Mitt autonoma nervsystem behöver omprogrammeras

Imorse hade jag samtal med psykologen och vi fortsatte prata om coronakrisen, precis som vi gjorde förra gången. Hon stämde av hur jag mår (i största allmänhet och med anledning av den rådande situationen) och hur det går för mig att hitta positiva förstärkare. Bågskytte, Netflix, promenader, böcker, kontakt med familj och vänner...det går ganska bra och jag mår ganska bra. 
 
Vi pratade även en hel del om det autonoma nervsystemet, kopplat till social fobi och ångest. Det var riktigt intressant - även om det är frustrerande att tänka på hur extremt långsam evolutionen är. Psykologen pratade om hur våra förfäders tillvaro för tiotusentals år sedan var betydligt mindre komplicerad än vad vår moderna tillvaro är idag, så för dem fungerade det autonoma nervsystemet mer eller mindre perfekt. Om någonting verkade farligt så var det med största sannolikhet farligt, så de panikreaktioner som triggades var både adekvata och direkt nödvändiga för den egna överlevnaden. Och det autonoma nervsystemet har inte utvecklats nämnvärt sedan dess utan fungerar fortfarande likadant. Men nuförtiden stöter vi inte på sabeltandade tigrar så värst ofta...så systemet reagerar på andra saker. Våra autonoma nervsystem behöver jobba betydligt hårdare än våra förfäders med att bedöma omgivningen och avgöra vad som kan sållas bort som ofarligt och vad som är farligt och kräver en reaktion, och det händer lätt att triggers blandas ihop med reella hot. Vilket är precis vad som händer vid social fobi och ångest. Och för att få det autonoma nervsystemet att sluta signalera fara i socialfobiskt jobbiga situationer behöver vi lära systemet att det inte BEHÖVER göra det i dessa situationer. Och det gör vi genom att inte agera i enlighet med signalerna. När jag får ångest behöver jag känna känslan och låta den vara där, även om det är jobbigt. Om jag inte bekräftar för systemet att situationen det signalerade om som hotfull faktiskt är farlig så kommer systemet till slut att lära sig att det inte behöver varna mig för sådana situationer. 
 
Det här är väl egentligen en variation av budskapet jag fått till mig X antal gånger redan, men jag tyckte faktiskt att det kändes riktigt värdefullt att tala om det på det här sättet. För mig blev det väldigt logiskt och rimligt. 👍 Och det fick mig att förstå vikten av att fortsätta öva på att ha fokus utåt även i ej/milt ångestladdade situationer, för att det ska gå lättare att bryta när jag väl hamnar i stark ångest. Att göra saker även om det känns läskigt, att våga stå ut med den jobbiga känslan och rikta fokus utåt. 
 
Eftersom jag är relativt stabil i mitt psykiska mående just nu så bedömde psykologen att jag nog kan hantera några exponeringsövningar och hon undrade om jag hade några förslag. Jag föreslog en situation på bågskytteklubben. 🏹 All officiell träning är ju inställd sedan ett tag tillbaka på grund av viruset och det är överhuvudtaget tämligen glest i träningslokalen - jag har flera gånger varit alldeles ensam där (jag har egen nyckel till lokalen numera). Men det som brukar hända är att det förr eller senare, när jag står där och skjuter i godan ro, dyker upp någon mer som vill träna. Och då blir det skitjobbigt. Okej när jag är där alldeles ensam eller när vi är en hel grupp, men när det bara är jag och en till så blir det ju en helt annan press på mig att vara social och hålla igång någon slags konversation (som jag ju annars kan överlåta på andra). Så det som jag tänkte att jag kan öva på framöver är att hantera den där situationen när jag är ensam med en annan person i träningslokalen. Att stanna kvar i lokalen så länge som jag tänkt och inte ta första bästa chans att smita därifrån när jag får sällskap. Att låta de jobbiga känslorna vara där utan att värdera eller försöka få bort det jag känner. Att fokusera på det jag håller på med - att skjuta med pilbågen (fokus utåt). Fundera över hur och var det känns i kroppen och låta känslorna vara där. Att inse att känslorna och reaktionerna inom mig inte säger någonting om hur farlig situationen faktiskt är och att jag därför inte behöver agera i enlighet med dem. Att (stegvis) våga stå ut med känslorna och testa i vilken mån jag kan göra det. Och att öva mer på beteenden (att testa nya sätt att svara på ångesten) än på resultat (att "lyckas"). 
 
Jag gick till träningslokalen efter jobbet idag och både hoppades och inte hoppades att det skulle komma dit någon annan också - skönt att slippa den jobbiga sociala situationen, men trist att missa ett tillfälle att göra min nya övning. Och för första gången någonsin var jag själv under HELA träningen. Det var tomt i lokalen när jag kom dit, det var tomt medan jag stod där och sköt mina 60 pilar som jag tänkt skjuta för dagen, och det var tomt när jag gick därifrån. Det var lite av ett antiklimax. Men jag får väl nya chanser senare under veckan... 
 
Min andra exponeringsövning, som psykologen föreslog, handlar om post mortem. Jag ägnar mig ibland åt post mortem efter våra samtal, i synnerhet om jag börjat gråta under samtalet, och hon föreslog att jag ska öva på att bryta det post mortem-grubbel som är kopplat just till våra samtal (för att det blir lite lättare för mig att ha en konkret situation att öva på). Att uppmärksamma när det händer och våga släppa och bryta. Att möta rädslan och stå ut med ovissheten istället för att vidmakthålla ångestproblemen genom att försöka grubbla fram ett svar på "hur det gick" i den aktuella situationen. Att fokusera på hur det känns i kroppen och beskriva tre ställen där det känns. Och sedan skifta fokus till något annat. 
 
Hon poängterade att exponering är bra när en har ork och tid till det, men att det förstås inte alltid är möjligt att ägna sig åt det. Så det en kan göra då är att planera när en ska ägna sig åt det. Välja en tid och sätta sig ner och plocka fram en post mortem-tanke medvetet, för att sedan öva på att bryta den. Jag fick lite lätt stresspåslag bara av att höra henne prata om det. Att skapa ångest med flit...när den kommer så ofta av sig själv ändå?! Jag förstår poängen med att öva under kontrollerade former, men det känns inte särskilt lockande att medvetet skapa ångest och obehag när jag faktiskt mår bra. Men ja...det kan säkert vara värt att prova. 
 
När jag kom hem idag väntade en kallelse från psyk i brevlådan ("när man talar om trollen" - psykologen frågade mig imorse hur jag tycker att mina mediciner fungerar och om jag haft någon mer kontakt med min läkare). Kallelsen såg lite annorlunda ut än vad den brukar göra - den innehöll inte mindre än TVÅ stycken om coronaviruset... 
 
 
Det är ett tag kvar till jag ska dit, så jag hoppas att det inte blir aktuellt med vare sig avbokning eller digital lösning utan att allt kommer vara som vanligt igen vid det laget. Det är ändå en och en halv månad kvar...

Kommentarer

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback