jag ger monstret en kaka, och så kan fanskapet leva vidare och få fler kakor av mig och så bara fortsätter det så. Jag sa att jag vill att Ångestmonstret ska svälta, och psykologen sa att i så fall måste jag låta monstret vara där och skrika efter sina kakor men utan att jag ger det några, att jag gör saker även om det känns läskigt. Det är det som får monstret att svälta och mig att växa.

 

 

Jag berättade att jag har svårt för att avbryta loopandet av konversationer inne i huvudet, även om jag uppmärksammar dem och försöker avbryta. Psykologen gav mig i läxa att gå all in i loopandet istället för att försöka avbryta det, att sätta ett alarm på 5 minuter och sätta mig ner och bara fokusera på loopandet. (Förmodligen för att jag ska få min hjärna att tycka att det är skittråkigt och på sikt sluta med detta beteende, antar jag.) När alarmet ringer ska jag gå iväg och göra någonting annat som kräver mitt fulla fokus. Alltså ägna mig åt inkompatibla beteenden för att bryta post mortem. Jag tycker att det låter som en ganska rolig övning faktiskt. 👍

 

Vi pratade även om bågskyttet, att jag ska fokusera på nyckelbeteenden istället för resultat och prestationer. Och målet med det är att jag ska bli bättre, genom ökad kontroll och påverkan på hur det går. Psykologen jämförde bågskytteträningen med att lära sig ett nytt språk, att det inte går att lära sig alla aspekter på en gång utan att det gäller att välja ut en sak i taget att fokusera på. Så på bågskytteträningen imorgon ska jag fokusera på att fullfölja i släppet, jag ska verkligen försöka ha mitt huvudfokus där och inte försöka tänka på tusen aspekter samtidigt och definitivt inte på var pilarna träffar tavlan. 🏹 Och i utvärderingen av hur det gick ska jag tänka på hur väl jag klarade av att öva på nyckelbeteendet - inte på något annat.

 

För att nå målet gäller det att ta små steg och ha delmål. Att plocka ut en bit och strunta i helheten. När jag går promenader ska jag öva på att rikta fokus utåt, att inregistrera olika sorters träd och fåglar jag ser. I sociala situationer ska jag också bestämma mig för något beteende att fokusera på, såsom att ge komplimanger eller berätta om någonting roligt jag gjort. Och bara fokusera på det steget, inte på situationen som helhet.

 

På stressfronten ska jag öva på att säga ifrån och inte ta på mig för mycket saker, och göra klart det jag håller på med innan jag påbörjar något nytt. Att säga nej på ett bra sätt.

 

På det stora hela handlar det om att ta steg åt rätt håll för att jag ska må bättre och nå mina mål.

 

Idag är det exakt tio år sedan jag började blogga. Detta är inlägg nummer 3 420 - hur sjukt är inte det?! Det har hänt mycket på de här tio åren, och jag är stolt över hur mycket jag utvecklats och tacksam över allting som numera berikar mitt liv. Det har inte gått sprikrakt, och det går fortfarande mycket upp och ner, men sett över lång tid har min tillvaro blivit bättre. 

 

För tio år sedan var jag 21 år gammal (snart 22) och bodde i en liten etta i Kristianstad, jag var fattig student och skulle snart börja skriva kandidatuppsatsen i företagsekonomi, min älskade kisse skulle snart komma in i mitt liv, min kärleksrelation sedan nästan fem år tillbaka befann sig i det sorgliga slutskedet och jag mådde verkligen skit över det, jag saknade min familj som bodde 40 mil bort och jag kände mig väldigt ensam, jag grät mycket och hade svårt för att sova, här på bloggen var jag rädd för att visa vem jag var och hade varken bilder eller någon personlig information... 

 

Jag är glad över att inte vara där längre. ❤️ 

 

Nu är jag 31 år (snart 32) och bor i den bästa och finaste lägenhet jag någonsin haft, i centrala Norrköping och med familjen på nära håll. Jag har god ekonomi och ett jobb jag trivs med, jag har nästan 600 avklarade högskolepoäng men pluggar numera bara för nöjes skull och inte för att jag måste. Min största sorg är att min älskade kisse inte längre finns med mig, men jag är tacksam över de fina år vi fick tillsammans. Jag har landat i en asexuell identitet och hyser ingen som helst längtan efter någon ny flickvän, jag tycker att det är skönt att vara själv. Min psykiska hälsa är relativt stabil nuförtiden, jämfört med för tio år sedan (även om jag förstås fortfarande har psykiska problem). Jag är engagerad i flera ideella föreningar, där jag mött många fina människor som berikar mitt liv. Jag somnar utan sömntabletter. Jag är ganska öppen här på bloggen, med både bilder och information (även om jag tyvärr ibland känner mig hämmad från att skriva om vissa saker som jag egentligen skulle behöva skriva av mig om men som jag håller tyst om av hänsyn till andra människor - från att ha varit tämligen anonym har min blogg blivit ett tillhåll för en stor del av min bekantskapskrets, på gott och ont). 

 

Nu inleds en ny tioårsperiod. Får se vad jag har att skriva här om ytterligare tio år. Om jag fortfarande bloggar då alltså. Men det hoppas jag att jag gör. Och jag hoppas att jag då kommer kunna se tillbaka och se att jag blivit ännu mer stabil och trygg i mig själv. ❤️

Jag har varit ute och demonstrerat nu på eftermiddagen. ♀️✊ Burit banderoll och ropat slagord och lyssnat på tal och varit lite social med mina partikamrater. Hade tänkt stanna och lyssna på panelsamtalet efter demonstrationen, men det blev för mycket folk så jag fegade ur och smet hem istället. Men jag känner mig ändå nöjd med dagen. Nu ska jag försöka få iväg några Pride-relaterade mejl, och lyssna på lämpligt soundtrack för dagen... 

 

 

 

Kan vi bara ta en stund, såhär på Internationella kvinnodagens morgon, och uppskatta kvinnokraften i gårdagens mellofinal? ♀️✊ Förvisso var samtliga låtar i finalen (mer eller mindre) bra, men kvinnorna var helt outstanding. 💖 Vann rätt låt då? Det tycker jag faktiskt. Jag kände visserligen lite extra för "Brave" med Hanna Ferm, för den för mig mycket relaterbara rädsloöverkommande låttexten, men jag hade varit nöjd vem av tjejerna som än vann och jag tror att The Mamas kommer göra ett mycket bra jobb i ESC. You go, girls! 

 

 

 

 

 

Syrran och jag har haft en fantastisk dag idag. 💖 Vi har hittat mer vårblommor, shoppat en massa fina saker, ätit på café, spelat tevespel, haft givande samtal - och stoppat en gruddvåldtäkt bland gräsänderna i parken... 

 

På väg hem från en väldigt rolig men samtidigt socialt utmattande shoppingrunda (jag var helt slut och hade ont i huvudet av all social exponering) gick vi genom parken (istället för att ta bussen ända hem eftersom jag var kallsvettig och mådde illa och behövde komma av bussen nu nu NU för att undvika en olycka 🤮) och jag berättade för syrran om hur jag några dagar tidigare bevittnat två gräsandshanar som gemensamt hållit ner en hona mot marken och parat sig med henne där. Det var fullkomligt vidrigt. Men inte så vidrigt som det vi strax därpå skulle komma att bevittna. En grupp på cirka tio(!) hanar hade omringat och tryckt ner en hona, hon syntes knappt under alla hanar, de bet och slet i henne och hoppade upp på henne en efter en för att para sig med henne. Hon försökte slita sig loss, men det var omöjligt. Och jag VET att människovärldens sociala normer inte riktigt gäller i djurriket och att en inte bör applicera våra värderingar på djur och bla bla bla...men vad fan, det här var en jävla GRUPPVÅLDTÄKT!!! Det kan fan aldrig betraktas som normalt eller naturligt, även om det är djur det handlar om (det är tydligen ett vanligt förekommande beteende bland just gräsänder - helt jävla sjukt!). Så syrran och jag skyndade fram och avbröt det hela, och hanarna skingrades och honan flydde i panik ner i bäcken. So far, so good. Men hanarna gav sig inte. De följde efter henne ner i vattnet, tryckte ner henne under vattenytan, bet henne i huvudet precis vid ögonen, slet loss fjädrar från henne och verkade ha för avsikt att våldta och dränka henne till döds. Så då skyndade vi fram och avbröt dem igen. Och den här gången stapplade hon en bit bort och vi följde efter och höll de vidriga fanskapen på behörigt avstånd. Hon var märkbart chockad och illa däran, det märktes inte minst på hennes sätt att röra sig. När hon kommit i relativ säkerhet stannade hon och började rätta till fjäderdräkten - det flög dun omkring henne, oklart om det var sådant som fanskapen slitit bort eller om de lossnade som någon slags stressreaktion. Vi stod en lång stund och skyddade henne, och när vi gick därifrån verkade läget någorlunda stabilt. Jag hoppas innerligt att hon får vara ifred fortsättningsvis, men jag tvivlar dessvärre på det. 😔

 

Vi hade väldigt svårt för att skaka av oss den här upplevelsen. Det var så vidrigt. Hoppas att det blir en trevlig kväll i alla fall, för både oss människor och för andhonorna i parken. Jag ska snart förflytta mig till teven för årets mediehöjdpunkt - finalen av Melodifestivalen! Och imorgon ska jag såklart ut och demonstrera, under parollen "Kvinnors trygghet, allas ansvar!". ♀️✊ Och jag antar att jag tar en sväng genom parken för att titta till andhonorna också... 

 

Jag bara ligger här på sängen och tittar på den. Så himla fin! 😍🦄

Men förutom detta lilla glädjeämne är mitt allmäntillstånd ganska dämpat just nu. 😔 Jag känner mig omotiverat låg och jag misstänker att det har med mensen att göra, den borde komma vilken dag som helst nu (den borde faktiskt redan ha kommit). Jag har grava cravings på choklad och chips just nu, men lyckades faktiskt låta bli att köpa något av det när jag handlade på vägen hem från jobbet förut. Om mensen bara vill komma någon gång, så att jag kan bli som folk igen! Glad och balanserad. Det vore trevligt. ❤

Jag skulle ha gått till bågskytteklubben igår kväll, men jag stannade hemma och tittade på en film istället. Dels var jag trött, dels har min ena sko (av favoritskorna) tydligen gått sönder så den släppte in en massa regnvatten igår - jag gick med en blöt strumpa nästan hela dagen, fick ont i foten och kände mig inte särskilt motiverad att promenera mer än nödvändigt. 😕

Apropå bågskyttet så fick jag mejl från sajten jag beställt en massa bågskytteprylar från att de skickat mitt paket idag. 😍 Jag tror att min motivation för att pallra mig iväg till träningen kommer öka betydligt när jag har egna grejer som är anpassade till mig. 😊🏹 Och när jag har köpt ett nytt par (hela!) skor av min favoritmodell, som tack och lov fortfarande finns i lager. Jag ska bara pallra mig iväg till den affären först... 👟

Jag kom på mig själv med att ha väldigt stort självfokus, i synnerhet innan det officiella samtalet drog igång. Och då försökte jag följa psykologens mantra, att rikta fokus utåt. Så jag läste vilket märke mikrovågsugnen framför mig hade, jag beundrade en fin röd tröja som en dam hade på sig, jag studerade teateraffischerna på väggarna...och sedan var jag inne i mig själv igen. 😕 Jag försökte hålla händerna stilla i knäet, men de bara vred sig och plockade nervöst så jag gav upp det projektet. Under samtalet var det lite lättare att rikta fokus utåt, för då hade jag ju de båda skådespelarna att lyssna och titta på. Men plockade med händerna gjorde jag lik förbannat.

Det satte sig en dam bredvid mig som började småprata lite med mig innan det hela drog igång. Jag har sett henne förut och jag känner så väl igen henne, men jag kan bara inte placera henne. Det är någon jag har sett i något sammanhang under min barndom/ungdom i Finspång - men var och när?! Vem är denna människa??? 🤔🤔🤔 Det hade ju varit ett ypperligt tillfälle att fråga henne nu ikväll (och samtidigt öva på att säga saker lite mer spontant, utan att överanalysera 🤯), men det gjorde jag förstås inte. Så jag får väl fortsätta undra och gissa. Hittills utgörs mitt bästa bud av musikskolan, att hon skulle ha varit någon lärare där kanske. Men jag vet inte - och det är väldigt frustrerande.

Igår gick syrran och jag lite på stan. Det hade vi sagt att vi INTE skulle göra, för att gå på stan första lördagen efter lön är ett garanterat ångesthelvete med massor av folk. 😱 Men vi gick i alla fall. Och som väntat fick jag nästan direkt ångestpåslag och började gnälla om att jag ville gå hem igen. 😕 Så vi stannade inte så länge. Köpte det vi behövde köpa och skyndade sedan hem till trygghetszonen.

På kvällen var det ju Andra chansen av Melodifestivalen och då satt jag såklart bänkad framför teven. Och idag har jag tittat på Vasaloppet. 🎿 Sport i allmänhet tycker jag är sjukt tråkigt att titta på, men det är något speciellt med just Vasaloppet. Jag började titta redan vid halv åtta imorse och hade för avsikt att tillbringa hela morgonen och förmiddagen framför teven. Men cirka en timme efter starten höll jag på att somna, så jag stängde av teven och förflyttade mig till sängen. 😴 Och sedan sov jag i flera timmar och var tillbaka framför teven lagom för att se Lina Korsgren åka i mål som vinnare. 🥇

Bra tajming att få se det stora ögonblicket, men en sjuk besvikelse att jag inte fick se vägen dit. Och det är mitt eget fel. När jag var på psyk och fick träffa min läkare och sjuksköterska senast berättade jag att jag ibland missar att ta min Theralen-tablett till lunchen (jag tar en på morgonen, en mitt på dagen och en på kvällen), eftersom den är den enda tabletten jag tar då medan jag har dosetter till morgon- och kvällsmedicinerna. Och då fick jag tipset att ta två tabletter på kvällen istället, med reservation för att det kunde göra mig väldigt trött dagen efter. Jag tänkte att jag kunde testa det en lördagskväll, när det inte skulle göra så mycket om jag blev som en zombie hela söndagen. Så jag testade igår kväll - och det här blev resultatet. 😕 Himla trist, men nu vet jag i alla fall att jag INTE ska göra så igen. Missar jag lunchtabletten så missar jag den, och då får det vara så.

Jag hade någon slags ambition om att byta ut julgardinerna mot vårgardiner och även att gå till bågskytteklubben några timmar idag, men jag är så fruktansvärt trött och vill mest bara fortsätta sova. 😞 Får se om jag orkar läsa lite researchlitteratur till mitt skrivande åtminstone...