Psykologens råd kring coronakrisen
Idag har psykologen och jag pratat om coronaviruset.
Jag kommenterade att jag inte verkar vara lika orolig som folk i allmänhet (även om jag förstås också haft min beskärda del av oro och funderingar kring det hela). Jag brukar ju ha ångest och oroa mig över allt möjligt, men nu när hela samhället har något slags kollektivt ångestpåslag känner jag mig istället förhållandevis lugn. Psykologen sa att det är vanligt att det blir så för folk med ångestproblem, att vi inte drabbas lika hårt psykiskt när det väl inträffar reella samhällskriser. Jag tänker att det säkert kan ha att göra med att jag är så van vid att ha ångest att det inte blir någon större skillnad i mitt mående, medan det för de flesta människor blir väldigt omvälvande och svårhanterligt.
Vi gick igenom depressionsmodellen, såhär lite förebyggande, då isolering i samband med coronaviruset ju riskerar att leda till att såväl jag som många andra människor halkar ner i en depression. Coronavirusets spridning i samhället (livshändelse) leder till att många aktiviteter blir inställda och människor kanske till och med måste isolera sig i sina hem (förändrad vardag, färre positiva och meningsfulla upplevelser), vilket skapar en karusell av nedstämdhet och förändrade beteenden, vilket kan få negativa konsekvenser för såväl hälsa och arbete som sociala kontakter och ekonomi...och så börjar det om och blir värre och värre.
Psykologen tryckte på vikten av att skapa en meningsfull tillvaro där positiva förstärkare förekommer, även om livet inte är som vanligt och jag inte kan göra allting som jag är van vid att kunna göra och hämta glädje och energi ifrån (typ gå på teater och delta i organiserad bågskytteträning). För mig personligen är det väl ingen jättestor utmaning att hitta på saker att göra hemma och i min ensamhet - då har nog extroverta personer utan social fobi det betydligt jobbigare, vilket jag kunnat utläsa av diverse vänners Facebook-uppdateringar där de mer eller mindre verkar klättra på väggarna av frustration över den rådande situationen. Psykologen konstaterade just det, att det sannolikt blir en större utmaning för personer som är beroende av intensivt umgänge med andra människor för en meningsfull tillvaro. Det som hon däremot pekade på kan vara en risk för mig är att ökad ensamhet ger mer utrymme för grubbel, vilket kan leda till depression, och att det därför är extra viktigt att jag ser till att fylla på med positiva förstärkare.
Hon poängterade också vikten av att ta en dag i taget och inte låta tankarna fara iväg och arbeta med oro över hur det kommer att bli med mina planer för sommaren ("Kommer jag inte kunna se Taylor i Oslo?!") och hur det kommer att bli på kontoret om allt fler kunder får det allt tuffare ekonomiskt på grund av krisen och kanske försvinner ("Kommer jag förlora jobbet?!")... Om framtiden vet vi ingenting och det är definitivt inte hjälpsamt att sia om den. Så min ständigt pågående träning i att fokusera på "här och nu" och stå ut med att leva utan facit för hur framtiden kommer se ut har plötsligt blivit ännu viktigare än tidigare.
Hon rådde mig också att hålla mig borta från oseriös och panikskapande nyhetsrapportering kring coronaviruset, vilket jag ju redan tänkt på själv (jag undviker nyhetsrapportering i vanliga fall också, eftersom den oftast mest bara är deprimerande, men tänker lite extra på det under rådande omständigheter), och vi raljerade lite över hur många självutnämnda virusexperter det verkar finnas i världen nu helt plötsligt. Information om coronaviruset inhämtas lämpligen från 1177, Folkhälsomyndigheten, WHO och andra som vet vad de pratar om.
Kati Morton har också himla bra saker att säga om de psykologiska aspekterna av coronakrisen, så jag tänkte avsluta inlägget med en video från henne...
Kommentarer
Trackback
